Rapport från Existentiell filmfestival dag 2

Att börja dagen med Michael Haneckes Dolt Hot kl. 8.30 är inte snällt av arrangörerna. Filmen var mycket bra och passade utmärkt till festivalens tema om rädsla. Diskussionen efteråt var väldigt spännande med två riktigt djupa och intressanta analyser från Nina Björk och Sven Hansell. Dessa analyser fylldes på utmärkt av publiken till den kanske mest spännande reflektionen på hela festivalen. Det var nog väldigt många som ville se om filmen direkt efteråt, för att se den med alla dessa nya nyklar och reflektioner.
Filmvisningarna avslutade med filmerna Darling och This is England. Tyvärr fick dessa inga reflektionssamtal. Det hela avslutades istället med en reflektion och sammanfattning av hela festivalen av Per Naroskin & Maaret Koskinen. För att sammanfatta själv; det var två intensiva dagar fyllda med film och eftertanke och jag hoppas att ni kan uppleva det själva nästa år då festivalen återkommer.

Existentiell filmfestival dag 1

Filmpedabloggik befinner sig i Falun och gör Existentiell filmfestival

Första dagen såg jag om Pans Labyrint med en efterföljande diskussion med Sven Lindqvist, Ylva Axelson, Gunnar Ternhag och Malin Lagergren som moderator. Diskussionen efteråt blev rätt intressant av flera anledningar. De som var med i samtalet hade alla väldigt olika synsätt på filmen. Ternhag hade en filmteknisk och speciellt än musik och ljudmässig analys av filmen. Kul att faktiskt någon även kan tala om hur det är tänkt att filmerna skall upplevas tekniskt och inte bara existentiellt. Sven Lindqvist som uppenbarligen inte kan något om film analyserade filmen utifrån ett marxistiskt synsätt vilket gjorde att han ansåg att filmen var dålig men att det var bra att man i Spanien börjat göra upp med fascismen. Han talade även om festivalens tema rädsla, även om han inte gjorde det utifrån filmen. Allra mest intressant var ändå Ylva Axelssons psykologiska analys. Det var en analys som tolkade filmen utifrån sin genre och hon gav publiken många nycklar utifrån hennes symboltolkningserfarenhet. Hennes analys är även den som ligger närmast filmskaparen Del Toros egna åsikter som han uttrycker dem på extramaterialet.

Därefter följde Du levande. Filmvisningen var mer än fullsatt och därefter höll arrangören Tomas Axelsson ett samtal med Göran Rosenberg, Annika Borg och regissören själv, Roy Andersson. Att sätta två så bildande och klart tänkande människor som Rosenberg och Borg för att ge reflektioner över Anderssons film visade sig vara dunderbra. Det blev en perfekt balans mellan små och stora frågor där samtalet låg i linje med Du Levande. Det var ett samtal om livet i stort, sett med allvar, sorg och inte minst humor som berörde både det poetiska som det väldigt socialt konkreta. Att ha ”facit” där i form av Roy Andersson själv gav en extra dimension.
Samtalen fortsatte sedan under middag och de två sista filmalternativen ett kortfilmspaket och Batman Begins.

Boktips: Bitterfittan

På 90-talet kom Under det rosa täcket och Fittstim, nu på 2000-talet kommer Bitterfittan. Jag nämner faktiskt Bitterfittan i samma sammanhang som de två ovanstående feministiska klassikerna därför att den hör hemma där. Maria Svelands bok är en mycket intressant bok om problem som kvinnor möter på 2000-talet. Den är personlig och har många tankar från hennes eget liv men det gör den faktiskt mer intressant som feministisk litteratur än många av de andra mer akademiska böckerna som skrivs. Svelands bok är en bok som handlar om hur synen på könsroller, sexualitet och familj har ändrats under de senaste 30 åren. Hon tar egna exempel genom sitt alter-ego Sara men hon kopplar även till samhällsdebatt och annan fiktion av t.ex. Suzanne Brøgger och Erica Jong. Boken blir därmed en mycket intressant läsning och betraktelse över en del av de problem som möter kvinnor idag och passar ypperligt för diskussioner om genus både hemma och i klassrummet. Arbetar ni med dessa frågor har ni väl säkert redan läst och pratat om den med elever etc. men ändå, ett litet tips till alla er som eventuellt missat denna bok. Läs gärna pocketvarianten som har ett intressant extramaterial med samtal med Maria Sveland och Maria-Pia Boethius.

Nyheter 2.0

Nyheter kommer inom en kort framtid inte att se ut som vi är vana vid. Fråga bara era lärare om hur de ser på nyheter och vad som är nyheter. Gränserna mellan hårda nyhetsförmedlare och andra nyhetsförmedlare håller i hög fart på att suddas ut. Idag kan sociala nätverk, bloggar, podcasts, youtube och streamade sändningar vara våra elevers nyhetskanaler. Dessa frågor har de senaste veckorna diskuterats i flera olika radioprogram i P1. Lyssna och få bättre koll på hur framtidens nyheter kommer att se ut redan nu.

Lyssna på:
Publicerat:
USA-rapport: Mediernas kris allt djupare trots att publiken bara ökar
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=2792
Klarar svensk press att ta betalt för nätet?
http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=1089752

Medierna:
Privat public service och betalt debattutrymme
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=2795
Om nedladdning och pengar:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1069619&isBlock=1

Vetenskapsradion - Forum:
Fenomenet YouTube
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/sandningsarkiv.asp?programID=1302
Samtal med Pelle Snickars på Statens ljud- och bildarkiv

Expressen – trampar i klaveret igen!

Är självmord av allmänintresse? Gp och DN verkar inte tycka det. Expressen, Kvällsposten och GT verkar vara av motsatt åsikt. Klart att ett självmord är för intresse för hela Sverige. Förra söndagen dog Anders Göthberg. Vem kanske ni frågar er? Han var f.d. gitarrist i Broder Daniel och Honey is cool. Expressen/KvP/GT ansåg det i lördags för nödvändigt att tala om på första sidor och löpsedlar att han tagit livet av sig. Personligen undrar jag var det verkligen nödvändigt? Att tala om att han dött kan jag förstå men hur och på förstasidorna/löpet? Expressen verkar vara av åsikten att självmord är sådant man skall skriva om på förstasidorna/löpet. Jag förväntar mig att man kommer att göra det med alla andra självmord som sker i Sverige framöver och speciellt de som berör någon med någon sorts anknytning till tidningarna. I Sverige sker c:a 1200 om året det talas rätt tyst om detta då de flesta anser att det är en privat fråga och att de anhöriga oftast inte har någon jättelust att tala om det precis efter det hänt. Men Expressen anser att har man varit med i ett band skall hela Sverige veta om det även om personen i fråga lämnat rampljuset. Kanske har det rätt? Men inte nog med att de ansåg att detta självmord var förstaside-/löpsedelvärdigt, de publicerade fel bilder på första sidan/löpsedeln/inne i tidningen (olika beroende på upplagor och tidningar). De publicerade en bild på trummisen. Nu skall han eventuellt stämma dem och jag säger lycka till. Vi får se vad pressens opinionsnämnd/ PO säger i denna fråga och inte minst vad en domstol kan döma för att straff för att en tidning dödsförklarat någon som inte var död.
Det som ändå är mest tydligt med detta klavertramp är att medmänsklighet inte är något man bör ha på Expressen/KvP/GT. För om de som skrev där för en stund tänkte efter på hur de skulle ha reagerat om de handlade om dem själva förmodar jag att de kommit till en annan slutledning. För sådana misstag får man faktiskt inte göra. Jag är hemskt ledsen, men att skylla det på ”mänskliga faktorn” i sina ursäkter då det är tydligt att den medmänskliga faktorn inte spelade någon roll vid publicering, det går inte. Expressen/KvP/GT måste faktiskt stå för vad de gjort och erkänna att det enda de bryr sig om är att tjäna pengar och att då sker det fel. Förhoppningsvis får de betala dryga böter för det verkar vara de enda argumenten som verkligen biter på tidningen.

Borat – journalistik

För många var filmen Borat ett populärkulturellt fenomen och inte så mycket mer. Har man läst vår handledning så har man förstått att den är så mycket mer. I en av flera stämningar i USA mot filmen har domaren kommit fram till att filmen har ett nyhetsvärde och "The movie challenges its viewers to confront, not only the bizarre and offensive Borat character himself, but the equally bizarre and offensive reactions he elicits from 'average' Americans,". Domaren kom även fram till filmen fungerar som en kommentar till mänskligt beteende (källa imdb.com). Det känns nästan som domaren i fråga läst min handledning. Om du inte gjort det kan du göra det här.

Filmtips: Across the Universe – att mötas över generationsgränserna

När jag gick på gymnasiet hade vi ett projekt om ungdomskultur och vår lärare visade oss välvilligt en film om tiden kring Sgt. Peppers utgivning och 1968 i allmänhet. Jag gillade Beatles och hade skivan men den gick faktiskt inte vidare bra hos mina klasskamrater som mest tyckte läraren var nostalgisk. När jag såg Across the Universe tänkte jag på min lärares välvilja och att Across the Universe hade varit en fullkomligt klockren film i diskussioner kring ungdomskultur i klassrummet. Filmen är en musikal som använder sig av Beatles låtar för att berätta om tiden då de kom till. Mycket smart och pedagogiskt upplägg då det ger åskådare som inte vara med då få en koppling mellan musikens kraft och dess kopplingar till samhället utanför. Både musik och film är ju två konstformer som är väldigt tidsbundna och tidlösa samtidigt. Sedan har Across the Universe flera andra aspekter som gör den självklar som skolbio. Filmen är väldigt filmisk och arbetar mycket med enbart bilder och musik vilket kräver att lärarna och eleverna måste analysera bilderna och inte enbart det som sägs. Vilka bildlösningar har man valt? Varför? Hur är det filmat – vilka effekter ger det? Hur fungerar bilderna till musiken? Fungerar de utan musiken? Är det rent utav så att man arbetar kontrapunktiskt? Vad innebär då det?
Sedan kommer man inte från att filmen borde sitta rätt bra för musiklärare som får en film som täcker en stor del av Beatles karriär och ger lärarna möjlighet att arbeta med Beatles-musik men även deras utveckling över tid samt sätta den i en kontext. Across the Universe är en mycket intressant och spännande film att arbeta med i skolan och den pasar i många ämnen, språk, musik, historia och samhällskunskap. Vill ni prata genus funkar även det utifrån denna film. En handledning måste väl komma?

Lästips: Wired

Ännu ett dundernummer av Wired som borde skickas till alla inom Film-, TV-, Data- och tidningsbranschen för information om hur framtiden ser ut redan nu. Efter att ha skrivit en av 2000-talets mest inflytelserika böcker the Long Tail/Den långa svansen så kommer nu Chris Anderson med Free! I senaste numret finns en lång artikel om att gratiskulturen är det som håller på att ta över internetbaserade medier som film, Tv och tidningar. Läs den och bli först med att veta om hur den framtid som ni utbildar era elever till kommer att se ut. I detta nummer ät det även två riktigt intressanta artiklar. En handlar om att film- och TV-branschen måste lära sig av musikbranschens misstag annars kommer dessa branscher att råka lika illa ut som musikbranschen. En annan mycket intressant artikel är den om ett av nätets bästa rekommendationssystem – det på filmsajten Netflix, som utlyst en matematiktävling för att förbättra systemet ytterligare. Läs och förundras över framtiden.

Irak – 5 år senare på film och TV

Nu är det 5 år sedan ockupationen av Irak började. Allt fler filmer berör detta ämne. Flera har ni kunnat läsa om tidigare på vår blogg, som Utlämnad - en fråga om tortyr, Hear no evil, se no evil, Filmtips: No end in sight
På SVT sände man två dokumentärer i ämnet den 16 mars. Både intressanta och bra för arbete i klassrummet. Folke Rydéns Irak bakom slöjan och den amerikanska Tillbaka till Irak (Reserved to Fight). Irak bakom slöjan handlar om hur situationen för Iraks kvinnor har försämrat efter invasionen. Den är intressant men samtidigt skulle och borde den gräva lite mer i anledningarna till varför det blivit som det blivit. Har man sett andra dokumentärer om Irak eller läst böcker i ämnet så vet man rätt bra att en av de viktigaste orsakerna till kvinnornas situation är hur USA slog sönder det civila samhället i Irak och av det följde massarbetslöshet och problem inom vård, skola och omsorg. Detta skapade stora ojämlikheter i Irak något som det inte direkt pratas om, inte ens med mannen som huvudsakligen var ansvarig för att det blev som det blev.
Den amerikanska dokumentären är en av många amerikanska dokumentärer som handlar om vad som händer med soldaterna som kommer tillbaka från Irak. För att sammanfatta kort, det är enormt många som har psykiska och fysiska problem efter sin vistelse i Irak.
SVT har tidigare visat två oscarsnominerade filmer i ämnet. No end in Sight som vi skrev om här samt årets oscarsvinnare Taxi till den mörka sidan. Taxi till den mörka sidan kan ni se på denna länk: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1066583
För att göra det väldigt enkelt för er – gör det! Om ni skall se en enda aktuell dokumentär om vår omvärld se då till att det blir den. Det är en film som handlar om hur tortyr på ställen som Abu Ghraib i Irak, Bagram, Afghanistan och Guantanemo möjliggjordes genom otydliga direktiv från högsta ort för hur man skall behandla och utfråga fångar. Givetvis så straffas de längst ner i kedjan men efter denna film så känner man att det finns människor i USA:s allra högsta ledning som borde ställas inför Haag-domstolen. Frågan är egentligen varför inte alla världens alla länder inte bara tar och samlar sig och skickar personer som Donald Rumsfeld, Dick Cheney och Alberto Gonzales till krigsdomstolen i Haag. Så kan dessa herrar försöka bevisa sin oskuld till brott mot genevekonventionen. Något säger mig att de skulle få svårt vid en sådan rättegång. Så se gärna dessa filmer och diskutera med era elever.

Filmtips: Moliere

För alla engelskalärare måste Shakespeare in Love kommit som en skänk från ovan. Nu kommer en present till alla franskalärare och språk/dramalärare som vill arbeta med Moliere. Den franska filmen Moliere är nämligen en fransk variant av Shakespeare in Love (SIL). Det är en film som SIL utspelar sig på två plan. Det handlar om Moliere men samtidigt så reflekteras det han upplever i hans skrivande (så som Romeo och Julia reflekterades i SIL). I Moliere så byggs handlingen istället på ‘Le Bourgeois Gentilhomme’ och ‘Tartuffe’. Filmen är välspelad, snyggt fotograferad och har bra musik. Utöver detta så är denna film en utmärkt ingång till en av fransk litteraturs förgrundsgestalter. Sverigepremiär 21 mars.

Att skriva om barnfilm

Redigerad 19/3.
BUFF är över men inte utan att vissa frågor uppkom. En uppkom med alla jag pratade med - filmskapare, distributörer, producenter och pedagoger. Hur skriver man om barnfilm? I en tid då de flesta recensenter skriver utifrån sig själva och inte utifrån en tilltänkt publik så uppkommer det en hel del problem för recenserandet av barnfilm. För vem skrivs recensioner av barnfilm? Idag skrivs de flesta recensionerna av vuxna för vuxna. De skrivs med en vuxen persons ögon och är skrivna för en läsare som är liknande i ålder och värderingar som recensenten. Är det egentligen något bra gällande barnfilm? Jag förstår att man inte kan skriva recensionerna för brukarna, då små barn ofta inte ens kan läsa. Man kan dock skriva dem till föräldrar för barnen. Helt ärligt så tror jag att de flesta som läser filmrecensioner på barnfilm är föräldrar som undrar om detta är en film som passar mitt barn. Ställer de sig den frågan lär de idag inte få mycket hjälp av recensenterna på de stora tidningarna, radio eller TV. För dagens recensenter ser på filmerna med sina ögon. De är så präglade att inte ens försöka se en film utifrån brukarnas ögon att de inte kan se vad ett barn vill eller kan se i en film. Alltså har vi ett problem. För min erfarenhet, både personlig och professionell, är att man som förälder vill få en recension som hjälper mig som förälder att förstå om detta är en film jag skall ta med mitt barn på – inte om jag skall gå själv. Hur mycket jag än älskar barnfilm – jag skulle inte gå och se Lilla spöket Laban, Snuttefilmer, Mellanmål etc. själv, utan mitt barn.
I dagens DN (den 18/3) skriver Pia Huss om hur mycket bra barnfilm det visades på BUFF och hur lite av den som kommer att komma hit. Hon har helt rätt i det. Men hon verkar inte se att hon själv är en stor del av problemet. Hon sitter nämligen på en av dessa tidningar som har ENORM makt över vilka barnfilmer vi får se i Sverige. Om hon nu, som hon påstår, kan se vilka filmer som är bra för barn – varför recenserar hon inte barnfilmer? Är det för hon skulle kunna hamna i en jävsituation? (hon har varit med och bestämt vilka som skall få stöd).
För det här med recensioner av barnfilm skrivna av vuxna för vuxna är ett stort problem som påverkar import och distribution av barnfilm. Barnfilmer som inte har en stor amerikansk eller svensk distributör i ryggen är nämligen mer beroende av bra recensioner än någon annan sorts film. Recenserar man dem som vuxen, får de oftast välmenande treor. Men vad tycker den tilltänkta publiken? Ingen vet. Effekten är att man inte vågar lägga en massa pengar på att ta in filmer väldigt få kommer se. Pia Huss skriver: "På så vis ger man ju publiken uppfattningen att barn- och ungdomsfilm är betydelselös" som en kommentar till att man tar in filmer som är enligt hennes beskrivning är harmlösa eller dåliga. Men genom att som hennes tidning inte recenserar film utifrån barns perspektiv, så kommer distributörer inte våga ta in filmer som sticker ut. För barnfilm är inte lönsam. Oavsett stöd från SFI, skolbiovisningar och andra täcker inte det att dåligt recenserade (eller inte alls recenserade filmer inte ses av typ någon på bio. Istället satsar man på relativt säkra kort. För att vi verkligen skall få en bra barnfilmsimport och distribution av annan film än den som kommer från de stora bolagen så behövs en ny sorts recensioner av barnfilm. Vi behöver se recensenter som recenserar film utifrån den tilltänkta publiken. Det borde inte vara så svårt att få fram. I Sverige har vi tusentals pedagoger som ständigt måste försöka se film, TV, böcker, konst och teater med barnens ögon. Många utav dessa är även riktigt bra på att skriva. Bara en lite tanke.

Filmdiskussion: Marknaden/pengar har ingen moral - fyra bioaktuella filmer

I det fantastiska debattprogrammet Beckman, Ohlson och Can så sade regissören Roy Andersson att ”Marknaden/pengar har ingen moral”. Det verkar som om många amerikanska filmskapare håller med honom. Flera av förr årets bästa amerikanska filmer handlar om kapitalism/pengar och moral. Nu har dessa filmer blivit bioaktuella i Sverige. Det är filmer som No Country for old men (NCFOM), There will be Blood (TWBB), Sweeney Todd och Into the wild. Alla tacklar de kapitalismen och kommersialismen på olika sätt och alla fyra verkar rätt överens om att dessa tider är mörka tider. I de tre förstnämnda filmerna handlar det delvis om psykopater. I NCFOM och TWBB så är psykopaterna i stort sätt beredda att göra vad som helst för pengar. I NCFOM är det en seriemördare spelad av Javier Bardem, i TWBB en oljeman spelad av Daniel Day Lewis. Båda dessa vann Oscar och båda gör riktigt obehagliga människoporträtt. Det obehagliga med dessa två, är att båda i stort sätt saknar moral – de är beredda att begå den värsta synden – att döda – för pengars skull. Daniel Day Lewis oljeman bryter rätt duktigt mot alla andra budord också – jag tror han prickar in nio, med undantag av äktenskapsbrott.
I Sweeney Todd handlar det om en seriemördare som inte är kapitalist utan faktiskt dödar de som är med och bygger upp och missbrukar systemet. Sweeney Todd dödar folk ur kyrkan, jurister, politiker och allmänt rika.
Allt för att hämnas den oförrätt dessa gjort mot honom. Todd hyllas inte som en hjälte men det är ändå en figur vi skall känna mer sympati med än de han mördar. I slutet får han sitt straff, inte av samhället utan snarare som ett exempel på att de begär (kärlek, hämnd, profit) som filmens huvudkaraktärer känner är så stora och starka att de kommer självregleras. Lägg märke till att de regleras inte av staten utan vanlig mänsklig överlevnadsinstinkt - den starke överlever. Kapitalistiskt och nyliberalt, javisst, men är det ett lyckligt slut?
Into the wild är en helt annan sorts film. Det är en film baserad på verkliga händelser om Chris McCandless, som bestämmer sig för att lämna konsumtionssamhället och bokstavligen bege sig tillbaka till naturen. Inspirerad som han är var av en av USA:s viktigaste moralfilosofer Henry David Thoreau (även av Roy Anderssons favoriter), så blir det tydligt hur långt de klassiska amerikanska begreppen freedom och liberty kommit från den tid då myntades och mytologiserades. Filmen berör och diskuterar verkligen den amerikanska myten om sin egen nation och är ett mycket spännande inlägg i en tid då nykonservativa tagit över ord som Gud, freedom och liberty (lägg märke till att dessa ord båda översätts till frihet på svenska). Filmens regissör och huvudkaraktär verkar inte riktigt vara av åsikten att kommersialismen eller kapitalismen gör oss fria, som många nyliberaler hävdar – utan snarare tvärtom. Att inte äga skapar sann frihet. Det är intressant att fundera över vad det är i samhället som gör att dessa frågor kommer upp just nu. Frågorna är inte nya. Thoreau skrev sina böcker på 1800-talet då Sweeney Todd utspelar sig. There will be blood utspelar sig i förra seklets början, det är en enbart No country… som utspelar sig i nutid även om filmen är väldigt icke tidsbunden i sitt utseende. Så kanske är det så att vi nu är mogna att diskutera kapitalismen, marknaden och pengar igen? Då andra ideologier anses döda verkar det som om man i USA vill diskutera om kapitalismen har en moral och om inte, vad skall vi göra då? Så härmed rekommenderas dessa fyra filmer för spännande diskussioner i klassrummet om vår rådande världsordning.

Filmtips: Horton

Antalet filmer riktade till de lite mindre barnen i skolan är under våren försvinnande få. Desto mer glädjande att en av dessa få filmer, Horton, är så bra. Horton bygger på en bok av USA:s Astrid Lindgren, Dr. Seuss. Filmen är skapad av teamet bakom filmen Ice Age. På samma sätt som Ice Age är det en film som lyckas kombinera mycket av det som gör en bra barnfilm. Den är form och stilmässigt mycket välgjord. Den har en mycket bra berättelse som är främst inriktad till barn men som samtidigt är rolig även för vuxna. Den har både i den amerikanska och svenska versionen mycket bra röster.
Det som ändå gör Horton så klockren för arbete i klassrummet är dess olika teman. För filmen handlar om enorma teman som görs lättbegripliga för barn. Berättelsens slogan att ”en person är en person oavsett storlek” är något som alla kan identifiera sig med, oavsett storlek. Filmen kan lättast beskrivas som en Matrix för småbarn. Det är en film som handlar om vad vi tror på och hur vi väljer att agera utifrån den tron. Finns det något större där ute och vem är det egentligen som sätter gränser för vår fantasi? Ytterligare ett av filmens teman: att våga stå för sina åsikter trots att ingen annan tror en, är även det ett tema alla unga kan känna igen sig i. Det är även en film om att respektera andra, sådana som inte är som vi andra – även det ett tema som kanske inte alla känner igen sig i, men ett tema man SKALL undervisa om.
Horton är en perfekt liten berättelse för att arbeta med i skolan. Den har en klassisk struktur som passar utmärkt till analys om hur man berättar. Den är form och stilmässigt mycket välgjord och passar för analys av form och stilelement i all sorts film. Tema och karaktärsmässigt finns här massor att prata om: metafysik, tro, respekt för andra, makt och storlek. Räkna inte med en handledning, men låt inte bli att arbeta med filmen för det, för det är en film som verkligen passar klassrummet.

Lästips: Vanity Fair

Så har årets Hollywood nummer av Vanity Fair kommit ut. Det är bara att masa sig iväg att köpa. Årets mest intressanta artiklar är de om skräckfilm (med Romero, Craven, Carpenter och Hooper), Tjejfilmer (chick flicks), manusförfattande för en ny tid samt artikeln om krigsfilmerna Deer Hunter och Coming Home då och nu. Utöver detta finns spännande läsning om Dataspelens framtid, Alfred Hitchcock, Mandomsprovet och Albert Maysles. Vill ni få reda på lite mer om Barack Obama finns en väldigt lång artikel om honom. Med andra ord, det finns ingen större anledning att inte köpa Vanity Fairs Hollywood nummer, möjligen den att ni inte vill vara informerade om film.

Upprop: Alla pedagoger som arbetar med media förenen eder!

Jobbar du med media (Film, TV, radio, musik, data, foto, tidningar) i klassrummet? Hur ofta bryter du mot lagen? Varje lektion, dagligen, en gång i veckan? Du vet inte? Förmodligen för att då man pratar om och utreder yttrandefrihet och upphovsrätt så saknas utbildningen i diskussionerna. Universiteten är ibland med i samtalen och någon gång grundskolan men ytterst sällan frågar man brukarna om vad som behövs för att bedriva den medieundervisning i skolan som läroplanerna föreskriver.

Just nu pågår flera lagbearbetningar, utredningar och studier som berör skolan. Exempelvis om upphovsrätt, public service, kultur och filmavtal. Tror ni skolan är med i samtalen?
Det finns en mängd avtal som möjliggör användande av media i skolan. Tyvärr är de flesta av dessa avtal föråldrade och hänger inte med i den tekniska utveckling som skolan borde ta del av.
Hur skall man t.ex. undervisa i kritiskt granskande av t.ex. nyheter om eleverna inte har möjlighet att se dessa i klassrummet? Att idag tro att papperstidningar är främsta nyhetskällan för unga människor är ungefär som att fortfarande tro att jorden är platt.

Så låt mig ställa några frågor till dig som använder media i klassrummen:
Är det lagligt att:
➢ Visa TV i klassrummet? Visa Film?
➢ Visa internet?
➢ När det gäller internet, vad är okej att visa?
- Får du visa rörlig bild?
- Får du visa pressbilder?
- Vad får du sedan som lärare eller elev göra med dessa bilder och texter?
➢ Får du spela musik i dina egna filmer/ presentationer som du inte gjort själv?
➢ Får du sjunga vilken musik du vill i skolan?
- Får du mångfaldiga sången, framträdandet?
- Får du kopiera upp noter och sångtexter?
➢ Får du spela upp radio i klassrummet? All sorts radio?
➢ Får du använda dig av bilder i dina redovisningar som du inte tagit själv?

Låt mig gissa? Du vet inte. Förmodligen därför att alla dessa frågor hamnar i den legala gråzon skolan befinner sig i. Med rätt avtal får du göra en hel del av dessa saker men absolut inte alla, och det är rent ut sagt ett helvete för den enskilda läraren att veta exakt hur alla dessa avtal ser ut. Det finns AV-centraler runt omkring i landet som gör ett storstilat arbete, men det de erbjuder är en droppe i havet jämfört med all den media som finns i vardagen.

Vad krävs då för att möjliggöra en seriös undervisning som ligger i synk med tiden?
För det första är det dags att vi säger ifrån och samlar oss till en röst!
Det är dags att göra det klart och tydligt att det krävs klara och tydliga regler för hur vi skall kunna arbeta med media i undervisningen.
Beslutsfattarna måste lyssna på oss som arbetar med dessa frågor, se över problemen och hindren och faktiskt se till att lösa dem. Om inte, så är det dags att skriva om läroplaner för alla stadier från dagis till lärarutbildningen så man inte tvingar pedagoger att bryta mot lagen.
Praktiskt handlar det om att samlas och ta upp dessa problem med skol-, stadsdels-, kommun- och rikdsdagspolitiker. Att visa att dessa problem finns och att skolans användare, både lärare och elever, nästan aldrig tillfrågas.
Rimligtvis borde man från politiskt håll åtminstone kunna möjliggöra användandet av alla skattefinansierade medier: exempelvis svensk film (stödd av SFI), tidningar (Presstöd), SVT och SR (public service) i klassrummet.
Rimligt är också att man faktiskt talar med brukarna i klassrummet, dvs. eleverna.
De som i upphovsrättsdebatten brukar kallas ”Kalle, 18 år, som laddar ned hemma” har bättre koll än någon politiker, lärare, journalist, reklamare eller jurist om hur dagens mediala verklighet ser ut. Lagstiftaren borde tala med dessa innan den skapar nya lagar som är uråldriga samma dag som de tas i bruk. Fundera på hur mycket som händer inom modern teknologi på tre år. Att stifta lagar som är baserade på en tre år gammal medial verklighet är dömt till misslyckande. Hur många kände till YouTube, strömmande media, WoW, Joost, Skype, mobiler som styrdes med interaktiva skärmar, podcastar, FaceBook eller ens bloggar för tre år sedan?
Det är dags för alla som arbetar med media i undervisningen att samlas. Det är dags att alla vi tiotusentals pedagoger samlas och ser till att vi i alla sammanhang och nätverk där vi befinner oss lyfter frågan om att vi en gång för alla får tydliga regler för vad som gäller. Det är dags att skapa en ny skola där pedagoger inte behöver oroa sig för att de bryter mot lagen bara för att de vill att deras elever skall vara åtminstone något rustade för världen utanför. Det är dags för svenska politiker att skapa en skola som inte släpper ut mediala analfabeter och som möjliggör en undervisning som i sanning ger verktyg för framtiden.

Tv-tips: Döden i en Tv-apparat nära dig

Tv som medium är idag mycket snabbare och bättre att tackla stora frågor än filmen. Det verkar som om döden är den största frågan inom serieunderhållning på TV. På senare år fullkomligt dräller det om serier som handlar om döden på olika sätt. I CSI X3, Bones, Dexter m.fl handlar det om olika människor som jobbar med att fånga mördare genom att studera döda. I Dexter är huvudpersonen både en som undersöker döda och seriemördare själv. I Tv-serierna Medium och Ghost Whisperer så handlar det om två kvinnor som kan tala med de döda.
Det finns dock vissa serier som handlar om döden bokstavligt. Den vuxna Six Feet under är den som kritiker hyllar mest. Det finns två serier som är mer riktade till unga. Den ena har gått på SVT och heter Mitt Liv som död (Dead like me). Det handlar om den unga tjejen George Lass som har dött och har blivit en sådan som plockar in döda själar. En Körkarlen fast för unga och med bättre effekter, skådespelare och ämnen. Serien tar upp många stora filosofiska frågor och handlar mycket om fri vilja, ödet och andra metafysiska frågor. Om den kommer tillbaka, kolla in den. På Canal+ har den nya serien Pushing Daisies börjat. Den är gjord i en visuell stil som är en blandning av skaparen Barry Sonnenfelds och Tim Burtons stil. Den handlar om pajbagaren Ned som har en märklig förmåga. Rör han någon som är död så återuppstår de – sedan har han två minuter på sig att röra dem igen. Gör han inte det så dör någon annan i närheten. I första avsnittet så ser han till att hans första kärlek återuppstår. Problemet är att han inte kan röra henne igen för då dör hon. Visst känns det som om det är väldigt konstruerat men det fungerar riktigt bra. Det påminner även till känslan om Burtons filmer med en kombination av övernaturligt, romantiskt och barnsligt på samma gång.
Döden är även närvarande i världens populäraste TV-serier. I Desperate Housewives berättas hela serien av en kvinna som är död. I många andra TV-serier är det allt mer vanligt att populära karaktärer i serien dör. Detta gäller serier som Sopranos, 24, Lost, OC, Heroes, Prison Break, the Wire och Damages. Med andra ord de TV-serier både unga och kritiker anser vara bäst. Sammanfattningsvis: Döden är i allra högsta grad närvarande i dagens TV dramatik. Vad det säger om vår tid är väl något i högsta grad att diskutera med era elever.

Vi fick en fråga om anslag...

Hej, kan man få hjälp med bra tips på anslag? Ska starta ett grupparbete i en åk 8!! /Lotta

Hej Lotta !

Det bästa svaret på den frågan är väl att alla filmer du och eleverna gillar troligtvis har ett bra anslag.
En bra övning efter att ha sett en film är gå tillbaks till de första 4-5 minuterna av filmen ( oftast under förtexterna ) och se efter vilka ledtrådar som lagts ut för alla förstagångstittare.
Att stanna ofta ( gärna med bara sekunders mellanrum ) och analysera ljudbilden, bildstorlekar, bildvinklar, klipptekniker, scenografi, skådespelare, attribut m.m. kan leda hur långt som helst. (Tio ögon ser mer än två.)

Det beror naturligtvis också på vad du är ute efter. Anslagens utformning varierar ju beroende på vilken genre det är och vilken känsla som skall förmedlas eller publiken förberedas för.
"Scream" är ett gammalt ( och ganska långt ) anslag som ligger mitt i genren.
Nyligen DVD-lanserade "The kingdom" är ett fantastiskt anslag i kategorin klassisk grafisk utformning.
Just nu jobbar jag med äldrevården och svenska filmen "En sång för Martin". Fantastiskt anslag som förebådar precis vad som skall hända om man tänker efter lite.

Jobba gärna med Tv-serie anslag. Desperate Houswives är en fantastisk exposé över hemmafruns historia t.ex.

En klassiker i sammanhanget är ju anslaget till "Ice Age" ( samtidigt trailern till filmen ) som är en liten kortfilm med klassisk dramaturgi. Den kommer att dyka upp på Multimediabyrån senare i år i ett material som går under arbetsnamnet "Berättandets grammatik". Där kommer också "Lotto Åke" att bearbetas dramaturgiskt. Reklamfilmen ligger streamad på Multimediabyrån i materialet "Reklamfilmens fantastiska värld".

Jag har en massa andra äldre exempel, och vi ( filmpedagogerna ) närläser alla de filmer vi arbetar aktivt med. Det tar lite tid, men är kul och givande.
Varför inte använda eleverna för att undersöka om anslagen till filmer de väljer fungerar och är effektivt berättade? Det gäller bara att förklara spelreglerna så rullar det av sig självt. Rätt förväntningar är viktigast. Att man undersöker film genom att stoppa konstant går tvärt emot vår upplevelse av vad film är, och kan få hela klasser att stöna högt. MEN om man gör det till en gemensam forskning, detektivarbete eller undersökning så kommer inte bara filmnördarna att jubla.

Fredrik

Nedladdningsdebatten – vad är det för lagar och regler som gäller egentligen?

Just nu debatteras nedladdning flitigt i alla medier. Branschorganisationerna inom film, musik och data kräver en skärpning av reglerna. Hur denna skärpning skall se ut är svårare att definiera. De hävdar alla att det finns bra lagliga alternativ, men att med nuvarande lagstiftning så omöjliggörs deras framtid. Nya lagar och regler krävs och behövs.
Jag är beredd att hålla med om att en ny lagstiftning behövs men inte en lagstiftning skriven av branschen utan en skriven av brukarna OCH branschen. Frågan just nu är hur mycket lyssnar lagstiftarna på brukarna av medier? Den lagstiftning vi dag har är inte på långa vägar aktuell. Den var redan rejält inaktuell då den kom till. Vad som krävs är att man kommer upp från skyttegravarna, träffas och faktiskt diskuterar hur lagstiftningen skall se ut, inte enbart från producenternas sida utan även från mottagarnas. Dagens problem är att de regler som berör rörlig bild befinner sig i en gråzon som är enorm. Pratar man med jurister från branschen, från staten eller från universiteten så får man lika många olika svar som de man frågar. Jag överdriver inte nu – de runt 20 jurister vi pratat med ger exakt 20 olika svar. Hur skall man då som t.ex. lärare ha en aning om vilka regler som gäller. Den lagstiftning vi har idag möjliggör enbart visning av några få procent av det rörliga material som finns att tillgå, i alla fall om man skall vara 100% säker på att vara helt laglig.
Kulturministern har sagt att man skall utreda filmavtalet igen. Jag önskar och hoppas att man även kommer se över hur och var film visas idag. Att video- och databranschen inte är med i avtalet är så 1900. De största konsumenterna av film på bio ser ändå majoriteten av sin film på andra medier. Internet och DVD är enormt mycket större källor för filmtittande för dagens unga än bio. Ett nytt filmavtal behövs av flera anledningar. En är faktiskt den att man borde se över i filmavtalet hur rörlig bild kan visas i klassrummet. Det är ALDRIG någon som har undersökt det i de tidigare utredningar jag läst. I andra länder finns faktiskt detta reglerat mellan staten och producenterna. Alltså är det dags för Svenska filminstitutet, Skolverket, Staten m.fl. att verkligen visa på och möjliggöra arbete med rörlig bild i klassrummet. Det är ett måste om inte Sverige skall bli ett medialt u-land som utbildar mediala analfabeter. Många lärare bryter förmodligen mot lagen dagligen, allt för att ha en undervisning som ligger i tiden med dagens ungas behov. Snälla svenska staten – se till att man inte behöver vara kriminell för att följa läroplanen. Ge oss en lagstiftning som är klar och tydlig och som gör det möjligt att arbeta med rörlig bild i klassrummet.

TV-tips: Bamako – Kunskapskanalen 24/2 och 29/2

På bloggen kunde ni för c:a ett år sedan läsa om bilden av Afrika i ett antal aktuella filmer. Läs här. En av filmerna som omnämndes i den artikeln är den Afrikanska filmen Bamako. En visas nu på SVT-Kunskapskanalen med start 24/2 och repris 29/2. Filmen har vunnit många priser och är en av de mest uppmärksammade filmerna från Afrika på många år. I filmen ställs världsbanken och väst inför domstol för sina brott mot Afrika. Vill ni se Afrika skildrat på ett annat sätt en det traditionella missa inte denna film.

Radiotips: Produkten P1 – 24/2, 1/3, 2/3

Har ni inte haft möjligheten att se Mark Ravenhills enmanspjäs Produkten i Göteborg så ges ni nu chansen att höra den på radio som radioteater. Pjäsen är en monolog där en producent försöker sälja in en ett manus till en skådespelerska. Berättelsen har många vändningar och blir allt mer absurd ju längre teaterstycket fortgår. Allt med Produkten är bra: Jonas Hassen Khemiri översättning är lysande och Robin Stegmar som producenten är makalös. Att Stegmar delvis är känd som Roger i Ica-reklamen ger denna pjäs ytterligare ett djup. Utan att avslöja för mycket av innehållet så kan man med enkelhet diskutera frågor som dramaturgi, retorik, kreativt skapande, stjärnsystemet, kriget mot terrorismen, moral, genus och mycket mer. Lyssna på den live eller i P1:s arkiv.

2007 års bästa skådespelare

I natt är det Oscars. Några skådespelare kommer att vinna priser för sina rollprestationer. Men vilka skådespelare var bäst förra året? För det första, förra året var ett extremt manligt filmår. De bästa berättelserna handlade om män, berättade av män och tog upp manliga problem. Förra årets bästa manliga skådespelare var Josh Brolin. Vem och varför kanske ni undrar? Brolin spelade i tre av förra årets allra bästa filmer – American Gangster, In the Valley of Elah samt No Country for old men. Utöver detta var han även med i Planet Terror. Brolin har utseendet mot sig – han blir oftast typecastad, men 2007 gjorde han verkligen det bästa möjliga med sina roller. Inte minst hans insats i No Country... verkar ha glömts bort i jämförelse med Javier Bardem och Tommy Lee Jones. Så förra årets bästa skådespelare sett över hela året var Josh Brolin. Han hade dock hård konkurrens av både den alltid lika briljante Philip Seymour Hoffman och den unge var magisk i Casey Affleck. Casey AffleckMordet på Jesse James… och spelade skiten ur de övriga etablerade skådespelarna. I Gone Baby Gone gör han samma sak och det är imponerande i en film där han spelar med två av USA:s bästa skådespelare någonsin, Ed Harris och Morgan Freeman. Hoffman var utmärkt i den inte helt gjutna Before the devil knows you’re dead, och i vanlig toppform i Familjen Savage och Charlie Wilson’s War.
Bland kvinnorna är det Cate Blanchett som visat att hon är en stor skådespelerska i mer än en film. Hon har faktiskt möjlighet att vinna oscars för båda dessa roller. I Elizabeth: the Golden Age är det hon som bär upp en inte helt lyckad film. I I’m not there är hon den bästa Dylan-personligheten och det är rätt symptomatiskt för året att årets bästa kvinnliga biroll är en mansroll.
Så även om Daniel Day-Lewis, Bardem, Julie Christie och Blanchett vinner sina skådespelarkategorier så skulle jag inte säga att de var de bästa skådespelarna förra året utan bara de som spelade bäst i en specifik film.

TV-tips: Oscar-galan och saker ni säkert inte visste om den samma

Ofta när jag pratar Oscars med folk som skriver om film eller själva arbetar med film så är okunskapen om hur det här med Oscars fungerar enorm.
För det första, priset delas ut av Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). Det är en akademi bestående av filmarbetare inom olika gebit. Akademin består av c:a 6500 medlemmar från c:a 34 olika länder men de flesta är amerikaner. Medlemmarna bjuds in av de olika avdelningarna inom vilka de jobbar (du kan bara tillhöra en). Oftast innebär en Oscarsnominering i de vanliga kategorierna (inte bästa utländska film) att man blir inbjuden.
Nomineringarna går till som så här. Medlemmarna nominerar inom de kategorier de själva arbetar, samt att alla nominerar till bästa film. Det finns dock kategorier som nomineras av en liten grupp medlemmar som t.ex. dokumentär, bästa utländska film, kortfilmer etc. Detta innebär att om man blir nominerad till bästa manus innebär det att akademins manusförfattare anser att man skrivet ett av det årets 10 bästa manus. Detta innebär att en nominering anses vara av högt värde för de nominerade därför att de är nominerade av de allra bästa i sitt fält. När sedan nomineringarna är klara kan man rösta på nästan alla kategorier. Vissa kategorier som dokumentär och bästa utländska film kräver att du har sett alla de nominerade. Ni kanske frågar er hur kan alla i akademin verkligen se alla övriga filmer och veta vad som gör dem bra i sitt fält? De får en hel del hjälp på traven kan man säga. De flesta filmbolag skickar ut DVD:er till alla akademins medlemmar och talar om på skivorna vilka som de först anser bör nomineras och/eller vilka som är nominerade från filmerna. Man skickar även ut specialskivor i kategorier som musik, specialeffekter och ljud så man kan se och höra vad som utmärker de nominerade i de berörda kategorierna. Alla dessa DVD:er har sedan en tendens att hitta till illegala nedladdningssajter. Bolagen skickar även ut manus så att man faktiskt kan läsa manuset vilket ha omöjliggjort en nominering/vinst för Du Levande då det inte fanns något direkt manus till den filmen. Apropå Du levande så är den märkligaste kategorin den för Bästa utländska film eller som det borde vara bästa icke-engelskspråkiga film. För den kategorin har haft en enorm massa konstigheter för sig på sistone. Filmer har inte blivit nominerade för att det inte funnits ett filminstitut i landet som nominerade (Palestina och filmen Divine Intervention), filmer har blivit strukna för att de pratade på annat språk än det som talas i landet som nominerar (Italienska Private, Israeliska Polisorkestern som kom bort) och den allra märkligaste strykningen på senare tid: Lust, Caution som inte ansågs Taiwanesisk nog. De pratar kantonesiska och mandarin och den utspelar sig i Kina inte Taiwan. Det är de inhemska länderna som nominerar en film som måste haft inhemsk premiär och nomineras innan 30 september. Därför släpps filmer som man tänkt sig skall kunna bli kandidater på svenska biografer i augusti/september. I år blev alltså Du levande utvald. Sedan är det så att för att rösta i den kategorin finns det speciella visningar där man kan rösta eller om man kommer från utlandet anses man även kunna rösta.
Jag skall inte säga hur men jag har själv faktiskt varit med och röstat på Oscars.
Årets spektakel sänds på Kanal 9 med start 02.00 på söndag natt (25 februari). Årets värd är Jon Stewart, från the Daily Show som ni kunnat läsa om en hel del på bloggen. Förra gången han var värd var det en hel del riktigt roliga politiska skämt och med tanke på presidentval och många filmers teman i år så lär det bli bra även i år. Spela in eller se live – det brukar finnas en hel del intressant att använda i medieundervisning.

Utlämnad – en fråga om tortyr

Det är sällan en film kommer så rätt i tiden som Utlämnad gör just nu. Som vi skrivit tidigare på filmpedabloggik gick inte filmen något vidare i sitt eget hemland USA. Tortyrfrågan är just nu het, inte minst i svenska medier. På ledarsidan i DN och på debattsidan i Svd tas tortyrfrågan upp utifrån filmen Utlämnad. Det de båda har gemensamt är att de fördömer alla sorters tortyr. I Sverige har vi en ganska tydlig bild av att tortyr alltid är av ondo – det är en syn som delas med filmskaparen till Utlämnad. Det är nämligen väldigt tydligt i filmen att tortyr inte kan vara av godo. I USA är svaret att inte lika tydligt och enkelt. Det finns en stor och intressant fråga om synen på tortyr som inte tas upp i filmen, nämligen om man får fram information via tortyr som kan rädda andras liv – kan den vara av godo? Eller är tortyr alltid av ondo, i DN och Svd hävdar man det. Jag är benägen att hålla med dem men stora delar av det amerikanska och brittiska folket håller inte med. Man kan fråga sig varför? En känd radiotalk-showkvinna (Laura Ingraham) sade på Fox news att amerikaner stödjer tortyr – amerikaner älskar 24 och det är så nära man kommer en folkomröstning i frågan. Tankekedjan bakom det resonemanget är duktigt dumt men det finns något bakom det resonemanget. TV-serien 24 har nämligen normaliserat tortyr för många amerikaner. Den visar nämligen i nästan varenda avsnitt att tortyr leder till resultat. I en artikel i the New Yorker visas rätt tydligt att det faktiskt är ett av syftena med 24, att göra en TV-serie som stödjer Bush administrationens syns på hur ett krig mot terrorn skall bekämpas. Om tittarsiffror är något att gå efter så är det rätt tydligt att amerikaner hellre väljer 24 än Utlämnad. Varför amerikaner kan så lite och bryr sig så lite om sitt lands uppenbara brott mot Genèvekonventionen blir uppenbart när man ser klipp från the Daily Show som dessa. De visar helt enkelt hur amerikanska makthavare ljuger, ändrar ords innebörd efter vad som passar dem och ibland helt enkelt struntar i att de bryter mot Genèvekonventionen. I filmen så hamnar utlämnandet och tortyren på första sidorna i tidningen, det gör det inte i verklighetens USA. De flesta amerikaner vet helt enkelt inte att deras regering torterar och utlämnar folk. I Sverige är det lätt att vara kritisk mot sin egen regering som gjort detta då det var stora nyheter i TV men även tidningar, internet och radio. Men tycker verkligen svenskar att tortyr alltid är förkastligt? Utlämnad är en bra film för diskussioner om tortyr coh mänskliga rättigheter. Men glöm inte att fråga era elever frågan som filmen inte ens vågar ställa, nämligen: är tortyr försvarbart om det kan rädda andra människors liv? eller ställ den så här: Anser ni att tortyr är okej om informationen därifrån skulle rädda tusentalet människor där ni bor? Svaret är nog inte så givet som tidningsskribenter och lärare tror. Utifrån det kan ni ha en riktigt spännande diskussion om värdegrund och moral i klassrummet.

TV-tips: The Daily Show

Grattis alla ni som har Kanal 9. Nu kan ni hänga med i den amerikanska politiken igen.Kanal 9 har nämligen börjat sända the Daily show som förut gick på Canal+. Det är ett TV-program som visat sig i undersökningar vara en av de bästa nyhetskällorna i USA. För er som inte känner till programmet så är det ett humorprogram som driver med nyheter. De visar upp andra nyheter och kommenterar dessa. Så nu har ni möjlighet att visa upp klipp och sekvenser från the Daily show med svensk text. Det är nämligen så att detta TV-program är utmärkt att använda för att diskutera olika ämnen som berör politik och media. Har ni inte möjlighet att se Kanal 9 har Daily Show numera en väldigt bra webbplats där även det briljanta Colbert Report finns. På Indecision 2008 kommer ni förmodligen få den kanske bästa rapporteringen från det amerikanska presidentvalet, med all säkerhet den roligaste.

Filmmusiktips: Control, I’m not there och There will be blood

Just nu finns det tre riktigt bar soundtracks ute. Musiken till Control innehåller mycket av Joy division men även andra artister som David Bowie, New Order och Brian Eno. Ett utmärkt lyssningsval för er som blev tagna av filmen men även för er som vill lära känna ett av musikhistoriens mest inflytelserika band.



Gillar ni inte Bob Dylan? Personligen har jag svårt då han själv sjunger. Därför är soundtracket till I’m not there så bra. Här får man tolkningar av Dylans sånger av hela USA:s indiemusikelit. Därmed slipper man Dylans bräkande och kan faktiskt höra och uppleva hur bra låtar han skrivit. Lite som filmen, man får uppleva Dylan genom tolkningar av andra, ett mycket smart soundtrack.


Let there be blood har jag inte sett (men är övertygad om att den är mästerlig). Soundtracket har jag hört och det är helt fantastiskt. Radioheads Jonny Greenwood har gjort musiken samt tolkat och arrangerat annan musik till en skiva som fungerar alldeles utmärkt utan bilder, men säkert gör sitt jobb till filmen med. Atmosfäriskt är nog det mest passande ordet för skivan.

Hear no evil, see no evil om amerikaners syn på kriget i Irak

Under det senaste året har det kommit flera filmer från USA som berör kriget i Irak och kriget mot terrorismen. En del av dessa är spelfilmer, en del är dokumentärer. Filmerna vi pratar om är spelfilmerna: Utlämnad, In the valley of elah, Redacted, Lejon och Lamm samt dokumentärerna No end in sight och Ghosts of Abu Ghraib. Flera av dem hittar nu till svenska biografer. Ingen av dessa filmer har fungerat vidare bra på hemmaplan i USA. Orsakerna är flera, en är att de har fördömts kraftigt och högljutt av många i amerikanska media. Främsta anledningen är nog den att man i USA faktiskt inte vill diskutera kriget utifrån moraliska och etiska perspektiv, vilket filmerna gör. En intressant insyn i debatten kring filmerna är att gå in på forumen för dessa filmer på imdb.com och se vad som skrivs om dem. Det är ofta heta politiska debatter kring dessa filmer. Det intressanta är att de ytterst sällan man diskuterar själva sakinnehållet i filmerna. Följer man presidentkandidatsdebatten i USA är det samma sak. Man diskuterar ett eventuellt tillbakadragande från Irak utifrån främst ekonomiska termer, inte moraliska. Är det moraliskt försvarbart att lämna Irak nu? Är det ekonomiskt? Ekonomiskt är det definitivt försvarbart, kriget kostar amerikanska skattebetalare en hel del och de amerikanska bolagen i Irak kommer att tjäna biljarder i många år framöver oavsett om kostsamma amerikanska soldater och företag är där eller inte. Av moraliska skäl? Inte lika enkelt, det kan vara lite svårt att förklara all den skadegörelse man orsakar i Irak i moraliska termer. Ännu svårare blir det då man som i filmerna ovan faktiskt får se övergreppen som riktas mot främst civila. Det måste vara svårt för många amerikaner att se sig själva som förövare. I alla filmerna ovan är de nämligen förövare. Inte alla amerikaner, i alla filmerna finns det goda amerikaner men staten och dess armé och underrättelsetjänst begår övergrepp mor mänskligheten. Detta är nog något de flesta amerikaner inte vill veta. Filmtiteln In the valley of Elah syftat på det – att amerikaner ser sig som David (som slogs i the valley of Elah/ Terebintdalen på svenska)men att de i själva verket är Goljat. In the Valley och elah och Redacted tar också upp vad som händer med de amarikanska soldaterna då de slåss i ett krig de själva inte förstår orsakerna till.
Så fort någon tidningsartikel nämner att USA torterar folk så kommer bortförklaringar som: att Amerikaner gör inte detta (något som sägs av Meryl Streeps karaktär i Utlämnad), att man torterar inte fångar utan detainees (se detta lysande klipp från the daily show som exempel på detta), kränka en människas mänskliga värde är helt okej om det räddar flera andra (TV-serien 24 är ett utmärkt exempel på detta tänkande) samt att allt sådant prat är ett hot mot national security/nationel säkerhet (som syns även i filmer som Simpsons och the Bourne Ultimatum). Det hela kommer ändå ner till detta: så länge man slipper se, eller läsa om problemet så finns det inte. Alla filmerna ovan visar upp det nog många amerikaner inte vill se och veta om. Det är lite som bilden av aporna som håller för ögon, öron och mun. Det är nog också orsakerna till varför filmerna inte går något vidare, för som Al Gore säger om miljön – vet folk att detta är sant kan man inte längre blunda för konsekvenserna och ej heller låta bli att agera. Alla filmerna ovan kommer att gå på svenska biografer (eller har redan gått), No end in sight visas ibland på SVT och Ghosts of Abu ghraib visas på Canal+. Handledning kommer till Utlämnad. I februaris nummer av Sight and Sound disukuteras Irakkriget på film.

Lästips: Wired

Nu har tidningen Wired kommit med ett nytt toppen nummer som man bara skall läsa om man är medieintresserad. Numret har 4 rikitgt intressanta artiklar. En är en intervju med filmskaparen Michel Gondry om hans nya film Be Kind Rewind som verkar väldigt spännande. En är om hur den nya sortens marknadsföring ser ut, en marknadsföring som kräver flera deltagare, interaktion och en sorts spelande. Det hela kallas ARG:s (Alternate reality games) och artikeln tar sitt ursprung från marknadsföringen av Nine Inch Nails nya skiva. Kom ihåg var ni läste det först. De två artiklar som däremot borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av frågor om digital distribution, nedladdning och framtidens medier är skrivna av David Byrne. I den ena pratar han med Radioheads sångare om deras experiment att låta folk betala vad de ansåg att Radioheads nya skiva var värd när de laddade ned den. I den andra artikeln diskuterar Byrne vad musik är (faktiskt inte givet för de flesta) och hur artister kan distribuera och tjäna pengar på sin musik. Fältet är väldigt brett och för att sammanfatta lite kort Multinationella företag och indirekt staters synsätt är inte det som alltid är bäst för kreatörerna. Ibland kan det faktiskt vara tvärtom. Mycket läsvärt och man bara önskar att någon skriver en liknande artikel om film och TV som visar upp hur förhållande ser ut i dessa branscher.
Ni kan läsa artiklarna på nätet om ni vill - ni finner dem här:
http://www.wired.com/wired/issue/16-01/
En liten extra bonus för er lärare är att huvudartikeln i numret handlar om hur man kan bygga bränsle-effektiva bilar. I dessa tider av hållbar utveckling är det mycket spännande läsning.

Ping-pongkingen som skolbio?

Hur bra är Ping-pongkingen? Passar den som skolbio? Efter att själv sett denna film alla runtomkring mig som gör film, skriver om film eller arbetar med filmpedagogik anser så fantastisk så undrar jag lite varför? För jag håller faktiskt med de amerikanska filmrecensenterna – filmen är för mycket form, vilket kommer i vägen för innehållet. Det är mycket snyggt gjort, bra spelat och säker dialog…men…det berör mig inte nämnvärt trots att det borde det. Lite påminner det om Wes Anderssons filmer som är jättesmarta, snygga, välspelade och fulla med smarta repliker men rätt känslokalla. Att Ping-pongkingen är kylig är rätt medvetet då den utspelar i ett islandskap. Ändå blir jag inte vidare djupare berörd än vid vissa tillfällen. Jag tror nog tyvärr att den inte kommer fungera sådär jättebra som skolbio. Att även unga kommer att tycka filmen är för märklig och distanserad. Så när filmen nu får filmhandledning och kommer få fyror och femmor av kritikerna, se den verkligen själv och fundera på om era elever kommer kunna och vilja diskutera den. Är ert svar ja – för all del jag kan ha fel – gå och se den med era elever. Skulle inte rekommendera den under gymnasiet. Den har dock årets snyggaste filmposter.

Att jobba med äldre och film - lite filmtips

Folkets Bio filmpedagogerna jobbar inte bara med yngre människor. Nu har vi t.ex. ett projekt där vi jobbar med de som jobbar inom äldrevården. Det är ett mycket intressant projekt ur flera synvinklar. En är att det som föreläsare är spännande att se hur man arbetar med film och TV med de äldre. Låt mig säga att det skiljer sig en hel del. Det skiljer sig i synsätt på många fronter, på hur man ser på film och TV som verktyg i arbete med äldre men även hur man ser på de äldre som klienter. Passande var det en hel del filmer på temat äldre på årets filmfestival i Göteborg och flera filmer kommer på bio. Den utan tvekan bästa av dessa filmer kommer nog inte hit och heter Tid at dö (Pora Umierac). Den är polsk och faktiskt lite unik på det sättet att den framställer den gamla personen i huvudrollen som en vanlig människa. Filmens huvudperson är inget problem, lider inte av någon hemsk sjukdom eller är udda vilket ofta är så gamla framställs på film. Istället är det en varm berättelse om en människa som varit alla åldrar och nu har blivit gammal. Oerhört vackert foto och makalöst skådespeleri gör detta till en given film till arbete med äldre (med lite tur kanske den kommer på TV).
På fredag har Familjen Savage Sverigepremiär och det är mycket välspelad film som handlar om hur man som barn behandlar och tacklar problemet med att ens föräldrar kommer att dö och är sjuka (Parkinson i detta fallet). Intressant men tillhör tyvärr kategorin äldre som problem. En film som berättar i stort sätt samma sak fast på svenska och på en bråkdel av tiden är kortfilmen Den första dagen. En lätt sorglig men fin film om en mans första dag på ett äldreboende. Per Myhrberg är med små medel storartad. En utmärkt och kort film för diskussion om äldreboende ur både anhörigas och vårdnadstagarens perspektiv.

På bio den 21 mars kommer även Nu eller aldrig (the Bucket list) som varit en stor framgång i USA. Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar två cancersjuka män som bestämmer sig för att använda den tid de har kvar till saker de alltid velat uppleva. En feelgood film med hjärtat på rätta stället där de äldre får ta plats och visar att man inte slutar leva eller drömma bara för att man blir gammal. Här finns en hel del att diskutera då man arbetar med äldre.

Rapport från skolbiodagen Göteborg 2008

Hade ni inte möjlighet att gå på Skolbiodagen 2008 i Göteborg, kommer här en kort rapport. Det hela började med att Fredrik Svensson från Rektorsakademin höll ett inspirerande tal om att hitta motivation istället för problem då man jobbar med unga. Mycket av det han pratade om finns presenterat i boken Bryt mönster nu som deltagarna fick. Den kan ni annars hitta här. Kul att lyssna på och väckte säkert som Fredrik sade fler frågor än man fick svar.
Därefter följde filmen Flyga Drake baserad på boken med samma namn. Filmen efterföljdes av en reflektion med frågeställningar om vad man kunde prata om av Per Eriksson från SFI.
Eftermiddagen fortsatte med Hans Gunarsson som pratade om manusarbetet med främst Arn men även Pingpong kingen. För att sammanfatta hans reflektioner om att skriva manus så var han avsikten att det viktigaste var att jobba nära med regissören. Det var även tydligt att det inte varit helt smärtfritt att skriva manuset till Arn och samarbetet med regissören Peter Flint hade inte alltid varit det bästa. Han pratade även om att det manus han egentligen skrev var det till den 6 timmars TV-serie som kommer visas framöver.
Andreas Hoffsten pratade om sin handledning till Arn som kan laddas ned på Zooms hemsida. Ulf Zander hade en mycket uppskattad föreläsning om historia och film. Hans teori var att historia alltid handlar om samtiden och att detta speciellt gällde vid filmad historia. Att leta faktafel och påpeka dem i samband är bara kontraproduktivt och hjälper inte historieundervisningen i klassrummet. Han valde även två underbara illustrativa exempel Från Extras och Tristam Shandy för att få fram sina poänger.
Dagen avslutades med en genomgång från Doris-nätverket som även visade sina två barnfilmer Rep och Grodan. Det blev spännande diskussioner om filmerna och genusproblematik. Speciellt Rep väckte en del intressanta frågor om sexualitet och hur det skildras utifrån ett kvinnligt perspektiv. Filmer, handledningar och metarial i frågan kommer att gå få tag på Mediapoolen. Vi ses nästa år.

TV-tips/Filmtips på Göteborgs filmfestival: No end in sight

Vill ni se en ritkigt bra dokumentär om Irak-kriget se den flerfaldigt prisbelönta No end in sight på GFF eller på Kunskapskanalen söndag 27:e kl 22.30. Filmen är en riktigt bra en enkel genomgång om varför situationen ser ut som den gör i Irak och som titeln anspelar på varför USA inte kan lämna Irak just nu. Här handlar det om de politiska besluten man tagit och dess effekter hos befolkningen i Irak. Se den på filmfestivalen på en bioduk eller på TV imorgon söndag.