Välkommen till biomonopolet: 3D BIO

För ett och ett halvt år sedan kunde ni här på filmpedabloggik läsa om hur 3D skulle förändra biografbranschen. Nu har 3D på allvar kommit till Sverige i och med Bolt 3D. Visst, U23D har visats innan men det är nu som denna teknik börjar komma till de lite större grupperna.
Har ni inte sett den moderna varianten av 3D (från de två senaste åren) passa på och se Bolt. Filmen är rätt bra i sig men 3D tekniken ger den ett fantastiskt djup. Det bästa är ändå detta - efter ett tag glömmer du att sitter och tittar på 3D. Innan filmen visas trailers för kommande 3D filmer – Monsters vs aliens, Upp, Ice Age 3D och Coraline. Alla ser ut att bli fantastiskt bra, speciellt Coraline (kom ihåg var ni läste det först). Men nu kommer kruxet – priset SF tar för 3D. När branschen presenterade 3D som framtidens bioupplevelse pratade man om merkostnad på 10-20 kronor per biljett så har det sett ut i andra länder. I Sverige slår SF till med en merkostnad på 35 kronor per biljett. Det är rätt saftigt – det är typ 30% påslag på priset. Varför gör SF då detta? För att de kan. De har monopol och enda konkurrenten Folkets hus och parker kan inte konkurera om stora titlar. Då kan SF ta vilka priser de vill – vilket de gör. Det är lite synd för att 3D ÄR framtiden för biograferna i hela landet. Skulle fler se 3D skulle fler vilja ha det, inte bara i storstäderna. Men SF:s monopolsituation innebär att de helt och hållet dikterar marknaden. SF bestämmer hur snabbt utvecklingen skall gå, SF bestämmer vad det skall kosta. Många hade farhågor när SF fick i stort sätt monopol att det skulle hämma biomarknaden i Sverige. Jan Troell har kritiserat dem för hur de påverkat visningarna av hans film Maria Larssons eviga ögonblick. Nu blir det också tydligt att monopolet påverkar utvecklingen för 3D och biograferna i stort. Någon förändring verkar ju inte vara i sikte och SFI och staten är sannerligen ointresserade av att göra något åt detta framtida problem.

Nedladdningsdebatten – vad är det för lagar och regler som gäller egentligen?

Just nu debatteras nedladdning flitigt i alla medier. Branschorganisationerna inom film, musik och data kräver en skärpning av reglerna. Hur denna skärpning skall se ut är svårare att definiera. De hävdar alla att det finns bra lagliga alternativ, men att med nuvarande lagstiftning så omöjliggörs deras framtid. Nya lagar och regler krävs och behövs.
Jag är beredd att hålla med om att en ny lagstiftning behövs men inte en lagstiftning skriven av branschen utan en skriven av brukarna OCH branschen. Frågan just nu är hur mycket lyssnar lagstiftarna på brukarna av medier? Den lagstiftning vi dag har är inte på långa vägar aktuell. Den var redan rejält inaktuell då den kom till. Vad som krävs är att man kommer upp från skyttegravarna, träffas och faktiskt diskuterar hur lagstiftningen skall se ut, inte enbart från producenternas sida utan även från mottagarnas. Dagens problem är att de regler som berör rörlig bild befinner sig i en gråzon som är enorm. Pratar man med jurister från branschen, från staten eller från universiteten så får man lika många olika svar som de man frågar. Jag överdriver inte nu – de runt 20 jurister vi pratat med ger exakt 20 olika svar. Hur skall man då som t.ex. lärare ha en aning om vilka regler som gäller. Den lagstiftning vi har idag möjliggör enbart visning av några få procent av det rörliga material som finns att tillgå, i alla fall om man skall vara 100% säker på att vara helt laglig.
Kulturministern har sagt att man skall utreda filmavtalet igen. Jag önskar och hoppas att man även kommer se över hur och var film visas idag. Att video- och databranschen inte är med i avtalet är så 1900. De största konsumenterna av film på bio ser ändå majoriteten av sin film på andra medier. Internet och DVD är enormt mycket större källor för filmtittande för dagens unga än bio. Ett nytt filmavtal behövs av flera anledningar. En är faktiskt den att man borde se över i filmavtalet hur rörlig bild kan visas i klassrummet. Det är ALDRIG någon som har undersökt det i de tidigare utredningar jag läst. I andra länder finns faktiskt detta reglerat mellan staten och producenterna. Alltså är det dags för Svenska filminstitutet, Skolverket, Staten m.fl. att verkligen visa på och möjliggöra arbete med rörlig bild i klassrummet. Det är ett måste om inte Sverige skall bli ett medialt u-land som utbildar mediala analfabeter. Många lärare bryter förmodligen mot lagen dagligen, allt för att ha en undervisning som ligger i tiden med dagens ungas behov. Snälla svenska staten – se till att man inte behöver vara kriminell för att följa läroplanen. Ge oss en lagstiftning som är klar och tydlig och som gör det möjligt att arbeta med rörlig bild i klassrummet.