Att skriva om barnfilm

Redigerad 19/3.
BUFF är över men inte utan att vissa frågor uppkom. En uppkom med alla jag pratade med - filmskapare, distributörer, producenter och pedagoger. Hur skriver man om barnfilm? I en tid då de flesta recensenter skriver utifrån sig själva och inte utifrån en tilltänkt publik så uppkommer det en hel del problem för recenserandet av barnfilm. För vem skrivs recensioner av barnfilm? Idag skrivs de flesta recensionerna av vuxna för vuxna. De skrivs med en vuxen persons ögon och är skrivna för en läsare som är liknande i ålder och värderingar som recensenten. Är det egentligen något bra gällande barnfilm? Jag förstår att man inte kan skriva recensionerna för brukarna, då små barn ofta inte ens kan läsa. Man kan dock skriva dem till föräldrar för barnen. Helt ärligt så tror jag att de flesta som läser filmrecensioner på barnfilm är föräldrar som undrar om detta är en film som passar mitt barn. Ställer de sig den frågan lär de idag inte få mycket hjälp av recensenterna på de stora tidningarna, radio eller TV. För dagens recensenter ser på filmerna med sina ögon. De är så präglade att inte ens försöka se en film utifrån brukarnas ögon att de inte kan se vad ett barn vill eller kan se i en film. Alltså har vi ett problem. För min erfarenhet, både personlig och professionell, är att man som förälder vill få en recension som hjälper mig som förälder att förstå om detta är en film jag skall ta med mitt barn på – inte om jag skall gå själv. Hur mycket jag än älskar barnfilm – jag skulle inte gå och se Lilla spöket Laban, Snuttefilmer, Mellanmål etc. själv, utan mitt barn.
I dagens DN (den 18/3) skriver Pia Huss om hur mycket bra barnfilm det visades på BUFF och hur lite av den som kommer att komma hit. Hon har helt rätt i det. Men hon verkar inte se att hon själv är en stor del av problemet. Hon sitter nämligen på en av dessa tidningar som har ENORM makt över vilka barnfilmer vi får se i Sverige. Om hon nu, som hon påstår, kan se vilka filmer som är bra för barn – varför recenserar hon inte barnfilmer? Är det för hon skulle kunna hamna i en jävsituation? (hon har varit med och bestämt vilka som skall få stöd).
För det här med recensioner av barnfilm skrivna av vuxna för vuxna är ett stort problem som påverkar import och distribution av barnfilm. Barnfilmer som inte har en stor amerikansk eller svensk distributör i ryggen är nämligen mer beroende av bra recensioner än någon annan sorts film. Recenserar man dem som vuxen, får de oftast välmenande treor. Men vad tycker den tilltänkta publiken? Ingen vet. Effekten är att man inte vågar lägga en massa pengar på att ta in filmer väldigt få kommer se. Pia Huss skriver: "På så vis ger man ju publiken uppfattningen att barn- och ungdomsfilm är betydelselös" som en kommentar till att man tar in filmer som är enligt hennes beskrivning är harmlösa eller dåliga. Men genom att som hennes tidning inte recenserar film utifrån barns perspektiv, så kommer distributörer inte våga ta in filmer som sticker ut. För barnfilm är inte lönsam. Oavsett stöd från SFI, skolbiovisningar och andra täcker inte det att dåligt recenserade (eller inte alls recenserade filmer inte ses av typ någon på bio. Istället satsar man på relativt säkra kort. För att vi verkligen skall få en bra barnfilmsimport och distribution av annan film än den som kommer från de stora bolagen så behövs en ny sorts recensioner av barnfilm. Vi behöver se recensenter som recenserar film utifrån den tilltänkta publiken. Det borde inte vara så svårt att få fram. I Sverige har vi tusentals pedagoger som ständigt måste försöka se film, TV, böcker, konst och teater med barnens ögon. Många utav dessa är även riktigt bra på att skriva. Bara en lite tanke.

Filmdiskussion: Marknaden/pengar har ingen moral - fyra bioaktuella filmer

I det fantastiska debattprogrammet Beckman, Ohlson och Can så sade regissören Roy Andersson att ”Marknaden/pengar har ingen moral”. Det verkar som om många amerikanska filmskapare håller med honom. Flera av förr årets bästa amerikanska filmer handlar om kapitalism/pengar och moral. Nu har dessa filmer blivit bioaktuella i Sverige. Det är filmer som No Country for old men (NCFOM), There will be Blood (TWBB), Sweeney Todd och Into the wild. Alla tacklar de kapitalismen och kommersialismen på olika sätt och alla fyra verkar rätt överens om att dessa tider är mörka tider. I de tre förstnämnda filmerna handlar det delvis om psykopater. I NCFOM och TWBB så är psykopaterna i stort sätt beredda att göra vad som helst för pengar. I NCFOM är det en seriemördare spelad av Javier Bardem, i TWBB en oljeman spelad av Daniel Day Lewis. Båda dessa vann Oscar och båda gör riktigt obehagliga människoporträtt. Det obehagliga med dessa två, är att båda i stort sätt saknar moral – de är beredda att begå den värsta synden – att döda – för pengars skull. Daniel Day Lewis oljeman bryter rätt duktigt mot alla andra budord också – jag tror han prickar in nio, med undantag av äktenskapsbrott.
I Sweeney Todd handlar det om en seriemördare som inte är kapitalist utan faktiskt dödar de som är med och bygger upp och missbrukar systemet. Sweeney Todd dödar folk ur kyrkan, jurister, politiker och allmänt rika.
Allt för att hämnas den oförrätt dessa gjort mot honom. Todd hyllas inte som en hjälte men det är ändå en figur vi skall känna mer sympati med än de han mördar. I slutet får han sitt straff, inte av samhället utan snarare som ett exempel på att de begär (kärlek, hämnd, profit) som filmens huvudkaraktärer känner är så stora och starka att de kommer självregleras. Lägg märke till att de regleras inte av staten utan vanlig mänsklig överlevnadsinstinkt - den starke överlever. Kapitalistiskt och nyliberalt, javisst, men är det ett lyckligt slut?
Into the wild är en helt annan sorts film. Det är en film baserad på verkliga händelser om Chris McCandless, som bestämmer sig för att lämna konsumtionssamhället och bokstavligen bege sig tillbaka till naturen. Inspirerad som han är var av en av USA:s viktigaste moralfilosofer Henry David Thoreau (även av Roy Anderssons favoriter), så blir det tydligt hur långt de klassiska amerikanska begreppen freedom och liberty kommit från den tid då myntades och mytologiserades. Filmen berör och diskuterar verkligen den amerikanska myten om sin egen nation och är ett mycket spännande inlägg i en tid då nykonservativa tagit över ord som Gud, freedom och liberty (lägg märke till att dessa ord båda översätts till frihet på svenska). Filmens regissör och huvudkaraktär verkar inte riktigt vara av åsikten att kommersialismen eller kapitalismen gör oss fria, som många nyliberaler hävdar – utan snarare tvärtom. Att inte äga skapar sann frihet. Det är intressant att fundera över vad det är i samhället som gör att dessa frågor kommer upp just nu. Frågorna är inte nya. Thoreau skrev sina böcker på 1800-talet då Sweeney Todd utspelar sig. There will be blood utspelar sig i förra seklets början, det är en enbart No country… som utspelar sig i nutid även om filmen är väldigt icke tidsbunden i sitt utseende. Så kanske är det så att vi nu är mogna att diskutera kapitalismen, marknaden och pengar igen? Då andra ideologier anses döda verkar det som om man i USA vill diskutera om kapitalismen har en moral och om inte, vad skall vi göra då? Så härmed rekommenderas dessa fyra filmer för spännande diskussioner i klassrummet om vår rådande världsordning.

Filmtips: Horton

Antalet filmer riktade till de lite mindre barnen i skolan är under våren försvinnande få. Desto mer glädjande att en av dessa få filmer, Horton, är så bra. Horton bygger på en bok av USA:s Astrid Lindgren, Dr. Seuss. Filmen är skapad av teamet bakom filmen Ice Age. På samma sätt som Ice Age är det en film som lyckas kombinera mycket av det som gör en bra barnfilm. Den är form och stilmässigt mycket välgjord. Den har en mycket bra berättelse som är främst inriktad till barn men som samtidigt är rolig även för vuxna. Den har både i den amerikanska och svenska versionen mycket bra röster.
Det som ändå gör Horton så klockren för arbete i klassrummet är dess olika teman. För filmen handlar om enorma teman som görs lättbegripliga för barn. Berättelsens slogan att ”en person är en person oavsett storlek” är något som alla kan identifiera sig med, oavsett storlek. Filmen kan lättast beskrivas som en Matrix för småbarn. Det är en film som handlar om vad vi tror på och hur vi väljer att agera utifrån den tron. Finns det något större där ute och vem är det egentligen som sätter gränser för vår fantasi? Ytterligare ett av filmens teman: att våga stå för sina åsikter trots att ingen annan tror en, är även det ett tema alla unga kan känna igen sig i. Det är även en film om att respektera andra, sådana som inte är som vi andra – även det ett tema som kanske inte alla känner igen sig i, men ett tema man SKALL undervisa om.
Horton är en perfekt liten berättelse för att arbeta med i skolan. Den har en klassisk struktur som passar utmärkt till analys om hur man berättar. Den är form och stilmässigt mycket välgjord och passar för analys av form och stilelement i all sorts film. Tema och karaktärsmässigt finns här massor att prata om: metafysik, tro, respekt för andra, makt och storlek. Räkna inte med en handledning, men låt inte bli att arbeta med filmen för det, för det är en film som verkligen passar klassrummet.

Lästips: Vanity Fair

Så har årets Hollywood nummer av Vanity Fair kommit ut. Det är bara att masa sig iväg att köpa. Årets mest intressanta artiklar är de om skräckfilm (med Romero, Craven, Carpenter och Hooper), Tjejfilmer (chick flicks), manusförfattande för en ny tid samt artikeln om krigsfilmerna Deer Hunter och Coming Home då och nu. Utöver detta finns spännande läsning om Dataspelens framtid, Alfred Hitchcock, Mandomsprovet och Albert Maysles. Vill ni få reda på lite mer om Barack Obama finns en väldigt lång artikel om honom. Med andra ord, det finns ingen större anledning att inte köpa Vanity Fairs Hollywood nummer, möjligen den att ni inte vill vara informerade om film.

Upprop: Alla pedagoger som arbetar med media förenen eder!

Jobbar du med media (Film, TV, radio, musik, data, foto, tidningar) i klassrummet? Hur ofta bryter du mot lagen? Varje lektion, dagligen, en gång i veckan? Du vet inte? Förmodligen för att då man pratar om och utreder yttrandefrihet och upphovsrätt så saknas utbildningen i diskussionerna. Universiteten är ibland med i samtalen och någon gång grundskolan men ytterst sällan frågar man brukarna om vad som behövs för att bedriva den medieundervisning i skolan som läroplanerna föreskriver.

Just nu pågår flera lagbearbetningar, utredningar och studier som berör skolan. Exempelvis om upphovsrätt, public service, kultur och filmavtal. Tror ni skolan är med i samtalen?
Det finns en mängd avtal som möjliggör användande av media i skolan. Tyvärr är de flesta av dessa avtal föråldrade och hänger inte med i den tekniska utveckling som skolan borde ta del av.
Hur skall man t.ex. undervisa i kritiskt granskande av t.ex. nyheter om eleverna inte har möjlighet att se dessa i klassrummet? Att idag tro att papperstidningar är främsta nyhetskällan för unga människor är ungefär som att fortfarande tro att jorden är platt.

Så låt mig ställa några frågor till dig som använder media i klassrummen:
Är det lagligt att:
➢ Visa TV i klassrummet? Visa Film?
➢ Visa internet?
➢ När det gäller internet, vad är okej att visa?
- Får du visa rörlig bild?
- Får du visa pressbilder?
- Vad får du sedan som lärare eller elev göra med dessa bilder och texter?
➢ Får du spela musik i dina egna filmer/ presentationer som du inte gjort själv?
➢ Får du sjunga vilken musik du vill i skolan?
- Får du mångfaldiga sången, framträdandet?
- Får du kopiera upp noter och sångtexter?
➢ Får du spela upp radio i klassrummet? All sorts radio?
➢ Får du använda dig av bilder i dina redovisningar som du inte tagit själv?

Låt mig gissa? Du vet inte. Förmodligen därför att alla dessa frågor hamnar i den legala gråzon skolan befinner sig i. Med rätt avtal får du göra en hel del av dessa saker men absolut inte alla, och det är rent ut sagt ett helvete för den enskilda läraren att veta exakt hur alla dessa avtal ser ut. Det finns AV-centraler runt omkring i landet som gör ett storstilat arbete, men det de erbjuder är en droppe i havet jämfört med all den media som finns i vardagen.

Vad krävs då för att möjliggöra en seriös undervisning som ligger i synk med tiden?
För det första är det dags att vi säger ifrån och samlar oss till en röst!
Det är dags att göra det klart och tydligt att det krävs klara och tydliga regler för hur vi skall kunna arbeta med media i undervisningen.
Beslutsfattarna måste lyssna på oss som arbetar med dessa frågor, se över problemen och hindren och faktiskt se till att lösa dem. Om inte, så är det dags att skriva om läroplaner för alla stadier från dagis till lärarutbildningen så man inte tvingar pedagoger att bryta mot lagen.
Praktiskt handlar det om att samlas och ta upp dessa problem med skol-, stadsdels-, kommun- och rikdsdagspolitiker. Att visa att dessa problem finns och att skolans användare, både lärare och elever, nästan aldrig tillfrågas.
Rimligtvis borde man från politiskt håll åtminstone kunna möjliggöra användandet av alla skattefinansierade medier: exempelvis svensk film (stödd av SFI), tidningar (Presstöd), SVT och SR (public service) i klassrummet.
Rimligt är också att man faktiskt talar med brukarna i klassrummet, dvs. eleverna.
De som i upphovsrättsdebatten brukar kallas ”Kalle, 18 år, som laddar ned hemma” har bättre koll än någon politiker, lärare, journalist, reklamare eller jurist om hur dagens mediala verklighet ser ut. Lagstiftaren borde tala med dessa innan den skapar nya lagar som är uråldriga samma dag som de tas i bruk. Fundera på hur mycket som händer inom modern teknologi på tre år. Att stifta lagar som är baserade på en tre år gammal medial verklighet är dömt till misslyckande. Hur många kände till YouTube, strömmande media, WoW, Joost, Skype, mobiler som styrdes med interaktiva skärmar, podcastar, FaceBook eller ens bloggar för tre år sedan?
Det är dags för alla som arbetar med media i undervisningen att samlas. Det är dags att alla vi tiotusentals pedagoger samlas och ser till att vi i alla sammanhang och nätverk där vi befinner oss lyfter frågan om att vi en gång för alla får tydliga regler för vad som gäller. Det är dags att skapa en ny skola där pedagoger inte behöver oroa sig för att de bryter mot lagen bara för att de vill att deras elever skall vara åtminstone något rustade för världen utanför. Det är dags för svenska politiker att skapa en skola som inte släpper ut mediala analfabeter och som möjliggör en undervisning som i sanning ger verktyg för framtiden.

Tv-tips: Döden i en Tv-apparat nära dig

Tv som medium är idag mycket snabbare och bättre att tackla stora frågor än filmen. Det verkar som om döden är den största frågan inom serieunderhållning på TV. På senare år fullkomligt dräller det om serier som handlar om döden på olika sätt. I CSI X3, Bones, Dexter m.fl handlar det om olika människor som jobbar med att fånga mördare genom att studera döda. I Dexter är huvudpersonen både en som undersöker döda och seriemördare själv. I Tv-serierna Medium och Ghost Whisperer så handlar det om två kvinnor som kan tala med de döda.
Det finns dock vissa serier som handlar om döden bokstavligt. Den vuxna Six Feet under är den som kritiker hyllar mest. Det finns två serier som är mer riktade till unga. Den ena har gått på SVT och heter Mitt Liv som död (Dead like me). Det handlar om den unga tjejen George Lass som har dött och har blivit en sådan som plockar in döda själar. En Körkarlen fast för unga och med bättre effekter, skådespelare och ämnen. Serien tar upp många stora filosofiska frågor och handlar mycket om fri vilja, ödet och andra metafysiska frågor. Om den kommer tillbaka, kolla in den. På Canal+ har den nya serien Pushing Daisies börjat. Den är gjord i en visuell stil som är en blandning av skaparen Barry Sonnenfelds och Tim Burtons stil. Den handlar om pajbagaren Ned som har en märklig förmåga. Rör han någon som är död så återuppstår de – sedan har han två minuter på sig att röra dem igen. Gör han inte det så dör någon annan i närheten. I första avsnittet så ser han till att hans första kärlek återuppstår. Problemet är att han inte kan röra henne igen för då dör hon. Visst känns det som om det är väldigt konstruerat men det fungerar riktigt bra. Det påminner även till känslan om Burtons filmer med en kombination av övernaturligt, romantiskt och barnsligt på samma gång.
Döden är även närvarande i världens populäraste TV-serier. I Desperate Housewives berättas hela serien av en kvinna som är död. I många andra TV-serier är det allt mer vanligt att populära karaktärer i serien dör. Detta gäller serier som Sopranos, 24, Lost, OC, Heroes, Prison Break, the Wire och Damages. Med andra ord de TV-serier både unga och kritiker anser vara bäst. Sammanfattningsvis: Döden är i allra högsta grad närvarande i dagens TV dramatik. Vad det säger om vår tid är väl något i högsta grad att diskutera med era elever.

Vi fick en fråga om anslag...

Hej, kan man få hjälp med bra tips på anslag? Ska starta ett grupparbete i en åk 8!! /Lotta

Hej Lotta !

Det bästa svaret på den frågan är väl att alla filmer du och eleverna gillar troligtvis har ett bra anslag.
En bra övning efter att ha sett en film är gå tillbaks till de första 4-5 minuterna av filmen ( oftast under förtexterna ) och se efter vilka ledtrådar som lagts ut för alla förstagångstittare.
Att stanna ofta ( gärna med bara sekunders mellanrum ) och analysera ljudbilden, bildstorlekar, bildvinklar, klipptekniker, scenografi, skådespelare, attribut m.m. kan leda hur långt som helst. (Tio ögon ser mer än två.)

Det beror naturligtvis också på vad du är ute efter. Anslagens utformning varierar ju beroende på vilken genre det är och vilken känsla som skall förmedlas eller publiken förberedas för.
"Scream" är ett gammalt ( och ganska långt ) anslag som ligger mitt i genren.
Nyligen DVD-lanserade "The kingdom" är ett fantastiskt anslag i kategorin klassisk grafisk utformning.
Just nu jobbar jag med äldrevården och svenska filmen "En sång för Martin". Fantastiskt anslag som förebådar precis vad som skall hända om man tänker efter lite.

Jobba gärna med Tv-serie anslag. Desperate Houswives är en fantastisk exposé över hemmafruns historia t.ex.

En klassiker i sammanhanget är ju anslaget till "Ice Age" ( samtidigt trailern till filmen ) som är en liten kortfilm med klassisk dramaturgi. Den kommer att dyka upp på Multimediabyrån senare i år i ett material som går under arbetsnamnet "Berättandets grammatik". Där kommer också "Lotto Åke" att bearbetas dramaturgiskt. Reklamfilmen ligger streamad på Multimediabyrån i materialet "Reklamfilmens fantastiska värld".

Jag har en massa andra äldre exempel, och vi ( filmpedagogerna ) närläser alla de filmer vi arbetar aktivt med. Det tar lite tid, men är kul och givande.
Varför inte använda eleverna för att undersöka om anslagen till filmer de väljer fungerar och är effektivt berättade? Det gäller bara att förklara spelreglerna så rullar det av sig självt. Rätt förväntningar är viktigast. Att man undersöker film genom att stoppa konstant går tvärt emot vår upplevelse av vad film är, och kan få hela klasser att stöna högt. MEN om man gör det till en gemensam forskning, detektivarbete eller undersökning så kommer inte bara filmnördarna att jubla.

Fredrik

Nedladdningsdebatten – vad är det för lagar och regler som gäller egentligen?

Just nu debatteras nedladdning flitigt i alla medier. Branschorganisationerna inom film, musik och data kräver en skärpning av reglerna. Hur denna skärpning skall se ut är svårare att definiera. De hävdar alla att det finns bra lagliga alternativ, men att med nuvarande lagstiftning så omöjliggörs deras framtid. Nya lagar och regler krävs och behövs.
Jag är beredd att hålla med om att en ny lagstiftning behövs men inte en lagstiftning skriven av branschen utan en skriven av brukarna OCH branschen. Frågan just nu är hur mycket lyssnar lagstiftarna på brukarna av medier? Den lagstiftning vi dag har är inte på långa vägar aktuell. Den var redan rejält inaktuell då den kom till. Vad som krävs är att man kommer upp från skyttegravarna, träffas och faktiskt diskuterar hur lagstiftningen skall se ut, inte enbart från producenternas sida utan även från mottagarnas. Dagens problem är att de regler som berör rörlig bild befinner sig i en gråzon som är enorm. Pratar man med jurister från branschen, från staten eller från universiteten så får man lika många olika svar som de man frågar. Jag överdriver inte nu – de runt 20 jurister vi pratat med ger exakt 20 olika svar. Hur skall man då som t.ex. lärare ha en aning om vilka regler som gäller. Den lagstiftning vi har idag möjliggör enbart visning av några få procent av det rörliga material som finns att tillgå, i alla fall om man skall vara 100% säker på att vara helt laglig.
Kulturministern har sagt att man skall utreda filmavtalet igen. Jag önskar och hoppas att man även kommer se över hur och var film visas idag. Att video- och databranschen inte är med i avtalet är så 1900. De största konsumenterna av film på bio ser ändå majoriteten av sin film på andra medier. Internet och DVD är enormt mycket större källor för filmtittande för dagens unga än bio. Ett nytt filmavtal behövs av flera anledningar. En är faktiskt den att man borde se över i filmavtalet hur rörlig bild kan visas i klassrummet. Det är ALDRIG någon som har undersökt det i de tidigare utredningar jag läst. I andra länder finns faktiskt detta reglerat mellan staten och producenterna. Alltså är det dags för Svenska filminstitutet, Skolverket, Staten m.fl. att verkligen visa på och möjliggöra arbete med rörlig bild i klassrummet. Det är ett måste om inte Sverige skall bli ett medialt u-land som utbildar mediala analfabeter. Många lärare bryter förmodligen mot lagen dagligen, allt för att ha en undervisning som ligger i tiden med dagens ungas behov. Snälla svenska staten – se till att man inte behöver vara kriminell för att följa läroplanen. Ge oss en lagstiftning som är klar och tydlig och som gör det möjligt att arbeta med rörlig bild i klassrummet.

TV-tips: Bamako – Kunskapskanalen 24/2 och 29/2

På bloggen kunde ni för c:a ett år sedan läsa om bilden av Afrika i ett antal aktuella filmer. Läs här. En av filmerna som omnämndes i den artikeln är den Afrikanska filmen Bamako. En visas nu på SVT-Kunskapskanalen med start 24/2 och repris 29/2. Filmen har vunnit många priser och är en av de mest uppmärksammade filmerna från Afrika på många år. I filmen ställs världsbanken och väst inför domstol för sina brott mot Afrika. Vill ni se Afrika skildrat på ett annat sätt en det traditionella missa inte denna film.

Radiotips: Produkten P1 – 24/2, 1/3, 2/3

Har ni inte haft möjligheten att se Mark Ravenhills enmanspjäs Produkten i Göteborg så ges ni nu chansen att höra den på radio som radioteater. Pjäsen är en monolog där en producent försöker sälja in en ett manus till en skådespelerska. Berättelsen har många vändningar och blir allt mer absurd ju längre teaterstycket fortgår. Allt med Produkten är bra: Jonas Hassen Khemiri översättning är lysande och Robin Stegmar som producenten är makalös. Att Stegmar delvis är känd som Roger i Ica-reklamen ger denna pjäs ytterligare ett djup. Utan att avslöja för mycket av innehållet så kan man med enkelhet diskutera frågor som dramaturgi, retorik, kreativt skapande, stjärnsystemet, kriget mot terrorismen, moral, genus och mycket mer. Lyssna på den live eller i P1:s arkiv.

2007 års bästa skådespelare

I natt är det Oscars. Några skådespelare kommer att vinna priser för sina rollprestationer. Men vilka skådespelare var bäst förra året? För det första, förra året var ett extremt manligt filmår. De bästa berättelserna handlade om män, berättade av män och tog upp manliga problem. Förra årets bästa manliga skådespelare var Josh Brolin. Vem och varför kanske ni undrar? Brolin spelade i tre av förra årets allra bästa filmer – American Gangster, In the Valley of Elah samt No Country for old men. Utöver detta var han även med i Planet Terror. Brolin har utseendet mot sig – han blir oftast typecastad, men 2007 gjorde han verkligen det bästa möjliga med sina roller. Inte minst hans insats i No Country... verkar ha glömts bort i jämförelse med Javier Bardem och Tommy Lee Jones. Så förra årets bästa skådespelare sett över hela året var Josh Brolin. Han hade dock hård konkurrens av både den alltid lika briljante Philip Seymour Hoffman och den unge var magisk i Casey Affleck. Casey AffleckMordet på Jesse James… och spelade skiten ur de övriga etablerade skådespelarna. I Gone Baby Gone gör han samma sak och det är imponerande i en film där han spelar med två av USA:s bästa skådespelare någonsin, Ed Harris och Morgan Freeman. Hoffman var utmärkt i den inte helt gjutna Before the devil knows you’re dead, och i vanlig toppform i Familjen Savage och Charlie Wilson’s War.
Bland kvinnorna är det Cate Blanchett som visat att hon är en stor skådespelerska i mer än en film. Hon har faktiskt möjlighet att vinna oscars för båda dessa roller. I Elizabeth: the Golden Age är det hon som bär upp en inte helt lyckad film. I I’m not there är hon den bästa Dylan-personligheten och det är rätt symptomatiskt för året att årets bästa kvinnliga biroll är en mansroll.
Så även om Daniel Day-Lewis, Bardem, Julie Christie och Blanchett vinner sina skådespelarkategorier så skulle jag inte säga att de var de bästa skådespelarna förra året utan bara de som spelade bäst i en specifik film.

TV-tips: Oscar-galan och saker ni säkert inte visste om den samma

Ofta när jag pratar Oscars med folk som skriver om film eller själva arbetar med film så är okunskapen om hur det här med Oscars fungerar enorm.
För det första, priset delas ut av Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). Det är en akademi bestående av filmarbetare inom olika gebit. Akademin består av c:a 6500 medlemmar från c:a 34 olika länder men de flesta är amerikaner. Medlemmarna bjuds in av de olika avdelningarna inom vilka de jobbar (du kan bara tillhöra en). Oftast innebär en Oscarsnominering i de vanliga kategorierna (inte bästa utländska film) att man blir inbjuden.
Nomineringarna går till som så här. Medlemmarna nominerar inom de kategorier de själva arbetar, samt att alla nominerar till bästa film. Det finns dock kategorier som nomineras av en liten grupp medlemmar som t.ex. dokumentär, bästa utländska film, kortfilmer etc. Detta innebär att om man blir nominerad till bästa manus innebär det att akademins manusförfattare anser att man skrivet ett av det årets 10 bästa manus. Detta innebär att en nominering anses vara av högt värde för de nominerade därför att de är nominerade av de allra bästa i sitt fält. När sedan nomineringarna är klara kan man rösta på nästan alla kategorier. Vissa kategorier som dokumentär och bästa utländska film kräver att du har sett alla de nominerade. Ni kanske frågar er hur kan alla i akademin verkligen se alla övriga filmer och veta vad som gör dem bra i sitt fält? De får en hel del hjälp på traven kan man säga. De flesta filmbolag skickar ut DVD:er till alla akademins medlemmar och talar om på skivorna vilka som de först anser bör nomineras och/eller vilka som är nominerade från filmerna. Man skickar även ut specialskivor i kategorier som musik, specialeffekter och ljud så man kan se och höra vad som utmärker de nominerade i de berörda kategorierna. Alla dessa DVD:er har sedan en tendens att hitta till illegala nedladdningssajter. Bolagen skickar även ut manus så att man faktiskt kan läsa manuset vilket ha omöjliggjort en nominering/vinst för Du Levande då det inte fanns något direkt manus till den filmen. Apropå Du levande så är den märkligaste kategorin den för Bästa utländska film eller som det borde vara bästa icke-engelskspråkiga film. För den kategorin har haft en enorm massa konstigheter för sig på sistone. Filmer har inte blivit nominerade för att det inte funnits ett filminstitut i landet som nominerade (Palestina och filmen Divine Intervention), filmer har blivit strukna för att de pratade på annat språk än det som talas i landet som nominerar (Italienska Private, Israeliska Polisorkestern som kom bort) och den allra märkligaste strykningen på senare tid: Lust, Caution som inte ansågs Taiwanesisk nog. De pratar kantonesiska och mandarin och den utspelar sig i Kina inte Taiwan. Det är de inhemska länderna som nominerar en film som måste haft inhemsk premiär och nomineras innan 30 september. Därför släpps filmer som man tänkt sig skall kunna bli kandidater på svenska biografer i augusti/september. I år blev alltså Du levande utvald. Sedan är det så att för att rösta i den kategorin finns det speciella visningar där man kan rösta eller om man kommer från utlandet anses man även kunna rösta.
Jag skall inte säga hur men jag har själv faktiskt varit med och röstat på Oscars.
Årets spektakel sänds på Kanal 9 med start 02.00 på söndag natt (25 februari). Årets värd är Jon Stewart, från the Daily Show som ni kunnat läsa om en hel del på bloggen. Förra gången han var värd var det en hel del riktigt roliga politiska skämt och med tanke på presidentval och många filmers teman i år så lär det bli bra även i år. Spela in eller se live – det brukar finnas en hel del intressant att använda i medieundervisning.

Utlämnad – en fråga om tortyr

Det är sällan en film kommer så rätt i tiden som Utlämnad gör just nu. Som vi skrivit tidigare på filmpedabloggik gick inte filmen något vidare i sitt eget hemland USA. Tortyrfrågan är just nu het, inte minst i svenska medier. På ledarsidan i DN och på debattsidan i Svd tas tortyrfrågan upp utifrån filmen Utlämnad. Det de båda har gemensamt är att de fördömer alla sorters tortyr. I Sverige har vi en ganska tydlig bild av att tortyr alltid är av ondo – det är en syn som delas med filmskaparen till Utlämnad. Det är nämligen väldigt tydligt i filmen att tortyr inte kan vara av godo. I USA är svaret att inte lika tydligt och enkelt. Det finns en stor och intressant fråga om synen på tortyr som inte tas upp i filmen, nämligen om man får fram information via tortyr som kan rädda andras liv – kan den vara av godo? Eller är tortyr alltid av ondo, i DN och Svd hävdar man det. Jag är benägen att hålla med dem men stora delar av det amerikanska och brittiska folket håller inte med. Man kan fråga sig varför? En känd radiotalk-showkvinna (Laura Ingraham) sade på Fox news att amerikaner stödjer tortyr – amerikaner älskar 24 och det är så nära man kommer en folkomröstning i frågan. Tankekedjan bakom det resonemanget är duktigt dumt men det finns något bakom det resonemanget. TV-serien 24 har nämligen normaliserat tortyr för många amerikaner. Den visar nämligen i nästan varenda avsnitt att tortyr leder till resultat. I en artikel i the New Yorker visas rätt tydligt att det faktiskt är ett av syftena med 24, att göra en TV-serie som stödjer Bush administrationens syns på hur ett krig mot terrorn skall bekämpas. Om tittarsiffror är något att gå efter så är det rätt tydligt att amerikaner hellre väljer 24 än Utlämnad. Varför amerikaner kan så lite och bryr sig så lite om sitt lands uppenbara brott mot Genèvekonventionen blir uppenbart när man ser klipp från the Daily Show som dessa. De visar helt enkelt hur amerikanska makthavare ljuger, ändrar ords innebörd efter vad som passar dem och ibland helt enkelt struntar i att de bryter mot Genèvekonventionen. I filmen så hamnar utlämnandet och tortyren på första sidorna i tidningen, det gör det inte i verklighetens USA. De flesta amerikaner vet helt enkelt inte att deras regering torterar och utlämnar folk. I Sverige är det lätt att vara kritisk mot sin egen regering som gjort detta då det var stora nyheter i TV men även tidningar, internet och radio. Men tycker verkligen svenskar att tortyr alltid är förkastligt? Utlämnad är en bra film för diskussioner om tortyr coh mänskliga rättigheter. Men glöm inte att fråga era elever frågan som filmen inte ens vågar ställa, nämligen: är tortyr försvarbart om det kan rädda andra människors liv? eller ställ den så här: Anser ni att tortyr är okej om informationen därifrån skulle rädda tusentalet människor där ni bor? Svaret är nog inte så givet som tidningsskribenter och lärare tror. Utifrån det kan ni ha en riktigt spännande diskussion om värdegrund och moral i klassrummet.

TV-tips: The Daily Show

Grattis alla ni som har Kanal 9. Nu kan ni hänga med i den amerikanska politiken igen.Kanal 9 har nämligen börjat sända the Daily show som förut gick på Canal+. Det är ett TV-program som visat sig i undersökningar vara en av de bästa nyhetskällorna i USA. För er som inte känner till programmet så är det ett humorprogram som driver med nyheter. De visar upp andra nyheter och kommenterar dessa. Så nu har ni möjlighet att visa upp klipp och sekvenser från the Daily show med svensk text. Det är nämligen så att detta TV-program är utmärkt att använda för att diskutera olika ämnen som berör politik och media. Har ni inte möjlighet att se Kanal 9 har Daily Show numera en väldigt bra webbplats där även det briljanta Colbert Report finns. På Indecision 2008 kommer ni förmodligen få den kanske bästa rapporteringen från det amerikanska presidentvalet, med all säkerhet den roligaste.

Filmmusiktips: Control, I’m not there och There will be blood

Just nu finns det tre riktigt bar soundtracks ute. Musiken till Control innehåller mycket av Joy division men även andra artister som David Bowie, New Order och Brian Eno. Ett utmärkt lyssningsval för er som blev tagna av filmen men även för er som vill lära känna ett av musikhistoriens mest inflytelserika band.



Gillar ni inte Bob Dylan? Personligen har jag svårt då han själv sjunger. Därför är soundtracket till I’m not there så bra. Här får man tolkningar av Dylans sånger av hela USA:s indiemusikelit. Därmed slipper man Dylans bräkande och kan faktiskt höra och uppleva hur bra låtar han skrivit. Lite som filmen, man får uppleva Dylan genom tolkningar av andra, ett mycket smart soundtrack.


Let there be blood har jag inte sett (men är övertygad om att den är mästerlig). Soundtracket har jag hört och det är helt fantastiskt. Radioheads Jonny Greenwood har gjort musiken samt tolkat och arrangerat annan musik till en skiva som fungerar alldeles utmärkt utan bilder, men säkert gör sitt jobb till filmen med. Atmosfäriskt är nog det mest passande ordet för skivan.

Hear no evil, see no evil om amerikaners syn på kriget i Irak

Under det senaste året har det kommit flera filmer från USA som berör kriget i Irak och kriget mot terrorismen. En del av dessa är spelfilmer, en del är dokumentärer. Filmerna vi pratar om är spelfilmerna: Utlämnad, In the valley of elah, Redacted, Lejon och Lamm samt dokumentärerna No end in sight och Ghosts of Abu Ghraib. Flera av dem hittar nu till svenska biografer. Ingen av dessa filmer har fungerat vidare bra på hemmaplan i USA. Orsakerna är flera, en är att de har fördömts kraftigt och högljutt av många i amerikanska media. Främsta anledningen är nog den att man i USA faktiskt inte vill diskutera kriget utifrån moraliska och etiska perspektiv, vilket filmerna gör. En intressant insyn i debatten kring filmerna är att gå in på forumen för dessa filmer på imdb.com och se vad som skrivs om dem. Det är ofta heta politiska debatter kring dessa filmer. Det intressanta är att de ytterst sällan man diskuterar själva sakinnehållet i filmerna. Följer man presidentkandidatsdebatten i USA är det samma sak. Man diskuterar ett eventuellt tillbakadragande från Irak utifrån främst ekonomiska termer, inte moraliska. Är det moraliskt försvarbart att lämna Irak nu? Är det ekonomiskt? Ekonomiskt är det definitivt försvarbart, kriget kostar amerikanska skattebetalare en hel del och de amerikanska bolagen i Irak kommer att tjäna biljarder i många år framöver oavsett om kostsamma amerikanska soldater och företag är där eller inte. Av moraliska skäl? Inte lika enkelt, det kan vara lite svårt att förklara all den skadegörelse man orsakar i Irak i moraliska termer. Ännu svårare blir det då man som i filmerna ovan faktiskt får se övergreppen som riktas mot främst civila. Det måste vara svårt för många amerikaner att se sig själva som förövare. I alla filmerna ovan är de nämligen förövare. Inte alla amerikaner, i alla filmerna finns det goda amerikaner men staten och dess armé och underrättelsetjänst begår övergrepp mor mänskligheten. Detta är nog något de flesta amerikaner inte vill veta. Filmtiteln In the valley of Elah syftat på det – att amerikaner ser sig som David (som slogs i the valley of Elah/ Terebintdalen på svenska)men att de i själva verket är Goljat. In the Valley och elah och Redacted tar också upp vad som händer med de amarikanska soldaterna då de slåss i ett krig de själva inte förstår orsakerna till.
Så fort någon tidningsartikel nämner att USA torterar folk så kommer bortförklaringar som: att Amerikaner gör inte detta (något som sägs av Meryl Streeps karaktär i Utlämnad), att man torterar inte fångar utan detainees (se detta lysande klipp från the daily show som exempel på detta), kränka en människas mänskliga värde är helt okej om det räddar flera andra (TV-serien 24 är ett utmärkt exempel på detta tänkande) samt att allt sådant prat är ett hot mot national security/nationel säkerhet (som syns även i filmer som Simpsons och the Bourne Ultimatum). Det hela kommer ändå ner till detta: så länge man slipper se, eller läsa om problemet så finns det inte. Alla filmerna ovan visar upp det nog många amerikaner inte vill se och veta om. Det är lite som bilden av aporna som håller för ögon, öron och mun. Det är nog också orsakerna till varför filmerna inte går något vidare, för som Al Gore säger om miljön – vet folk att detta är sant kan man inte längre blunda för konsekvenserna och ej heller låta bli att agera. Alla filmerna ovan kommer att gå på svenska biografer (eller har redan gått), No end in sight visas ibland på SVT och Ghosts of Abu ghraib visas på Canal+. Handledning kommer till Utlämnad. I februaris nummer av Sight and Sound disukuteras Irakkriget på film.

Lästips: Wired

Nu har tidningen Wired kommit med ett nytt toppen nummer som man bara skall läsa om man är medieintresserad. Numret har 4 rikitgt intressanta artiklar. En är en intervju med filmskaparen Michel Gondry om hans nya film Be Kind Rewind som verkar väldigt spännande. En är om hur den nya sortens marknadsföring ser ut, en marknadsföring som kräver flera deltagare, interaktion och en sorts spelande. Det hela kallas ARG:s (Alternate reality games) och artikeln tar sitt ursprung från marknadsföringen av Nine Inch Nails nya skiva. Kom ihåg var ni läste det först. De två artiklar som däremot borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av frågor om digital distribution, nedladdning och framtidens medier är skrivna av David Byrne. I den ena pratar han med Radioheads sångare om deras experiment att låta folk betala vad de ansåg att Radioheads nya skiva var värd när de laddade ned den. I den andra artikeln diskuterar Byrne vad musik är (faktiskt inte givet för de flesta) och hur artister kan distribuera och tjäna pengar på sin musik. Fältet är väldigt brett och för att sammanfatta lite kort Multinationella företag och indirekt staters synsätt är inte det som alltid är bäst för kreatörerna. Ibland kan det faktiskt vara tvärtom. Mycket läsvärt och man bara önskar att någon skriver en liknande artikel om film och TV som visar upp hur förhållande ser ut i dessa branscher.
Ni kan läsa artiklarna på nätet om ni vill - ni finner dem här:
http://www.wired.com/wired/issue/16-01/
En liten extra bonus för er lärare är att huvudartikeln i numret handlar om hur man kan bygga bränsle-effektiva bilar. I dessa tider av hållbar utveckling är det mycket spännande läsning.

Ping-pongkingen som skolbio?

Hur bra är Ping-pongkingen? Passar den som skolbio? Efter att själv sett denna film alla runtomkring mig som gör film, skriver om film eller arbetar med filmpedagogik anser så fantastisk så undrar jag lite varför? För jag håller faktiskt med de amerikanska filmrecensenterna – filmen är för mycket form, vilket kommer i vägen för innehållet. Det är mycket snyggt gjort, bra spelat och säker dialog…men…det berör mig inte nämnvärt trots att det borde det. Lite påminner det om Wes Anderssons filmer som är jättesmarta, snygga, välspelade och fulla med smarta repliker men rätt känslokalla. Att Ping-pongkingen är kylig är rätt medvetet då den utspelar i ett islandskap. Ändå blir jag inte vidare djupare berörd än vid vissa tillfällen. Jag tror nog tyvärr att den inte kommer fungera sådär jättebra som skolbio. Att även unga kommer att tycka filmen är för märklig och distanserad. Så när filmen nu får filmhandledning och kommer få fyror och femmor av kritikerna, se den verkligen själv och fundera på om era elever kommer kunna och vilja diskutera den. Är ert svar ja – för all del jag kan ha fel – gå och se den med era elever. Skulle inte rekommendera den under gymnasiet. Den har dock årets snyggaste filmposter.

Att jobba med äldre och film - lite filmtips

Folkets Bio filmpedagogerna jobbar inte bara med yngre människor. Nu har vi t.ex. ett projekt där vi jobbar med de som jobbar inom äldrevården. Det är ett mycket intressant projekt ur flera synvinklar. En är att det som föreläsare är spännande att se hur man arbetar med film och TV med de äldre. Låt mig säga att det skiljer sig en hel del. Det skiljer sig i synsätt på många fronter, på hur man ser på film och TV som verktyg i arbete med äldre men även hur man ser på de äldre som klienter. Passande var det en hel del filmer på temat äldre på årets filmfestival i Göteborg och flera filmer kommer på bio. Den utan tvekan bästa av dessa filmer kommer nog inte hit och heter Tid at dö (Pora Umierac). Den är polsk och faktiskt lite unik på det sättet att den framställer den gamla personen i huvudrollen som en vanlig människa. Filmens huvudperson är inget problem, lider inte av någon hemsk sjukdom eller är udda vilket ofta är så gamla framställs på film. Istället är det en varm berättelse om en människa som varit alla åldrar och nu har blivit gammal. Oerhört vackert foto och makalöst skådespeleri gör detta till en given film till arbete med äldre (med lite tur kanske den kommer på TV).
På fredag har Familjen Savage Sverigepremiär och det är mycket välspelad film som handlar om hur man som barn behandlar och tacklar problemet med att ens föräldrar kommer att dö och är sjuka (Parkinson i detta fallet). Intressant men tillhör tyvärr kategorin äldre som problem. En film som berättar i stort sätt samma sak fast på svenska och på en bråkdel av tiden är kortfilmen Den första dagen. En lätt sorglig men fin film om en mans första dag på ett äldreboende. Per Myhrberg är med små medel storartad. En utmärkt och kort film för diskussion om äldreboende ur både anhörigas och vårdnadstagarens perspektiv.

På bio den 21 mars kommer även Nu eller aldrig (the Bucket list) som varit en stor framgång i USA. Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar två cancersjuka män som bestämmer sig för att använda den tid de har kvar till saker de alltid velat uppleva. En feelgood film med hjärtat på rätta stället där de äldre får ta plats och visar att man inte slutar leva eller drömma bara för att man blir gammal. Här finns en hel del att diskutera då man arbetar med äldre.

Rapport från skolbiodagen Göteborg 2008

Hade ni inte möjlighet att gå på Skolbiodagen 2008 i Göteborg, kommer här en kort rapport. Det hela började med att Fredrik Svensson från Rektorsakademin höll ett inspirerande tal om att hitta motivation istället för problem då man jobbar med unga. Mycket av det han pratade om finns presenterat i boken Bryt mönster nu som deltagarna fick. Den kan ni annars hitta här. Kul att lyssna på och väckte säkert som Fredrik sade fler frågor än man fick svar.
Därefter följde filmen Flyga Drake baserad på boken med samma namn. Filmen efterföljdes av en reflektion med frågeställningar om vad man kunde prata om av Per Eriksson från SFI.
Eftermiddagen fortsatte med Hans Gunarsson som pratade om manusarbetet med främst Arn men även Pingpong kingen. För att sammanfatta hans reflektioner om att skriva manus så var han avsikten att det viktigaste var att jobba nära med regissören. Det var även tydligt att det inte varit helt smärtfritt att skriva manuset till Arn och samarbetet med regissören Peter Flint hade inte alltid varit det bästa. Han pratade även om att det manus han egentligen skrev var det till den 6 timmars TV-serie som kommer visas framöver.
Andreas Hoffsten pratade om sin handledning till Arn som kan laddas ned på Zooms hemsida. Ulf Zander hade en mycket uppskattad föreläsning om historia och film. Hans teori var att historia alltid handlar om samtiden och att detta speciellt gällde vid filmad historia. Att leta faktafel och påpeka dem i samband är bara kontraproduktivt och hjälper inte historieundervisningen i klassrummet. Han valde även två underbara illustrativa exempel Från Extras och Tristam Shandy för att få fram sina poänger.
Dagen avslutades med en genomgång från Doris-nätverket som även visade sina två barnfilmer Rep och Grodan. Det blev spännande diskussioner om filmerna och genusproblematik. Speciellt Rep väckte en del intressanta frågor om sexualitet och hur det skildras utifrån ett kvinnligt perspektiv. Filmer, handledningar och metarial i frågan kommer att gå få tag på Mediapoolen. Vi ses nästa år.

TV-tips/Filmtips på Göteborgs filmfestival: No end in sight

Vill ni se en ritkigt bra dokumentär om Irak-kriget se den flerfaldigt prisbelönta No end in sight på GFF eller på Kunskapskanalen söndag 27:e kl 22.30. Filmen är en riktigt bra en enkel genomgång om varför situationen ser ut som den gör i Irak och som titeln anspelar på varför USA inte kan lämna Irak just nu. Här handlar det om de politiska besluten man tagit och dess effekter hos befolkningen i Irak. Se den på filmfestivalen på en bioduk eller på TV imorgon söndag.

Göteborg Film festival: Föreläsnings och seminarietips

Göteborgs Film Festival (GFF) är mer än bara filmvisningar - det är även en mötesplats och en hel del intressanta seminarier. Om ni bara skall gå på ett seminarium i år, gå och lyssna på Julie Taymor. En mycket intressant regissör som jobbar mycket inom film, teater och musikal och är enormt begåvad musikaliskt och filmiskt. Hur hon är på seminarier vet jag inte men hon är oerhört intressant att lyssna på de regikommentatorspår hon gjort samt de intervjuer hon gjort kring sina filmer och musikaler. Lördag 2/2 kl. 10 på Respekt
Skall ni se fler semianrier (och det bör ni) finns det en hel del övrigt av stort intresse. Fredrik Holmberg är med och diskuterar svaghet och mobbning utifrån filmen Klass (som ni kan läsa om här på bloggen). Denna spännande diskussion förs på torsdag 31/1 kl. 10 Respekt.
Vår högt aktade filmpedagogvän Sanjin Pejkovic kommer att prata om Romer på film - något alla ni som vill lära er något om denna folkgrupp och hur de skildras inte bör missa. På torsdag 31/1 kl 16 Respekt
Tomas Axelsson är inte bara ansvarig för Existensiell filmfestival utan är även forskare och hans forskningsrön om film och mening kommer att presenteras och debatteras under punkten: Vad vill publiken vill ha? På tisdag 29/1 kl.12 Respekt.
Känner ni för diskussioner om nya medier kolla in seminariet: Film och dataspel- kollision, symbios, metamorfos? där man kommer diskutera film och dataspel . På fredag 1/2 12.00 Respekt
Allt detta är gratis bara ni köpt medlemskort. Vi ses där!

En recensents dilemman

Jobbar man med film får man ibland se flera filmer på en dag. Det är inte ovanligt att man ser i alla fall två pressvisningar direkt efter varandra. Är det bra eller dåligt? För filmerna är det förmodligen rätt dåligt. Nyligen inträffade detta mig. Först såg jag Fjärilen i glaskupan sedan Paranoid Park. Efter Fjärilen var jag rätt sänkt – jag kände mig känslomässigt dränerad. Jag tänkte att det nog vore bäst att hoppa över film nummer två därför att jag lär inte orka med den. Dum som jag var stannade jag kvar och såg Paranoid Park. Paranoid Park har fått enormt bra recensioner – jag förstår inte riktigt varför? Förmodligen för att jag såg den och var helt slut och inte kunde eller orkade ta till mig filmens budskap. Istället satt jag på Paranoid Park och såg en gedigen franska nya vågen övning av Gus van Sant men som inte berörde mig nämnvärt. Jag såg formen men orkade inte ta till mig innehållet – dess 1.21 i längd kändes som två timmar. Fjärilens nära två timmar kändes som en halvtimme. Skulle jag varit tvungen att recensera Paranoid Park hade den inte vunnit den dagen. Kanske hade jag sett om den men det är tveksamt. Mitt problem kanske känns futtigt men det är ett problem som många recensenter drabbas av då de arbetar ensamma och det går upp ibland fem till åtta filmer i veckan som ofta pressvisas onsdag (ibland tisdag) till torsdag. Effekten att en recensent får svårt att ställa om mellan filmerna, nollställa sig samt orka se flera tunga filmer (som de två ovan) på raken. Det kan sedan påverka omdömet och det är även ganska långt från biopublikens sätt att se film för hur många ser flera biofilmer samma dag?

Filmtips: Gone baby Gone

Vill ni diskutera moral i skolan? Se då Gone baby gone och var beredda att ha riktigt tunga moraliska diskussioner. Filmen bygger på Dennis Lehanes bok med samma namn och handlar om en liten flickas försvinnande. Filmen är en grymt tajt berättelse med riktigt bra skådespeleri, snyggt foto och är en bra adaptation. Men filmens absoluta styrka är på vilket sätt den ställer stora moraliska frågor. För här handlar det om ett par riktigt stora dilemman – vem har rätt till ett litet barn – är det per automatik den biologiska modern? Är det rätt att bryta mot lagen för att hjälpa andra till ett bättre liv? Vem bestämmer vad som är ett gott/bra liv? Vad är ett löfte värt och när blir en god gärning ond respektive tvärtom? Som ni anar är detta inte en film som direkt backar för stora dilemman. Den gör det dock utan enkla svar och pekfingrar vilket gör den utmärkt lämpad för arbete med unga människor. Här visas hela det moraliska spektrat upp och det är en film som kommer leda till enormt spännande diskussioner. Se den och våga ta diskussionen i klassrummet.

Mexiko – ett år senare

Cirka den här tiden förra året nämnde vi på vår blogg att Mexiko är ”årets svart”. Nu ett år senare kommer Göteborg filmfestival med ett mexikanskt tema och det är dags att kolla in vad Mexiko har att erbjuda igen. På bio kommer alla som inte kan vara på kunna se filmfestivalenBarnhemmet.
Som pedagog har jag fått så här ett år senare möjlighet att jobba med de filmerna som var i omlopp då: Children of Men, Babel och Pans Labyrint. Speciellt de två sistnämnda har vi arbetat med dramaturgiskt i helfilmsanalyser och jävlar i gatan vad bra de är – speciellt Pans Labyrint. Pans Labyrint är en film som växer och blir mer och mer komplex för varenda genomgång och tittning. Det är en film som innehåller så många innehållslager, har så mycket filmisk information att det inte verkar finnas en ände på hur mycket man kan prata om den och olika sätt att tolka den. Har ni möjlighet så hjälper gärna Folkets Bio filmpedagogerna er med en analys. Annars kan ni jobba med den själva och ta gärna del av det utmärkta extramaterialet på DVD:n.

Babel är till synes mer extrem i sin dramaturgi än Pans Labyrint men faktiskt inte lika komplex. Missförstå mig rätt den är komplex och har massor av nivåer även den, men inte lika många som Pans Labyrint. Babels struktur är ändå enklare. Icke desto mindre är det intressant film att arbeta med och även med den hjälper vi gärna till. Tyvärr får ni ingen hjälp av DVD:n som inte innehåller något extramaterial. Handledning saknas också. Children of men har vi inte arbetat lika mycket med och den är enklare och simplare på alla sätt än de andra två filmerna men den tar ändå upp stora ämnen och har ett intressant formspråk. Handledning finns hos SFI.

Filmtips: Fjärilen i Glaskupan

Skall ni gå på bio i år så gå januari-februari i år. Det fullkomligt dräller av bra filmer från hela världen. Så gå på bio nu eller vänta på DVD släpp om 6 månader. En av alla dessa fantastiska filmer är den franska Fjärilen i Glaskupan. Om Försoning är en skänk från ovan för alla språklärare, speciellt engelska lärare samt alla som vill jobba med film i skolan är Fjärilen i glaskupan en fransk motsvarighet. Filmen bygger på en bok, den är enormt filmisk, den handlar om fantasin och berättandet och den kommer få er att gråta hejdlöst (så ta med er näsdukar). Så som Försoning innehåller den även många litterära och filmiska referenser även om inte alla är till fransk kultur. Det som ändå gör den till en våt dröm för specifikt franska språklärare är att så mycket i filmen handlar om bokstavering och ord – vilket om man kan franska ger en större upplevelse om man förlita sig till textning. Se den – med lite tur får den en handledning – det kanske finns en på franska men jag kunde inte hitta den.

Skolbiotips under Göteborg Filmfestival

Det är snart dags för ännu en upplaga av Göteborg Filmfestival. Som vanligt är det lite lurigt att orientera sig i det enorma utbudet Här kommer ett tips om en film som kommer att fungera väl som skolbio på gymnasiet.

“Klass” är en Estnisk film om något som sker i de flesta skolor varje dag, nämligen mobbing. Joosep är klassens hackkyckling och tar sig genom skoltiden med hjälp av drömmar om en bättre framtid någon annanstans. Alla i klassen deltar i mobbingen vare sig de gör det handgripligen eller genom sin passivitet. En dag tycker Kaspar att det får vara nog och låter bli att delta i misshandeln och hamnar därmed i konflikt med klassens ledare. Detta får till följd att klassen nu har två personer att mobba. Båda lider oerhört av sin utsatthet, men var går gränsen för en människa? och vad sker då man passerar den? Filmen fick ytterligare aktualitet efter tragedin i Jokela i Finland sent i höstas.

Ilmar Raag har gjort en imponerande stark debutfilm om popularitet, grupptryck, förnedring, ansvar och stolthet. Hans bildarbete är flyhänt och engagerande. Musiken välskriven. Klippningen medryckande. Filmen biter sig fast från första stund och släpper sedan inte taget.

Filmen "Klass" är en fantastisk utgångspunkt för diskussioner på gymnasiet om hur vi behandlar varandra, inte bara i klassen, kamratgängen, relationen, familjen, eller i skolan, utan i samhället i stort. Hur reagerar vi på grupptryck? Ser det olika ut för tjejer och killar?

Filmen blev strax en av de populäraste på bio då den gick upp i Estland för snart ett år sedan och lär få en tv-serie som uppföljare och pilotavsnittet kommer att visas under 2008. Den har vunnit flera priser på filmfestivaler, men har ännu ingen distribution i Sverige. Frågan är hur många fler chanser vi får att se den på duk än vid de fyra visningar den har under Göteborg Filmfestival.

För er som missar den i Göteborg finns faktiskt en chans till att se "Klass" på stor duk, och det under Barn- och Ungdoms Film Festivalen BUFF, i Malmö i mitten av mars. Då med målgruppen för filmen som publik. Missa inte det även om ni sett den förut.

Bok till film

Nu under januari och februari kommer flera mycket intressanta filmer baserade på böcker. Båda mästerverken och oscarsfavoriterna No Country for old men och There will be Blood bygger på böcker. Likaså andra Oscarsfavoriter som Into the Wild, Gone Baby Gone, Fjärilen i bikupan och Flyga Drake. Den sistnämnda kan man se på skolbiodagen på Göteborgs Film festival som har temat bok till film. Programmet kan ni ladda ned här.

Tänkte dock nämna två andra filmer som jag verkligen rekommenderar för arbete med film till bok, det är: I am legend och Försoning. Försoning som bygger på Ian McEwans roman är en mästerlig studie i berättandets konst. Filmen som ger oss flera perspektiv på samma sätt som boken är en mycket intressant studie i berättande. Varför berättar vi, hur berättar vi och för vem? Sedan är filmen osedvanligt filmisk för att vara en adaptation vilken möjliggör arbete med hur man berättar i bild kontra text. Filmen berättar även på ett intrikat sätt med hjälp av musik och ljudeffekter vilket visar på filmmediets överlägsenhet som multimedium (här finns text, musik, bild och teater i ett). För alla engelskalärare är filmen även en våt dröm då den på samma sätt som boken berör litteratur och samtidshistoria, men då det är film även filmhistoria. Ett givet val som skolbiofilm.

I am Legend är en ganska annorlunda film. En science fiction skräckfilm som är riktigt intressant utifrån just adaptationsprocessen. Filmen är nämligen väldigt trogen boken men samtidigt är den en uppdatering av boken till 2000-talet. Fördelen med boken I am legend är att den är relativt kort, den är enkel i sin struktur och då den handlar om en ensam man, så har den en tydlig berättare. Utifrån detta kan man enkelt som lärare diskutera bok kontra film, hur berättar man i tal/text, hur bildgestaltar man och hur har man valt att uppdatera berättelsen. Så två filmer att arbeta med i vår för er som vill arbeta med bok till film.

Guldbaggenomineringarna – förakt för manusförfattare

Igår kom nomineringarna till Filmgalan 2008. Inte så mycket att anmärka på två av förra årets bästa filmer Darling och Du levande dominerande i antal nomineringar sett. Det anmärkningsvärda är att en av Du levandes nomineringar var för bästa manus. Hur tänkte man då? Vet inte juryn vad ett filmmanus är för något? Har man inte lärt sig något från förra gången då man gav Roy Andersson pris för bästa manus och han tackade för priset och sade att det inte fanns något direkt manus. Att nominera en film som inte arbetar med manus i vanlig bemärkelse är faktiskt en förolämpning mot alla dessa manusförfattare som försöker konstruera så bra manus som möjligt. Det är som att nominera en stumfilm till bästa ljud/dialog mixning. Vad nomineringen tyder på är faktiskt flera saker – den främsta att 29 personer (som guldbaggejuryn består av) i Sveriges absoluta filmtopp inte vet vad ett manus är, hur det är konstruerat och vad som utmärker ett bra manus. För övrigt så verkar insikt saknas om ett bra manus betydelse för filmen i stort. Du levande är ett alldeles utmärkt exempel på att man kan göra fantastisk film utan traditionellt manus men det är ju inte det man skall premiera. Till Oscars nominerar manusförfattarna själva de författare/manus de anser vara bäst. Till Oscars har både Borat och Bowling for Columbine nominerats för bästa manus. Dessa filmer har dock manus. De är skrivna men delar är improviserade. Berättelserna de berättar behöver dock en struktur, en början, en mitt och ett slut för att få fram sin poäng som på förhand redan är given när man improviserar. Ingen i guldbaggejuryn skulle våga att nominera Du levande eller Sånger… till bästa skådespelare (vilket jag anser att det finns skådespelare speciellt i Du levande som förtjänar) därför att det skådespelarna i dessa filmer anses inte av branschen vara skådespelare utan något annat. Nominera då inte en film som egentligen saknar manus till manuspriset heller, lyft hellre fram de manus som faktiskt skrivs av professionella manusförfattare. Titta på Danmark och lär hur man skriver manus. Att dansk (och för den delen Norge) film lyckas så mycket bättre internationellt beror i stort sett enbart på att man har fantastiska manus – det är helt enkelt bättre konstruerade och genomtänkta än svenska. För den delen titta på SVT Drama och man upptäcker att det skrivs fantastiska manus i Sverige också men de görs i TV. Så länge filmbranschen inte inser ett bra manus betydelse kan man strukturera om SFI till förbannelse i jakt på internationell framgång.

Årets bästa 2007 – Data

År 2007 var året då Folkets Bio filmpedagogerna på allvar började använda sig av och arbeta med datarelaterade media i undervisningen. Givetvis eftersom det var året då flera undersökningar visade på att det är i datarelaterade världar som ungdomar idag konsumerar media som mest. 2008 kommer filmpedagogerna göra det i ännu högre grad i och med spännande samarbeten med bl.a. Multimediabyrån och Medierådet.


Bästa webbresurs
Imdb
Fortfarande den mest givna startsidan för oss som arbetar med film. För filmintresserade är det motsvarigheten till Google för vanliga surfare. Numera även med en riktigt rolig widget att använda för att hålla reda filmer och TV-serier man ser.

Multimediabyrån
Går tyvärr i graven 2008 och kommer att saknas av väldigt många. Under 2007 kom många i kontakt med Multimediabyrån via PIM och en ny layout gjorde det lättare att se allt som finns här. 2007 kom även handledningen Filmmusikens funktioner för alla de som ville arbeta med film-, TV- och dataspelsmusik.

SLi
Det är inte den bästa sökfunktionen som finns på nätet men det finns enormt mycket material på SLI. 2007 lanserades även strömmande media och är väl den resurs som är just nu bäst för framtidens medier i klassrummet.

Bästa spelrelaterade
Simpsons the Game (alla plattformar)
Spelmotorn var inget vidare men… ojojoj vad roligt detta spel var. Det var i mångt och mycket samma som TV-serien fast med dataspelsrefererande. Specialskrivna skämt gjorde detta till det roligaste spelet kanske någonsin. Även ett utmärkt sätt att lära sig vad som är populärt i spelvärlden de senaste åren.

Buzz- Hollywood Quiz (Playstation 2 och 3)
Ett buzz-spel med filmfrågor. Olika svårighetsnivå ganska amerikaniserat men ändå lika roligt som de andra Buzz-spelen. Finalrundan är faktiskt den bästa idén någonsin i Buzzspelens historia. Nästa Buzz-spel borde ju rimligtvis bli TV frågor.

Bäst för film
YouTube
Kvalitén är inget vidare men det är ändå här det händer. YouTube har blivit ett givet mål för moderna snackisar. Dagens stora svenska stjärnor är från YouTube – kräktejen, Andres Vasquez mål, den skrattande bebisen m.fl. I pedagogiskt syfte är faktiskt YouTube riktigt bra då det ger möjligheter att visa upp modern mediehistoria.

Funny or die
Will Ferrell är inte bara en av Hollywoods roligaste filmskapare, han ligger även bakom en av nätets roligaste sajter – Funny or Die. Har ni inte sett the Landlord – gör det (era elever har definitivt gjort det) och missa inte extra materialet med bakomkulisserna och ett av de roligaste kommentatorspåren jag hört.

Dvoted
Även om man inte direkt blir imponerad av svensk långfilm (även om 2007 hade minst 5 bra filmer – lite av ett modernt rekord) så kan man bli imponerad av kommande generationer. På Dvoted har ni möjlighet att kolla in det bästa från unga skandinaviska filmare samt se och följa filmrelaterade diskussioner unga filmare har om film.


Bästa programvara
Stage6
Teamet bakom DivX har skapat Stage6 en sorts samlingsportal för strömmande film och TV från hela världen. Det hela visas strömmande och i bra mycket bättre kvalité än t.ex. YouTube, men det går även att ladda ned.

Joost
Efter Kazaa och Skype gav sig den svenske IT-entreprenören Niklas Zennström på TV-markanden och skapade Joost. Joost är just nu en inblick i hur framtidens TV kan bli – där vad vi ser styrs av våra tider och inte TV-bolagens. Redan har SVT, TV3 och TV4 lagt ut program på Joost.

VeohTV
VeohTV erbjuder oss svenskar en möjlighet att se hur medielandskapet i USA ser ut. Här har ni nämligen möjlighet att se stora mängder amerikanska TV-serier utlagda av TV-bolagen själva och fullt lagligt. Här finns mer material än ni kan tänka er eller ens hinna se igenom men VeohTV är framtidens TV nu.