En recensents dilemman

Jobbar man med film får man ibland se flera filmer på en dag. Det är inte ovanligt att man ser i alla fall två pressvisningar direkt efter varandra. Är det bra eller dåligt? För filmerna är det förmodligen rätt dåligt. Nyligen inträffade detta mig. Först såg jag Fjärilen i glaskupan sedan Paranoid Park. Efter Fjärilen var jag rätt sänkt – jag kände mig känslomässigt dränerad. Jag tänkte att det nog vore bäst att hoppa över film nummer två därför att jag lär inte orka med den. Dum som jag var stannade jag kvar och såg Paranoid Park. Paranoid Park har fått enormt bra recensioner – jag förstår inte riktigt varför? Förmodligen för att jag såg den och var helt slut och inte kunde eller orkade ta till mig filmens budskap. Istället satt jag på Paranoid Park och såg en gedigen franska nya vågen övning av Gus van Sant men som inte berörde mig nämnvärt. Jag såg formen men orkade inte ta till mig innehållet – dess 1.21 i längd kändes som två timmar. Fjärilens nära två timmar kändes som en halvtimme. Skulle jag varit tvungen att recensera Paranoid Park hade den inte vunnit den dagen. Kanske hade jag sett om den men det är tveksamt. Mitt problem kanske känns futtigt men det är ett problem som många recensenter drabbas av då de arbetar ensamma och det går upp ibland fem till åtta filmer i veckan som ofta pressvisas onsdag (ibland tisdag) till torsdag. Effekten att en recensent får svårt att ställa om mellan filmerna, nollställa sig samt orka se flera tunga filmer (som de två ovan) på raken. Det kan sedan påverka omdömet och det är även ganska långt från biopublikens sätt att se film för hur många ser flera biofilmer samma dag?