Anti-rasistisk filmfestival i Göteborg – TV-tips: True Blood

Nu börjar ARF (Anti-rasistisk filmfestival) i Göteborg. Folkets Bio filmpedagogerna föreläser som vanligt om vi och dom. Vi tänkte även passa på att ge er som jobbar med frågor som värdegrund, främlingsfientlighet och rasism ett litet TV-tips. På Canal+ går just nu serien True Blood (kommer snart till SVT). En Tv-serie som handlar om vampyrer. Vad har då vampyrer med värdegrund att göra kanske ni undrar? Bra mycket mer än ni kan tro. För serien utspelar sig i en tid då vampyrer har tillkännagett att de finns och vill ha samma rättigheter som människorna. Serien utspelar sig även i södern där rasismen och slavhistorien fortfarande är i folks minnen. Så vad händer om en ny ras kommer? En ras som folk redan har år av berättelser och fördomar om. Går det? Eller kommer våra fördomar om varandra förgöra all möjlighet till samliv?
Serien är skapad Alan Ball som tidigare skrivit American Beauty och Six feet under. Den bygger på en i USA populär bokserie om Sookie Stackhouse och i en av huvudrollerna finner ni Alexander Skarsgård. Så passa på att kolla in denna serie som ger er ett utmärkt material till att diskutera rasism och främlingsfientlighet utan att det blir om eller mot någon elev – såvida ni inte har en elev som är en vampyr.

På internet vann Obama valet

Att Obama vann presidentvalet i USA kan inte många ha missat. DEt nog många missade var hur smarta kampanjer Obama-anhängarna använde sig av. Denna kampanj var nog den mest effektiva och snabba av dem alla för att mobilisera röstning. Om den fick folk att rösta - ingen vet men den skickades miljontals gånger på bara ett par dagar. Det fanns massor av orsaker till varför Obama vann valet men en utav dem var hur man använde sig av internet för att både få fram sitt budskap men kanske viktigare - att få folk engagerade. Undrar hur det kommer se ut i nästa riksdagsval i Sverige?

Har tekniken kommit i vägen för budskapet?

Daily Show och Colbert Report hade gemensam sändning från presidentvalet. Colbert lyckades utmärkt visa på att dagens alla bloggar och teknik kanske ibland gör att budskapet försvinner. I Colberts fall så var det precis det han ville.

Mer amerikanskt presidentval – några tips till.

I farten i fredags missade jag flera bra internettips:
Huffington Post
http://www.huffingtonpost.com/
Detta är en av de största bloggarna i USA. Den är politisk, den är pro-demokratisk vilket kan vara bra att veta. Den är samtidigt ett utmärkt exempel på hur dagens bloggar gör det arbete journalister borde göra i USA. Här finns även en sammanfattning vad de amerikanska talkshowerna pratat och kommenterat i veckan – både roligt och ger er bra koll på vad det pratas om i USA.

Gawker
http://gawker.com/
Detta är en skvallersajt som lyckats få fram en hel del riktiga nyheter under denna presidentvalskampanj. Det är en intressant sajt för att studera hur framtidens blogg kan se ut. Går man in här finns en hel del trams men även en hel del mycket matnyttigt att använda i undervisningen.

LiveStation
Detta program möjliggör för er att kolla på diverse nyhetsprogram strömmande i klassrummet. Inte minst är det intressant att studera hur t.ex. BBC och Al Jazeera skildrar det amerikanska valet. Ladda ned här: www.livestation.com

Amerikanska statens egna hemsida om valet
http://www.usa.gov/Citizen/Topics/Voting/Learn.shtml
Här finns flera pedagogiska tips på hur det amerikanska valet fungerar. I för sig på engelska men eleverna borde klara av det.

Göran Rosenbergs sista artikel i sin serie om vart USA är på väg – var i söndagens tidning läs den gärna här. Hans TV-serie om vart USA är på väg visas fr.o.m. idag, tisdag den 21/10 på TV4. Kolla in mer här.http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.682160&renderingdepartment=2.4034

Ett sista tips: Senaste Kobra som ursprungligen sändes 20/10 handlade bl.a. sanning i medierna. Arbetar ni med media – se programmet – kolla speciellt in reportaget om förra presidentvalskampanjen. Det kan ni se här:
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1284496

Går rapport på PCP?

Det här reportaget sände rapport i sin kvällssändning. Frågorna hopar sig om hur i allsin dagar tänkte man?

1. Är detta en nyhet?
2. Är detta verkligen ett reportage som skall uppta stora delar av den lilla tid rapport har på kvällarna?
3. Finns det någon som har koll på medieverkligheten i USA?
4. Har man hört talas om källkritik?
5. Är man ironisk?

Svaret på alla frågorna är faktiskt nej!. Även om man till rapports försvar kan säga att det finns visst nyhetsvärde att hon ställde upp - men nyhet?
Men tror de verkligen på Rapport att inslaget med Alec Baldwin inte var fejkat? Allvarligt? Hur jävla korkad får man vara? En annan fråga uppkommer. Får man och bör man vara medvetet ironisk i nyhetsinslag? Det vore väldigt kul om det är en ny policy från Rapport. Personligen tror jag ibland hela Rapportsändningar är ironiska men det verkar inte ha varit tänkt så när man frågar journalisterna i fråga.

Så grattis här har ni ännu ett tragiskt exempel på att nyheterna i SVT bara blir sämre och sämre (om än roligare)

Presidentvalet på film och TV – en pedagogisk guide.

Folkets Bio Filmpedagogerna har nu jobbat med att föreläsa om presidentvalet i USA över en månad. Vi tänkte passa på att dela med oss av våra erfarenheter och ge er pedagoger tips på sådant som är intressant att ta upp.
Det amerikanska presidentvalet avgörs allt mer i TV och på internet. Som svensk kan det vara svårt att se och överblicka vad som sker i USA och hur debatten där ser ut och vad som styr den. Med hjälp av internet finns idag dock större möjligheter än på länge.

TV:
SVT har gjort en mycket bra sajt och en ambitiös satsning på presidentvalet. Kolla in den på:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=97345&a=1256174&lid=puff_1276115&lpos=extra_0

Här kan man läsa om de senaste nyheterna men även se vilka program som SVT kommer att visa angående presidentvalet. Här finns även en del bra länkar samt texter om valsystemet och annat godis.

Vill ni se vad som händer i USA så kolla in de stora TV-bolagens hemsidor. Fox News tar sida för republikanerna, MSNBC för demokraterna och CNN ställer sig någonstans i mitten.
Den vassaste analysen av presidentvalet får du dock inte genom att kolla in de vanliga Tv-kanalerna utan humorprogrammen. Daily Show, Colbert Report och Saturday Night Live är alla oerhört snabba, vassa och ofta väldigt pedagogiska i sina reflektioner över presidentvalet. Speciellt vad gäller debatterna har deras analyser och skämt efteråt varit riktigt bra kommentarer om det som sades och hur det sades. Daily Show visas även på Kanal 9 och Saturday Night Live visas på kanal 5 båda då med svensk text.
För att skämten verkligen skall fungera i klassrummet behövs dock lite bakgrundsarbete eftersom de utgår med rätta från att tittarna på dessa program har bättre koll på nyheterna än de som bara nöjer sig med vanliga nyheter.

Internet
Med hjälp av internet kan man ju nu lättare kolla in inte minst det som händer på TV i USA. Det är även så att det händer mycket direkt på internet och det är just på internet som mycket av debatten kring presidentvalet pågår.
På YouTube kan du här kolla in hur presidentkandidaterna visar upp sig. Här finns tal men inte minst finns här den reklam som amerikaner översvämmas av.
Enligt undersökningar så visar det sig att de som använder sig av internet som av informationskällorna kring presidentvalet har bättre koll än de som nöjer sig med enbart t.ex. tidningar, TV eller radio. Så mängden information som finns på internet möjliggör idag ett bredare sätt att ta till sig informationen.
Här kan du kolla in kandidaternas egna hemsidor:
McCain/Palin
Obama/ Biden

Film och DVD
Det har gjorts en del filmer om amerikanska presidenter såväl påhittade som faktiska. Här är några tips:
På bio kommer nu Oliver Stones film W, som handlar om den fortfarande sittande Presidenten George W. Bush. Intressant som bakgrund till dagens presidentval och situationen dagens USA befinner sig i.
På DVD finns flera filmer som är intressanta för att belysa olika delar av presidentvalet.

Filmen Contender är intressant där för att den handlar om en kvinnlig Vicepresidentkandidat. Även om film en är gjord utifrån ett väldigt demokratisk perspektiv är den intressant för att se på hur medierna och etablissemanget bemöter en kvinllig kandidat. Samma regissör, Ron Lurie, gjorde sedan även en TV-serie på samma tema Commander in Chief – där en kvinnlig vicepresident blir president då presidenten dör (ett inte helt otänkbart scenario i verkligheten). Även denna serie är mer prodemkratisk än republikansk. En serie som är skapad för att stödja den sittande presidenten är 24. Det intressanta är att det den serien gjort är att den synliggjort för amerikaner att man kan ha en färgad president. Inte en utan två färgade presidenter har funnits i denna serie – vilket enligt vissa har underlättat för Obama.

En fortfarande högst aktuell film som inte direkt berör presidentvalet men som handlar om modern amerikansk politik är Thank you for smoking. Thank you for smoking är en film som handlar mycket om hur dagens politik ser ut och hur man får fram sitt budskap.
I USA har även två miniserier gått,Recount och John Adams. Recount som är intressanta handlar om hela röstdebaklet för 8 år sedan (som mycket väl kan upprepas igen) – Serien vann en Emmy för bästa miniserie. John Adams vann även den flera Emmys och är intressant som en modern tolkning och skildring av USA:s andra president.

Tidningar
Klart man kan läsa i svenska tidningar om presidentvalet också även om rapporteringen mer ser ut som från sportevenemang än från politik. Hur mycket skrivs det om den politik som presidenterna vill föra och hur mycket skrivs det egentligen om det som politikerna verkligen står för?
I DN har Göran Rosenberg en artikelserie om hans bild av dagens USA. Det är intressant läsning och även om det inte direkt handlar om presidentkandidaterna så kan de läsas som bakgrund till varför debatten i USA ser ut som den gör. Läs här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1404&a=840770

TV-hösten är här! Tips till alla er lärare

Då eleverna allt mer ser TV istället för film på bio och DVD är det dags att ge er lite tips om vad som gäller nu när Tv-hösten drar igång igen.
I Sverige har de populära serierna Desperate Housewives, Greys Anatomy, Heroes och Ugly Betty kommit med nya säsonger. Idol 2008 har dragit igång men inte alls lika populärt som tidigare. På Kanal 5 har även den stora snackisserien i USA: Fringe dragit igång men utan större framgång.
I USA så är det fullt pådrag i höst efter en vår stympad av författarstrejk. Elevernas favoriter Heroes, Prison Break, Terminator: Sarah Connor Chronicles, Entourage och inte minst Gossip Girl har alla dragit igång nya säsonger.
Att se fram emot i höst på svensk TV (och som redan går i USA) har ni 90210 (en nyversion av den populära serien från 90-talet) och True Blood (med Alexander Skarsgård i en av rollerna). Om dessa serier kommer att slå i Sverige återstår att se men de har båda börjat bra i USA.
Så lite info så ni kan ha koll på vad eleverna ser i höst.

Boktips: Allt mitt är ditt av Johan Söderberg

På Bokmässan i Göteborg var bokbranschen och författarna redigt förbannade på nedladdningen. De verkade vara av åsikten att de förlorade hundratusentals kronor pga av nedladdningen. Det verkar som om bokbranschen räknar ekonomisk förlust som film och musikbranschen. Att om inte nedladdning fanns skulle alla köpa lika mycket som de laddar ned. För det första: Det är ett urbota korkat sätt att räkna. För det andra: vad gäller film och musik så har det visat sig att de största nedladdarna även är de största konsumenterna av ”laglig” film och musik. Vad gäller böcker tror jag att så inte är fallet. Jag tror att många av de som laddar ned ljudböcker normalt inte köper böcker (eller ljudböcker) och de som gör det, gör det i en försvinnande liten grad. Med andra ord – bokbranschen skulle inte få sålt böckerna ändå och kan inte räkna det som en stor förlust. Skulle vara intressant om man någon gjorde en undersökning av detta. Kanske har jag fel – kanske läser vi enorma mängder böcker i Sverige (om än med öronen) och kanske är rapporterna om ungdomars minskande läsvanor fel. Personligen tror jag inte det.
Johan Söderberg har skrivit en bok om fildelning, upphovsrätt och försörjning som heter: Allt mitt är ditt. Det är en utmärkt bok som alla borde läsa som är intresserade av frågor om upphovsrätt och framtidens medier. Det är mycket bra och grundlig genomgång av immateriell rätt, om nedladdning och fri kultur. Boken ger till och med förslag på hur olika lösningar på den problematik som bl.a. nämns ovan kan lösas. Så är ni intresserade av dessa frågor – läs denna bok. Vad gäller film, musik, TV och numera även bokbranschen – läs boken och försök att ta in i alla fall lite information om hur världen vi andra lever i ser ut och inte hur ni tror den ser ut.

FRA – filmen – Om avlyssning och frihet i amerikansk film.

I Hollywood finns det en motvilja mot avlyssning. Den kan faktiskt jämföras med Hollywoods aversion mot att människan leker Gud (Frankenstein, Terminator, Matrix, Jurrasic Park m.fl). Anledning till denna motvilja att det faktiskt ligger något djupt rotat hos väldigt många amerikaner som säger att leka Gud och att staten kontrollerar sina fria medborgare är ont.
I kölvattnet på Watergate-skandalen kom på 70 och 80-talet kom två mästerliga filmer om avlyssning, nämligen Francis Ford Coppolas Avlyssningen (the Conversation) och Brian DePalmas Blow Out. Både handlade om hur staten avlyssnar sina medborgare för att kunna använda det för egna politiska syften. Det fanns även under denna tid flera andra filmer som berörde liknande teman som Six days of the Condor, The Parallax View och Manchurian Candidate.



På 90-talet kom avlyssningstemat tillbaka, allra tydligast i filmen Enemy of the State. Enemy of the State skulle visa sig vara en rätt kuslig förebråelse av avlyssning och synen på amerikanska medborgares rättigheter innan kriget mot terrorn startade 12 september 2001. Det är heller ingen tillfällighet att Gene Hackman gör en uppdaterad roll av sin roll från Avlyssningen. Det verkade som att 90-talet behövde en påminnelse att med ny teknik så blev möjligheterna att avlyssna det egna landets medborgare bra mycket större och enklare än på 70- och 80-talet. Under denna tid kom även Wim Wenders bortglömda End of Violence som just handlar om skapandet av ett övervakningssamhälle. Filmen är amerikansk och handlar en del om förhållandet till våld. Filmen är gjord av en tysk vars erfarenheter från DDR och kommunistregimers övervakning här sätts i ett nytt sammanhang. Kan jämföras med De andras liv (läs nedan).
Så kom 11 september 2001. Kriget mot terrorn började och med det nya möjligheter att avlyssna det egna folket. Officiellt var det inte så många som protesterade mot statens möjligheter att avlyssna och inskränka folks rättigheter. Lägg märke till att detta är ett folk som lever i ”the land of the Free” som de sjunger i sin nationalsång, där alla vet sina ”miranda rights” från TV (You have the right to…) och som har en konstitution vars första del handlar om frihet av olika slag.
2002 kom Minority report. En film som handlar om ett övervakningssamhälle där man dömdes för brott man kunde tänkas begå. Handledning finns här.
Hollywood tyckte med andra ord att det var dags att ännu en gång påminna amerikaner och resten av världen att det inte är helt lyckligt att avlyssna sina egna medborgare. Detta hände i alla möjliga filmer som Simpsons, Hulk, I Robot, Bourne-filmerna, Red Eye, Transformers, Shooter och Die Hard 4.0.
Även filmer som filmkritiker gillar som Red Road, Dolt Hot (Caché) och De andras liv tog upp problematiken. Red Road handlar om övervakningssamhället i England där man satt upp tusentals kameror för att övervaka mot terrorism. I Dolt Hot är det en berättelse om hur vi som tittare på film övervakar karaktärerna i filmen. Någon skickar videokassetter till ett par som filmats och vad denna filmning gör med paret. De Andras liv är en film om forna DDR men en samtidigt en viss påminnelse om hur ett övervakningssamhälle kan se ut och dess konsekvenser för de som lever i det samhället. Filmen har fått kritik från forskare av Stasi som säger att filmen är en skönmålning av övervakarna. Det finns inte ett enda dokumenterat fall av någon högre övervakare som hoppade av eller ändrade åsikt. Oavsett är det en film om övervakning det är en utmärkt film på alla sätt.
I fredags hade Eagle Eye premiär. Filmen hatades av svenska recensenter. Publiken verkar dock gilla den. Förmodligen för att det är en film som är helt rätt i tiden i dessa FRA-tider. Vad skall vi ha övervakning till? Vem skall använda den och finns det någon garanti att det inte kommer att missbrukas? Det är några av frågorna som filmen ställer. Allra mest handlar det om frihet. Hur fri är du om allt sker runtomkring dig kan övervakas? Om allt du gör övervakas för att definiera, kategorisera och ringa in just dig. Vem bestämmer när och hur denna information skall användas? I USA har man redan genomfört samma inskränkningar som man vill genomföra i Sverige. De flesta amerikaner vet dock inte om detta. Den debatt som vi haft om i Sverige har varit fullkomligt frånvarande i USA. Så Hollywood passar på att visa i olika filmer som de ovan att informera folket, både i USA och resten av världen. Så vad gäller Eagle Eye - skolbio? Nej, förmodligen inte men borgerliga partier i riksdagen borde ta sig en titt på den och fundera över begrepp som frihet – ett begrepp de fullkomligt verkar förlorat innebörden av.

Vad som saknas i svensk film - om ljud och scenografi

I söndagens DN – fanns en artikel om svensk films jakt på succé. Det är en rätt intressant artikel som ni kan läsa här. I stora drag handlar den om att svensk film inte haft lika många succéer på senare år och varför.
I senaste numret av tidningarna Filter och Axess finner ni även två av svaren till varför svensk film inte riktigt fungerar. För svensk film (och TV) är egentligen inte sämre än amerikansk eller europeisk med två undantag – ljudet och scenografin. I Axess 7/08 skriver Kjell Hägglund om felen med den svenska scenografin. För att sammanfatta – svenska scenografer arbetar väldigt stereotypt och allra viktigast – de är dåliga på att skildra en viss tidsålder/era. När man skildrar 70-talet har man bara saker från 70-talet även om det då fanns minst lika mycket saker från 40-60-tal. Intressant artikel, läs den.
I senaste numret av Filter talar Daniel Alfredson (regiaktuell med ”Låt den rätte komma in”) om ljudets vikt i film. Alfredson säger: ”Människor har ofta goda kunskaper om hur man tolkar och förstår bilder. Vilken unge som helst kan se om man har manipulerat en bild. Men hur man kan använda ljud för att manipulera publiken är de flesta inte alls lika uppmärksamma på.” Läs hela artikeln här.
Ljudet är enormt viktigt av vår filmupplevelse oavsett om vi ser på Tv eller film. I USA lägger man ner enormt mycket krut på ljudet. Det är ungefär lika många som jobbar med ljudet som med bilderna i USA. Budgeten för ljud är ungefär som en svensk långfilm. När man skall göra ljud och musik i Sverige är det tyvärr oftast det som kommer sist i budgeten och blir därmed inte lika bra. Dagens elever som kommer till oss (Folkets Bio filmpedagogerna) på föreläsningar om filmmusik blir ofta förvånade över hur mycket ljud och musik berättar. Det som chockar dagens elever mest är faktiskt inte bildmanipulation (som Alfredson kommenterade) utan ljudmanipulation.
Inte helt oväntat är de två filmerna som gått bäst i Sverige och fungerat bäst på export varit film med gott ljudarbete - ARN och Såsom i Himlen. Så skall svensk film verkligen kunna konkurrera med internationell och speciellt amerikansk så måste arbetet med filmernas l ljud förbättras. Då kanske succéerna kommer.

Är kulturkritiken död?

På senare tid har olika sorters kulturkritik diskuterats. I Sight and sounds senaste nummer diskuteras om filmkritiken är död, i senaste numret av Axess (7/08) diskuteras konstkritikens och estetikens förändring och på bokmässan diskuterades de svenska kultursidorna och deras inskränkthet och konflikträdsla. Att dessa diskussioner uppkommer nu är faktiskt rätt självklart. I dagens medievärld där det startar hundratals bloggar varje sekund och alla kan vara sina egna kritiker är det inte så konstigt att kritikerrollen ifrågasätts.
I USA men även i Sverige finns det allt färre filmkritiker och väldigt få sysslar med filmkritik, utan med recenserande. Så frågan Sight and Sound ställer om filmkritikens roll just nu är intressant läsning. Nej, filmkritiken är inte död men den är döende – väldigt snabbt döende (om man kan skriva så?). Då olika filmkritiker ombeds nämna filmkritiker de anser bra, är i stort sätt ingen fortfarande skrivande. Det är rätt talande idag finns det inte plats för filmkritik och istället handlar det om ofta personliga recensioner vars främsta syfte blivit att hamna som plus, siffror, fyrar etc. i bioannonserna. I den konkurrensen står sig bloggande filmtyckare rätt bra.
I Axess 7/08 handlar det mycket om en kritik av vad de kallar Avantgardets estetik. En kritik som handlar om att estetik byggd på ”negativa kategorier som normbrott och gränsöverskridande” inte håller i längden. De påstår att det finns motrörelser och tar upp hur dessa tankar, idéer och rörelser ser ut idag. Det handlar om till en kritik från Axess mot dagens konstkritik. Inget fel i det, säkert väldigt uppskattat av många men frågan är om även denna kritik är lite för sent ute? Danska kulturjournalisten Andreas Harbsmeier skrev så här om svenska kultursidor, han såg "en form av långsam död där man i apatins dimma lutar sig mot konsumentupplysningens trygga plattform". Även i den allmänna debatten om kultursidorna återkommer samma problem som filmkritiken har, nämligen att man slutat syssla med kritik och istället sysslar med eget tyckande och ”konsumentupplysningar”. Visst sker det fortfarande seriös kulturkritik i Sverige. Även på större tidningars kultursidor. Problemet är att det blir allt mindre av denna kritik. Istället sker kulturkritiken allt mer på små tidningar som läsas av väldigt få, ofta redan insatta. Visst sker det även kulturkritik på nätet men även den läses typ av lika många på ett år som dagligen läser blondinbellas blogg.
Kulturkritiken är inte död, bara döende och behöver återupplivningsförsök. Allra mest måste vi få en kulturkritik som faktiskt sysslar med just djupodlad kritik och som inte är ett ”Råd och rön” för kulturbranschen. Vi får se vad som händer – en spännande eller dyster tid väntar för kulturkritiken.

Det kunde inte hända här – om skolmassakern i Finland och hur man arbetar med problematiken i skolan.

Ännu en skolskjutning i Finland. Två, på mindre än ett år. Vad är det egentligen som gör att landet som brukar lyftas fram som det med den bästa skolan – har haft två skolskjutningar på ett år? Förklaringarna kommer att hagla likaså beskyllningarna. Förmodligen kommer film, internet och dataspel få en del av skulden, frågan är bara om det verkligen är film, internet och dataspel som är skulden? Kanske finns det andra orsaker?
När regissören Ilmar Raag pratade om sin film Klassen (som handlar om mobbning och en skolskjutning) på Göteborg Film Festival så sade han att: ”Då filmen kom ut i Estland sade folk att det skulle aldrig kunna hända här – det är sådant som händer i USA”. Kort därefter skedde den förra skolskjutningen i Finland och helt plötsligt var man faktiskt rätt ense om att kan det hända i Finland kan det hända i Estland. Frågan är: skulle det kunna hända i Sverige?
Filmen Klassen har vi skrivit om tidigare på filmpedabloggik – läs här. Det är en mycket stark och utmärkt film för att diskutera mobbning men även hur något som en skolskjutning kan uppstå. Handledning finns på Zoom – ladda ned här. Även en artikel om filmen finner ni här. Så vill ni prata om ett aktuellt ämne - se denna film och prata om den i klassrummet. Bara en liten uppmaning – se till att se filmen själv först .

Vad är egentligen journalistik egentligen och vad skall vi med journalister till? Om folkpartiet, källgranskning, PIM och dagens unga konsumenter.

Slår man upp ordet journalistik på Wikipedia får man denna beskrivning:

”Journalistik kallas framställning, insamling, urval bearbetning och spridning av material inom press, etermedia eller via internet, där innehållet präglas av rapportering från verkliga händelser. De som utövar detta kallas journalister. Skiljer sig från skönlitteratur genom att den gör anspråk på att skildra verkligheten så objektivt och sanningsnära som möjligt.
Journalistik består främst i att rapportera från händelser och att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?.”

Ingenstans står det att journalister skall granska t.ex. politiker och andra maktpersoner. Det är nog väldigt symptomatiskt exempel på den nya journalistiken. Dagens journalistik sysslar väldigt lite med granskning med undersökande journalistik. Istället rapporterar man mest från händelser, men allra mest tycker journalister själva idag. Det märkliga är att de som läser morgontidningar, lyssnar på t.ex. P1 och tittar på nyheterna på TV nog fortfarande lever i villfarelsen att dessa medier granskar och undersöker. Men gör de verkligen det? Visst kommer det fortfarande avslöjanden och granskande reportage men de är a)oftast i specialprogram (alltså inte själva nyhetssändningen) och b)väldigt få om man ser på hela nyhetsrapporteringen under ett år. Ett sådant avslöjande och exempel på journalistisk granskning har varit programmet Kris i skolan? i P1. Här har man visat på att vår utbildningsminister Jan Björklund ”kanske inte har läst statistik” som Elisabeth Svensson, professor i statistik vid Örebro universitet säger i programmet. Men jag tror faktiskt att Jan Björklund är en skärpt man och visst kan statistik. Vad han också vet och kan är hur modern journalistik fungerar. I den moderna journalistiken kan du nämligen göra som Björklund och räkna med att få journalister om ens några kommer att granska det han verkligen säger. Nu kanske ni protesterar och säger att Björklund ju faktiskt blev granskad av just Kris i skolan?. Det stämmer, men ingen har brytt sig om att granska honom under de 10 år han har hävdat sina uppgifter i media. Det är lite sent nu när a)han är utbildningsminister b)fått även socialdemokraterna att gå på samma linje c)ganska många missar denna nyhet eftersom inte alla lyssnar på P1.
Förra veckan kom det en undersökning om Folkpartiets andra stora profilfråga: vardagsfusket med Försäkringskassan, a-kassan etc. Det visade sig att den undersökning man gjort som kom fram till att 22,5% av föräldrarna fuskar med Vård av sjukt barn (VAB) var lite fel. Man hade fel på 16,5 procentenheter. Professor Sten Johansson sade till GP att det som mest är 6 procent som fuskar. Det är faktiskt inte lite fel men inte kunde väl någon journalist kommit fram till det, utan tog undersökningen på orden att var fjärde föräldrapar fuskar. 16,5% är ju i närheten eller hur? Ungefär som att säga att alla moderata regeringsmedlemmar fuskar med skatt, städhjälp eller licensavgifter. Slår man ut det på hur många som ingått i regeringen som faktiskt erkänt fusk är det faktiskt så att det påståendet är närmare sanningen än vabfuskundersökningen. Därmed är den inte sann – den är falsk, oriktig och helt inkorrekt. Undrar om Sveriges journalister hade upptäckt ett sådant påstående om det kom från någon politiker?
En ännu intressantare sak är att, om man har en lektion om nyhetsgranskning med gymnasieelever i två timmar så lyckas de på 10 minuter plocka sönder och visa på felaktigheten i försäkringskassans rapporter. Detta är något ingen av Sveriges över 15,000 journalister verkar klara av. Alltså det är inget större fel på analysförmågan hos elever i Sverige, bara man ger dem verktygen att granska och undersöka. Tyvärr är det inte sådan undervisning och sådana förmågor som vår utbildningsminister tycker är intressanta. Istället lägger man ner en myndighet som faktiskt sysslat med just precis dessa frågor. En myndighet (Myndigheten för skolutveckling) som just nu håller på att utbilda tiotusentals pedagoger och ge dem IT-kompetens. Utbildningen – PIM (Praktisk It och Mediekompetens) – kommer inte att läggas ned men den kommer inte att se ut som tidigare. Mycket av den kompetens som denna myndighet haft och det material och den pedagogiska hjälp man skapat kommer att försvinna. Istället skall man tydligen satsa på ordning och reda i skolan. Tyvärr har denna myndighet – myndigheten för skolutveckling - varit just den del av skolverket som verkligen jobbat med IT och källgranskningsfrågor.
Detta för oss tillbaka till journalistiken. Just nu håller en enorm förändring att ske i synen på journalistik. Orsakerna är flera men vi kan för enkelhetens skull säga att det är en generationsfråga. Anledningen till varför jag citerade Wikipedia i början är att Wikipedia representerar en ny sorts syn på informationsförmedling. Det är en informationsförmedling där många individer gemensamt skapar värde men även innehåll. Definitionen ovan har flera personer kommit överens om gemensamt eftersom det är deras verklighet. Så länge ingen protesterar mot denna beskrivning blir det även din verklighet (om du använder Wikipedia). Det intressanta i detta är att det är ungefär så här dagens unga ser på journalistik. Att a) det handlar om rapportera, själv tycka och samla in information och b)vi kan faktiskt göra ett bättre jobb själva.
Nyhetsmedia känner sig hotade – de har själva haft monopol på granskning av makten. De granskar allt mer sällan men de vill gärna behålla monopolet. Eftersom de är utbildade journalister så tror de sig veta bättre och att de även kan hantera information bättre än vi andra. Problemet är att många av dagens unga inte håller med. De gör själva ofta journalistiskt arbete. Gör det de får de smisk på fingrarna. Ta det aktuella Arbogamålet. Någon lade ut en offentlig handling, PirateBay visade var den fanns och TV4 visade å sin sida för alla att den fanns. TV4 lyckades flerfaldiga spridandet 100 gånger. PirateBay anklagas för att publicera en offentlig handling. Det har de inte gjort – publicerar gör tidningar. Det unga ofta gör är att själva ta reda på information om det som rapporteras om i media. De gör det i sociala nätverk, via bloggar, peer-to-peer nätverk, sajter som FNA, YouTube m.m. De kollar upp källor – ofta inte angivna av de etablerade medierna. Det är klart att det är ett hot mot journalistiken, de unga gör ju ett jobb dagens journalister inte gör – det kanske är så att journalister måste börja syssla med granskande journalistik igen och inte bara samla ihop information. Dagens unga nöjer sig inte med den journalistik de erbjuds. De börjar vara med och skapa, granska och undersöka själva. Vissa journalister kallar det ett hot mot publicistisk sed och mot det offentliga systemet vi har i Sverige. Ungas sätt att konsumera, producera och granska media idag upplevs som ett hot av journalister och publicister – men är det verkligen det?

Irakkriget på film och TV: Generation Kill

Den 3:e september började man i Sverige sända höstens förmodligen bästa TV-serie: Generation Kill. Det är en serie som bygger på journalisten Evan Wrights bok Generation Kill. Wright följde med som inbäddad journalist tillsammans med ett marinkårens spaningsförband. Varför då jobba med en TV-serie som denna i klassrummet?
1. Den bygger på en bok.
2. Den är oerhört välskriven – tänk the Wire (vars skapare ligger bakom denna serie) eller Vita huset.
3. Den är väldigt välgjord.
4. Den har en svensk i en av huvudrollerna (Alexander Skarsgård i toppform).
5. Den är en oerhört intressant skildring av Irakkriget från ett oväntat perspektiv.
6. Den visar mycket subtilt på problemen som fanns inom den amerikanska militären.
7. Den ger oss på samma sätt som the Wire en mycket nyanserad bild av komplexa händelser som normalt inte skildras komplext.
8. Serien utspelar sig i enormt manliga miljöer – vilket gör den utmärkt för diskussioner kring genus
9. Serien passar även utmärkt till diskussioner om främlingsfientlighet och rasism. Anledningen finner ni under punkt 7. Vilka som är onda och goda, vad som är rätt och fel och vad som bygger på fördomar och inte är inte helt självklart i denna serie.
10. Det är en mini-serie vilket gör att den inte håller på hur länge som helst. Den är bara åtta avsnitt lång.

Filmtips: De ofrivilliga

Till alla lärare som skall arbeta med värdegrundsfrågor på gymnasiet - ett stort Grattis! Ni har just fått den perfekta filmen att arbeta med värdegrund, moral och etik i skolan. De Ofrivilliga är en film som består av ett antal episoder som parallellklipps. Det hela är filmat med fast kamera. Utsnitten är inte de klassiska och som visar inte alltid det vi brukar se i t.ex. dialogscener. Det känns dokumentärt och man får en känsla av att smygtitta på ett antal människors liv infinner sig. Det som gör filmen så bra är att alla episoderna var och en för sig visar på olika moraliska och etiska dilemman där vår värdegrund sätts på prov. Vid direkta frågor i t.ex. undersökningar är det ofta lätt att svara på vad som är rätt och fel. I de situationer som uppkommer i filmen, som känns som situationer som kan uppkomma i verkligheten, är det inte lika givet. Vad hade man själv gjort i de olika dilemman som visas i filmen? Vi vet ofta vad som är rätt och fel men vågar vi alltid stå för det? Vill egentligen inte avslöja för mycket kring denna film, genom att ge tydliga exempel. Jag önskar nämligen att ni själva ser den och får uppleva direkt på er själva. Att ni själva får ställa er samma frågor som filmen ställer. Ni kommer både skratta och vrida på er av obekvämhet flera gånger. Speciellt gäller det en av episoderna, den som utspelar sig i skolan. Det som gör denna film så fantastisk att arbeta med i klassrummet är just att den är episodisk. Man kan plocka delar ur de olika episoderna för att belysa och diskutera de olika dilemman som ställs. Nästa varje del i varje episod är intressant att diskutera utifrån olika moraliska ställningstaganden. Se den på bio och vänta sedan tills den kommer ut på DVD. Då kommer ni att ha ett arbetsmaterial i klassrummet för att diskutera värdegrund, moral och etik som kommer vara aktuellt i flera år.

Filmdagarna i Malmö – en reflektion om homoerotik och manlig gemenskap

Vi män gillar andra män. Vi gillar att se filmer där män gör saker tillsammans. I höstens filmskörd är detta väldigt tydligt. I filmer som De Ofrivilliga, Pineapple Express, Tropic Thunder, Sex Drive och Step Brothers. Pineapple Express sätter nog världsrekord i manligt homoerotisk subtext. Filmen handlar om två män som upptäcker att det viktigaste i livet är manlig vänskap. Man ställer snarare upp för sin sanna kompis än gifter sig, eller som man säger i filmen :”bros before hoes”. Ut över detta finns det mycket för queer-teoretiker att fundera över i denna film. För vad är norm i manlig gemenskap? Frågan blir riktigt intressant i Ruben Östlunds utmärkta De ofrivilliga. I denna episodiska film så handlar en av episoderna om ett grabbgäng som träffas över en helg i en stuga. Grabbarna är numera män med kvinnliga partners, jobb och kombis. Med alkohol i kroppen så verkar den manliga gemenskapen bli mer än bara grabbig och de homoerotiska under och övertonerna finns där igen. Scenen där en av dem som blivit avsugen av sin kompis försöker förklara för sin flickvän att han och hans kompis brukade göra detta förr i tiden är fantastisk. Homosexualitet och manlig gemenskap återkommer i Step Brothers. Här handlar det om två 40-åringar som bor hemma och som blir tvungna att bli halvbrorsor. Homoerotiken finns där i flera scener och ordet mangina lanseras. I Tropic Thunder som driver en hel del med filmbranschen och speciellt actiongenren finns den dolda homoerotiken igen. Eller så dold är den inte – kvinnoförnedrande rapparen är homosexuell och som en av actionstjärnorna säger – det är Hollywood, alla är väl lite homo ibland. Sex Drive som är den bästa sexkomedin sedan American Pie har givetvis en hel del homoerotik den med. Tuffa brorsan mobbar huvudpersonen för att han inte haft EN flickvän innan han är 18. Då blir man ju gay. Gissa hur det går för brorsan innan filmen är slut, vad han kommer på? Problemet för män att visa sina känslor för andra män blir allra mest tydlig i Pineapple Express. Denna film som till ytan handlar om droger är en film om manlig vänskap på gränsen till att bli något mer. Nästan varje scen och replik har en homoerotisk underton. Vänskap mellan män är ändå det enda riktigt sanna och värdefulla – bros before hoes.
Det intressanta är att sätta alla dessa filmer mot den film i höst som faktiskt handlar om manlig kärlek, gemenskap och vänskap – nämligen Patrik 1,5. I Patrik 1,5 är det nämligen helt vanligt med två män som är partners. De är med varandra så som vi brukar se heterosexuella par. Alla i omgivningen förstår inte, men i filmen skildras den homosexuella relationen som den mest normala. Den homofoba grannen är farlig för alla i sin bil, ordföranden är otrogen mot sin fru med grannfrun etc. Den som ser filmen är vid filmens slut seriöst övertygad att ett homosexuellt par kan vara det allra bästa alternativet för ett barn eller en ungdomsbrottsling. Men filmen har inga homoerotiska undertoner – här kan manlig gemenskap vara både romantisk, familjär och vanlig.
Välkomna till en filmhöst som verkligen kommer att handla om manlig gemenskap på mer än ett sätt.

Filmdagarna i Malmö 2008

Nu är det paus mellan filmerna men jag skulle vilja skicka en snabbrapport om vad som har hänt så här mitt i arrangemanget.
Varje år vid denna tid går dessa filmdagar av stapeln i Malmö. Svenska Filminstitutet och branschen bjuder in till några dagar i filmens tecken. Kommande filmer visas av distributörerna upp för biografägare, press, resurscentrum och andra knutna till svenskt filmliv. Det är en chans att göra lite förarbete, träffa kollegor och bli lite trevligt särbehandlad. Ikväll bjuder Svenska Filminstitutet till fest. Nåväl.

Wall-E
Disney och Pixars nya storfilm kommer nog att glädja många kritiker och vuxna, men de flesta barnen kommer nog att somna till denna otroligt vackra, men rätt tråkiga historia. Det finns lite för lite att engageras av helt enkelt. Men snyggt är det.
En lustig sak som SFFaudio, en kanadensisk blogg, upptäckt är att den lilla söta maskinen Wall-E bryter mot flera copyrightlagar. http://www.sffaudio.com/?p=2837

Patrik 1,5
Ella Lemhagen har gjort det igen. En söt och gripande film som kommer att dyka upp på månget Skolbioprogram framöver. Tro mig. Här finns massor att prata om vad gäller människosyn, och naturligtvis sexualitet, eftersom Patrik som egentligen är 15 blir adopterad av ett homosexuellt par mitt i den mest hysteriska karikatyren av en svensk villaförort som bara Ella Lemhagen kan måla i sina pastellfärger.

The Pineapple Express
Att denna film visas på bio i Sverige är egentligen fullsändigt osannolikt men beror naturligtvis enbart på Seth Rogens berömmelse hos en köpstark tonårspublik. Det är en film om knark och manlig vänskap. Manus skrevs av två bardomsvänner då de var 15 år (vilket märks) och de vill själva kalla den "a stoner movie with a heart". Det röks ofantliga mängder mariuana i filmen. Den har sina stunder men är fruktansvärt ojämn. Du är verkligen modig om du vågar visa den i ditt ANT-projekt.

Righteous Kill
Än en gång möts de gamla storstjärnorna Robert deNiro och Al Pacino i en film. Länge upprätthölls myten om att de aldrig spelat mot varandra ens i Heat (de skulle ha vägrat och klippts ihop i redigeringen). Denna gång får deras jätteansikten knappt plats på affischen. Det var ett habilt hantverk och en ganska trivsam stund för en medelålders man som mig även om det blev lite förutsägbart till slut. En film som ändå kommer att laddas ner av fler tonårsgrabbar än som kommer att se den på stor duk.

Att arbeta med OS i klassrummet – en övning till!

Här kommer en till övning knutet till OS som ni kan arbeta med i klassrummet. En övning som går ut på att arbeta med fördomar och värdegrundsfrågor. Studera OS-sändningarna och dess nyhetsrapportering. Studera hur man omnämner folk från olika länder. Alltså inte bara vad man kallar dom utan även hur man beskriver dom. För det handlar om vi och dom. Vi är det alltid då det handlar om Sverige – vi mot vilka vi nu möter. Men även kanske när väst möter öst eller nord möter syd? Det behöver inte vara negativa beskrivningar – men fundera på varifrån beskrivningarna kommer? Varför beskriver man utövare, fans och länder i stort, på olika sätt? Varifrån kommer bilderna? För det oftast i bilder man beskriver dessa fördomar.
I och med ”Ara-skandalen” så fick denna övning ännu mer aktualitet – i beskrivning av korrupta länder. Intressant är även att läsa hur denna skandal beskrivs utomlands där det vi tycker i Sverige inte alls är det samma som hos dom (resten av världen). Kolla gärna upp vad som skrevs utomlands om händelsen.
Ett annat intressant spörsmål är hur viktigt det är för den nationella känslan att det går bra för Sverige. För det är en intressant fråga om hur sport fungerar för att förena människor kring sin nation. Vad är det egentligen som förenar och glädjer? Varför tycker vi det är så viktigt att svenskar tar medaljer? Varför håller vi på svenskar? Varför håller vi inte på andra? Om Sverige tar en fjärdeplats kan man inte vara glad att vi har idrottare som är fjärde bäst i världen (det är ju inte dåligt för ett så litet land som Sverige)? Och kan man inte glädjas åt de tre idrottsmän som visade sig bättre även om de kom från andra länder? En annan intressant fråga är varför rangordnar man länder man håller på? Detta är intressant utifrån flera aspekter. En är att det i klassrummen idag säkert finns flera elever med annan bakgrund en ”hel-svensk”, vilka håller de på och varför? Blir man mer svensk för att man håller på Sverige framför andra länder? Det är ingen lätt fråga, tro mig – jag vet med min polska bakgrund. En annan aspekt är varför gillar/ogillar man länder som USA, Kina, England, Frankrike, Ryssland, Israel eller Italien? Påverkar politiken vilka man håller på och vad har det med sport att göra?
Lite fler frågor om ni vill tala om OS i skolan.

Objektiv filmkritik eller eget tyckande – om recensionerna av Mamma Mia och Dark Knight

Vi har skrivit om filmrecensioner tidigare här på filmpedabloggik. Mycket har handlat om varför kritiker och speciellt unga inte likadant om film. Orsakerna är flera – de flesta av dagens större filmkritiker har dålig populärkulturell bildning, dålig genrekunskap och inte riktigt hängt med vad som hänt i mediet typ de senaste 20 åren (det finns undantag som t.ex. Johanna Koljonen, Fredrik Strage, Orvar Säfström, Emma Grey Munthe, Roger Wilson) En annan anledning är att vissa filmkritiker på allvar fortfarande hävdar att det finns vissa objektiva kriterier för vad som gör en film bra resp. dålig. Ett sådant verkar vara att fransk film är bättre än amerikansk. Ett annat är att filmer som handlar om sådant som recensenterna tycker är intressant i livet är bättre än annat. Som filmpedagog jobbar man precis tvärtom – vi måste förstå och kunna se filmerna med barnen, ungdomarnas ögon. Vi behöver inte gilla det på ett personligt plan men vi måste förstå och begripa varför den fungerar på unga. Recensenter av film hävdar ibland att det handlar inte om vad de anser själva utan något mer objektivt granskande. I sommar tror jag att den uppfattningen för alltid(?) dog? I svenska mer ansedda morgontidningar har filmen Mamma Mia fått bra mycket bättre recensioner och betyg än Dark Knight (femman i GP är ett undantag – men Mats Jonsson visade sig kunna genren). Låt oss studera dessa recensioner. Mamma Mia har i stort fått bra recensioner därför att man blir glad då man ser den, man nynnar med och Meryl Streep är bra (som om det skulle vara en nyhet). Alla verkar överens om att filmen inte är så mycket mer varken tekniskt eller storymässigt. Personligen tycker jag att det är jättekul att recensenterna som sett Mamma Mia hade kul. Det har även publiken, som i mångt och mycket är ungefär den samma som recensenterna av filmen(stor majoritet äldre kvinnor). Personligen hade även jag kul – Dancing Queen i superljud brukar få den effekten på mig. Det får även annan bra musik. Lägg märke till att jag anser att ABBA är bra. Om man nu anser att ABBAs musik suger, det finns även svenskar som anser detta – hur är filmen då? Som musikal betraktad? Som film betraktad? Som musikal är den ju sådär – det är roligt till en början att inget är riktigt i synk och sådär överperfekt som det brukar vara i amerikanska musikaler. Efter ett tag börjar även det bli ett manér även det och lite uttjatat. Tekniskt då? Där får filmen inte många plus. Filmens regissör är inte filmskolad och vet därför inte ens hur bildutsnitt fungerar (något visa lågstadiebarn kan i Sverige)eller hur man klipper dialogscener. Än värre är att man inte ens vet hur man fotograferar en film som man får samma ljus mellan scenerna. Tro mig det är inte menat att vara så utan det är bara helt enkelt dåligt. Det mesta av detta görs numera i efterhand , men inte i denna film. Gör man en studentfilm idag så klarar man faktiskt av att ljussätta den korrekt och jämnt.
Låt oss studera Dark Knight. Enligt kritikerna är filmen rörig och hänger inte samman. Den publiken jag såg den med (fullsatt salong) ansåg den inte rörig utan tyckte den hängde samman och tyckte att den var ”tajt” ”och sade att ”aldrig har tiden gått så fort”. Vissa trodde dock att filmen skulle slutat tidigare vid vissa tillfällen. Varför fick då denna film så dåliga recensioner av kritikerna i t.ex. SvD och DN? Hade de inte kul? Bedömde de den efter någon sorts objektiva värden? Nynnade de inte med i musiken? För tekniskt kan de faktiskt inte haft något emot filmen – detta är nämligen en film man i framtiden kommer att studera för hur man berättar film.
Det intressanta i sammanhanget är att Dark knight har utomlands fått fantastiska recensioner. Alltså, överjävligt bra recensioner, från seriösa filmkritiker. På världens största filmsajt IMDB är filmen framröstad som världens bästa genom alla tider av 225,000 röstande vanliga användare. Håller personligen inte med, men det kan vara kul att veta. Om det nu finns objektivt tyckande och någon typ av objektiva värden gällande film, om tio år vilken film kommer det fortfarande att skrivas om, studeras och inspireras av? Jag är ingen siare men kan garantera er att det kommer vara Dark knight och inte Mamma Mia. Så nu när recensenterna visat vad de själva tycker så ser jag fram emot att läsa recensionerna på höstens filmer: ARN-riket vid vägens slut ("en riktigt bra film för alla svenskar"?), Tropic Thunder ("jag skrattade så jag kissade på mig"?) och En förlorad värld ("så tråkig att man måste vara kulturtant för att gilla den"?). Eller så var bara Mamma Mia och Dark knight olyckor i arbetet och vi är tillbaka till ”objektiva” recensioner. Skall bli intressant att följa recensionerna i framtiden.

Att arbeta med OS i skolan - praktiska tips och annat!

Idag invigs OS i Peking. Även om SVT tyckte skolorna skulle betala för att visa OS så anser Filmpedagogerna att det är utmärkt att arbeta med det i skolan. Anledningarna är flera – det går under skoltid, det går i början av terminen, det finns massor att sätt få in det i undervisningen (tips kommer nedan) och SVT har numera sagt att det ät möjligt att göra det gratis. Tittar ni på det strömmande är det fortfarande helt lagligt också!

Varför Peking?
OS kommer för första gången att ske i världens största land, sett till antal invånare. Det är även ett framtidsland och stormakt inom ekonomi, teknik, företagsamhet och militärt. Det är egentligen rätt märkligt att det inte skett tidigare. Visst är det en diktatur men andra länder som Sovjet har haft det tidigare. Speciellt med tanke på hur mycket OS och idrott idag handlar främst om ekonomi och inte om det sportsliga. Tiden då det bara var amatörer i OS är en svunnen tid.
Lite intressanta siffror i sammanhanget. OS högst betalda idrottsmän tjänar: 1.Kobe Bryant (USA), basket: 233 miljoner kr/år. 2. LeBron James (USA), basket: 228 och 3. Ronaldinho (Brasilien), fotboll: 222 (Källa: DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3175&a=800911)
Internationella Friidrottförbundet IAAF (vars ena A en gång stod för amatör har ökade sin omsättning från 50,000 dollar 1981 till 40 miljoner dollar 1999 (källa: Filter). Coca-Cola, McDonalds, Visa och Samsung betalade 5,5 miljarder kronor för att använda sig av os-loggan i Turin och Peking. TV-rättigheterna från senaste OS uppges ge 10 miljarder dollar. (Källa Sydsvenskan http://sydsvenskan.se/ekonomi/article354239/Jattar-ger-miljarder-for-OS-ringarna.html).
För att sammanfatta, det handlar om helt otroligt mycket pengar idag. Det innebär även att bara enorma länder (främst ekonomiskt, kommer få anordna sommar-OS i framtiden – men även andra stora mästerskap). OS i Aten som gavs till Aten av historiska skäl snarare än ekonomiska är nog det sista lilla OS:et.

Sport och mediepedagogik-handledning
På filmpedagogik.nu finner ni en handledning som är anpassad till att arbeta med idrott och media i skolan. Handledningen är inte helt aktuell (faktiskt skriven till förra OS) men nedan kommer Peking anpassade övningar. Kombinera gärna handledningarna. Ladda ned här.

Arbeta med det i skolan – praktiska övningar
Enklaste sättet att arbeta med OS i skolan är att arbeta med rapporteringen av och kring OS. I över ett års tid har svenska medier rapporterat om Kina och Peking utifrån det faktum att OS sker där i år. Kolla upp hur denna rapportering har sett ut! Välj tidning, radio, TV eller kombinera och studera rapporteringen. Vad är det som lyfts fram – är det positivt/negativt, vilka är det som uttalar sig: Kineser/utlänningar, vanligt folk/toppar/experter. Studera även om och hur an låter enskilda individer/händelser stå för en helhet. Diskutera vad som skulle hända om man granskade andra länder så här?
I dagens DN skriver den kinesiska journalisten Lijia Zhang om vad hon anser vara en orättvis bild av Kina inför OS. Läs och sätt i förhållande till det ni själva får fram genom. Artikeln finner ni här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=813129

Eller på engelska från Guardian (den är lite ojämnt översatt till svenska)
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/aug/03/china.olympicgames20081

Diskutera varför rapporteringen ser ut som den gör? Är det för att nyhetsrapporteringen ser ut så? Att man främst väljer spektakulära och negativa nyheter? Eller har det att göra med att Kina är långt borta – talar ett språk få av oss kan och inte riktigt ser ut som vi, vita västerlänningar?

Mediaövning
Studera själva sändningarna. Arbetar ni med media – diskutera hur man filmar och berättar sport. Hur berättar man med olika bildutsnitt? Hur filmar man? Hur klipper man? Varför gör man så? Hur ser sändningarnas dramaturgi ut? Hur skapar man spänning och hur är det i förhållande till andra berättarsätt som spelfilm och TV-serier etc. Diskutera även om ni tror att det har förändrats och varför? Påverkar det faktum att det sänds i HD (Högupplöst) hur man väljer att visa sändningarna? Påverkar det att mycket är filmat för att visas i Widescreen, på platta Tv-apparater? Påverkar det att en hel del kommer att visas och ses digitalt i datorer?

Bildövning
Jobbar ni med form, stil och design i skolan finns det en del intressant att jobba med. För OS-arrangemangen har olika grafisk profil. Studera den grafiska profilen för Peking OS. Hur ser den ut? Varför har man valt den form och stil man valt? Vem och vad är den grafiska profilen vald och gjord för?
En annan lite rolig sak ni kan göra är att studera gamla profiler och loggor. På denna sajt kan ni se och jämföra alla OS-tävlingars loggor.:
http://www.2008beijingolimpics.com/the-olympics/feature-all-the-olympics-logos-from-1896-to-2012/
Studera och diskutera hur loggor som fenomen utvecklats men främst hur och vad loggorna skall förmedla har ändrats under åren.

Arbeta med spelfilmer
Det finns många filmer om idrott. Vissa handlar om OS – andra inte. Vissa är intressanta att arbeta med i klassrummet. Den mest intressanta är fortfarande en av de äldsta nämligen Leni Riefenstahls Olympia från Olympiaden i Berlin. Det är fortfarande ett mästerverk i propagandaklassen och står fortfarande som inspiration för tusentals reklammakare, musikvideoskapare och filmregissörer. Många vet kanske inte ens om det. Vill ni ha lite fler OS-filmer tips kolla in dessa:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=808692

Eftersom Kina är en enorm ekonomisk stormakt och ett land under stor utveckling så sneglar Hollywood allt mer på Kina. Att få filmer visade där är inte bara en fjäder i hatten utan även mycket Yuan/dollar i plånboken. Allt fler filmer från Hollywood kommer att rikta sig mot Kina, utspela sig i Kina och ha kinesiska skådespelare. I sommar har vi fått se tre exempel i Sverige.
Den mest lyckade är tveklöst Kung Fu Panda. En mycket underhållande film som är given på skolbio. Det är även en film som gått bra i USA men kanske viktigast av allt – fantastiskt bra i Kina. Filmen blandar rätt friskt mellan kulturerna och lyckas få ihop en universell berättelse för alla kulturer. Några kineser har haft invändningar mot filmen men folket i Kina verkar älska den. Det finns många bra sätt arbeta med den i klassrummet. Dramaturgiskt, innehållsmässigt, stilistiskt, inom sagor och myter och filmhistoriskt är bara några sätt att arbeta med den.
Den utmärkta Dark Knight använder sig av Kina på ett annat sätt. En del av filmen av filmen utspelar sig i Kina och har kinesiska skådespelare. Det är ett sätt som allt fler filmer använder sig av speciellt agentfilmer. Ett enkelt sätt att få med Kina utan att direkt förolämpa dem.
Förolämpande är däremot bioaktuella Mumien – Drakkejsarens grav. Främst för att det är en dålig film men även för hur den förhåller sig till Kina och dess historia. Visst talas det en del kinesiska i filmen men det viktigaste språket är ändå engelska. På något märkligt sätt förstår Drakkejsaren som varit död i tusentals år engelska (kanske är det en superkraft han har?). När Michelle Yeohs karaktär skall kalla upp soldaterna begravda under kinesiska muren, så läser hon den gamla besvärjelsen på engelska. Yetin – Himalyas legendariska snöodjur är tydligen uppfödda på amerikansk fotboll. Så där håller det på. Om de tänkt visa filmen i Kina vet jag inte men helt glada blir nog inte kineserna när de får se den.

Kinesisk film
Bästa sättet att dyka in i kinesisk filmkultur är ändå att se kinesisk film. Många har handledningar och väldigt många passar för visning i klassrummet. Zhang Yimous gamla filmer som Ju-dou, Den röda lyktan och Att leva fick många att få upp ögonen för kinesisk film. Hans moderna filmer som kampsportsfilmerna Hero och House of flying daggers är estetiska mästerverk. Hans mer personliga Att rida ensam i tusen mil är en intressant skildring av dagens Kina. Lite innan Yimou lyckades sprida den kinesiska filmen till en västerländsk publik gjorde även Chen Kaige det. Tillsammans gjorde de Den gula jorden (med Yimou som fotograf). Själv gjorde Kaige Farväl min Konkubin som är en av de mest framgångsrika kinesiska filmerna utomlands sett till priser och uppmärksamhet.
Bland dagens filmare kan man nämna taiwanesen Ang Lee som gjort två kinesiska filmer med enorma framgångar utomlands – Crouching Tiger, Hidden Dragon och senast Lust, Caution. På sätt och viss är dessa två filmer rätt symtomatiska för kinesisk film i Sverige idag. Kinesiska filmer som kommer hit är ofta antingen kampsports/hong kong filmer eller allvarliga dramer som ofta berör Kinas historia. Ytterligare en filmskapare som även han ligger på gränsen mellan det kinesiska och inte helt kinesiska är Wong Kar-wai vars filmer som Chungking express, In the mood for love och 2046 även de berör ämnena ovan. Vill ni verkligen fördjupa er i kinesisk film så läs Olle Sjögrens bok om kinesisk film: Röda berg och gula floder?

Filmpedagogerna önskar er ett trevligt OS i skolans och mediepedagogikens värld.