Vad som saknas i svensk film - om ljud och scenografi

I söndagens DN – fanns en artikel om svensk films jakt på succé. Det är en rätt intressant artikel som ni kan läsa här. I stora drag handlar den om att svensk film inte haft lika många succéer på senare år och varför.
I senaste numret av tidningarna Filter och Axess finner ni även två av svaren till varför svensk film inte riktigt fungerar. För svensk film (och TV) är egentligen inte sämre än amerikansk eller europeisk med två undantag – ljudet och scenografin. I Axess 7/08 skriver Kjell Hägglund om felen med den svenska scenografin. För att sammanfatta – svenska scenografer arbetar väldigt stereotypt och allra viktigast – de är dåliga på att skildra en viss tidsålder/era. När man skildrar 70-talet har man bara saker från 70-talet även om det då fanns minst lika mycket saker från 40-60-tal. Intressant artikel, läs den.
I senaste numret av Filter talar Daniel Alfredson (regiaktuell med ”Låt den rätte komma in”) om ljudets vikt i film. Alfredson säger: ”Människor har ofta goda kunskaper om hur man tolkar och förstår bilder. Vilken unge som helst kan se om man har manipulerat en bild. Men hur man kan använda ljud för att manipulera publiken är de flesta inte alls lika uppmärksamma på.” Läs hela artikeln här.
Ljudet är enormt viktigt av vår filmupplevelse oavsett om vi ser på Tv eller film. I USA lägger man ner enormt mycket krut på ljudet. Det är ungefär lika många som jobbar med ljudet som med bilderna i USA. Budgeten för ljud är ungefär som en svensk långfilm. När man skall göra ljud och musik i Sverige är det tyvärr oftast det som kommer sist i budgeten och blir därmed inte lika bra. Dagens elever som kommer till oss (Folkets Bio filmpedagogerna) på föreläsningar om filmmusik blir ofta förvånade över hur mycket ljud och musik berättar. Det som chockar dagens elever mest är faktiskt inte bildmanipulation (som Alfredson kommenterade) utan ljudmanipulation.
Inte helt oväntat är de två filmerna som gått bäst i Sverige och fungerat bäst på export varit film med gott ljudarbete - ARN och Såsom i Himlen. Så skall svensk film verkligen kunna konkurrera med internationell och speciellt amerikansk så måste arbetet med filmernas l ljud förbättras. Då kanske succéerna kommer.

Är kulturkritiken död?

På senare tid har olika sorters kulturkritik diskuterats. I Sight and sounds senaste nummer diskuteras om filmkritiken är död, i senaste numret av Axess (7/08) diskuteras konstkritikens och estetikens förändring och på bokmässan diskuterades de svenska kultursidorna och deras inskränkthet och konflikträdsla. Att dessa diskussioner uppkommer nu är faktiskt rätt självklart. I dagens medievärld där det startar hundratals bloggar varje sekund och alla kan vara sina egna kritiker är det inte så konstigt att kritikerrollen ifrågasätts.
I USA men även i Sverige finns det allt färre filmkritiker och väldigt få sysslar med filmkritik, utan med recenserande. Så frågan Sight and Sound ställer om filmkritikens roll just nu är intressant läsning. Nej, filmkritiken är inte död men den är döende – väldigt snabbt döende (om man kan skriva så?). Då olika filmkritiker ombeds nämna filmkritiker de anser bra, är i stort sätt ingen fortfarande skrivande. Det är rätt talande idag finns det inte plats för filmkritik och istället handlar det om ofta personliga recensioner vars främsta syfte blivit att hamna som plus, siffror, fyrar etc. i bioannonserna. I den konkurrensen står sig bloggande filmtyckare rätt bra.
I Axess 7/08 handlar det mycket om en kritik av vad de kallar Avantgardets estetik. En kritik som handlar om att estetik byggd på ”negativa kategorier som normbrott och gränsöverskridande” inte håller i längden. De påstår att det finns motrörelser och tar upp hur dessa tankar, idéer och rörelser ser ut idag. Det handlar om till en kritik från Axess mot dagens konstkritik. Inget fel i det, säkert väldigt uppskattat av många men frågan är om även denna kritik är lite för sent ute? Danska kulturjournalisten Andreas Harbsmeier skrev så här om svenska kultursidor, han såg "en form av långsam död där man i apatins dimma lutar sig mot konsumentupplysningens trygga plattform". Även i den allmänna debatten om kultursidorna återkommer samma problem som filmkritiken har, nämligen att man slutat syssla med kritik och istället sysslar med eget tyckande och ”konsumentupplysningar”. Visst sker det fortfarande seriös kulturkritik i Sverige. Även på större tidningars kultursidor. Problemet är att det blir allt mindre av denna kritik. Istället sker kulturkritiken allt mer på små tidningar som läsas av väldigt få, ofta redan insatta. Visst sker det även kulturkritik på nätet men även den läses typ av lika många på ett år som dagligen läser blondinbellas blogg.
Kulturkritiken är inte död, bara döende och behöver återupplivningsförsök. Allra mest måste vi få en kulturkritik som faktiskt sysslar med just djupodlad kritik och som inte är ett ”Råd och rön” för kulturbranschen. Vi får se vad som händer – en spännande eller dyster tid väntar för kulturkritiken.