Att arbeta med OS i skolan - praktiska tips och annat!

Idag invigs OS i Peking. Även om SVT tyckte skolorna skulle betala för att visa OS så anser Filmpedagogerna att det är utmärkt att arbeta med det i skolan. Anledningarna är flera – det går under skoltid, det går i början av terminen, det finns massor att sätt få in det i undervisningen (tips kommer nedan) och SVT har numera sagt att det ät möjligt att göra det gratis. Tittar ni på det strömmande är det fortfarande helt lagligt också!

Varför Peking?
OS kommer för första gången att ske i världens största land, sett till antal invånare. Det är även ett framtidsland och stormakt inom ekonomi, teknik, företagsamhet och militärt. Det är egentligen rätt märkligt att det inte skett tidigare. Visst är det en diktatur men andra länder som Sovjet har haft det tidigare. Speciellt med tanke på hur mycket OS och idrott idag handlar främst om ekonomi och inte om det sportsliga. Tiden då det bara var amatörer i OS är en svunnen tid.
Lite intressanta siffror i sammanhanget. OS högst betalda idrottsmän tjänar: 1.Kobe Bryant (USA), basket: 233 miljoner kr/år. 2. LeBron James (USA), basket: 228 och 3. Ronaldinho (Brasilien), fotboll: 222 (Källa: DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3175&a=800911)
Internationella Friidrottförbundet IAAF (vars ena A en gång stod för amatör har ökade sin omsättning från 50,000 dollar 1981 till 40 miljoner dollar 1999 (källa: Filter). Coca-Cola, McDonalds, Visa och Samsung betalade 5,5 miljarder kronor för att använda sig av os-loggan i Turin och Peking. TV-rättigheterna från senaste OS uppges ge 10 miljarder dollar. (Källa Sydsvenskan http://sydsvenskan.se/ekonomi/article354239/Jattar-ger-miljarder-for-OS-ringarna.html).
För att sammanfatta, det handlar om helt otroligt mycket pengar idag. Det innebär även att bara enorma länder (främst ekonomiskt, kommer få anordna sommar-OS i framtiden – men även andra stora mästerskap). OS i Aten som gavs till Aten av historiska skäl snarare än ekonomiska är nog det sista lilla OS:et.

Sport och mediepedagogik-handledning
På filmpedagogik.nu finner ni en handledning som är anpassad till att arbeta med idrott och media i skolan. Handledningen är inte helt aktuell (faktiskt skriven till förra OS) men nedan kommer Peking anpassade övningar. Kombinera gärna handledningarna. Ladda ned här.

Arbeta med det i skolan – praktiska övningar
Enklaste sättet att arbeta med OS i skolan är att arbeta med rapporteringen av och kring OS. I över ett års tid har svenska medier rapporterat om Kina och Peking utifrån det faktum att OS sker där i år. Kolla upp hur denna rapportering har sett ut! Välj tidning, radio, TV eller kombinera och studera rapporteringen. Vad är det som lyfts fram – är det positivt/negativt, vilka är det som uttalar sig: Kineser/utlänningar, vanligt folk/toppar/experter. Studera även om och hur an låter enskilda individer/händelser stå för en helhet. Diskutera vad som skulle hända om man granskade andra länder så här?
I dagens DN skriver den kinesiska journalisten Lijia Zhang om vad hon anser vara en orättvis bild av Kina inför OS. Läs och sätt i förhållande till det ni själva får fram genom. Artikeln finner ni här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=813129

Eller på engelska från Guardian (den är lite ojämnt översatt till svenska)
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/aug/03/china.olympicgames20081

Diskutera varför rapporteringen ser ut som den gör? Är det för att nyhetsrapporteringen ser ut så? Att man främst väljer spektakulära och negativa nyheter? Eller har det att göra med att Kina är långt borta – talar ett språk få av oss kan och inte riktigt ser ut som vi, vita västerlänningar?

Mediaövning
Studera själva sändningarna. Arbetar ni med media – diskutera hur man filmar och berättar sport. Hur berättar man med olika bildutsnitt? Hur filmar man? Hur klipper man? Varför gör man så? Hur ser sändningarnas dramaturgi ut? Hur skapar man spänning och hur är det i förhållande till andra berättarsätt som spelfilm och TV-serier etc. Diskutera även om ni tror att det har förändrats och varför? Påverkar det faktum att det sänds i HD (Högupplöst) hur man väljer att visa sändningarna? Påverkar det att mycket är filmat för att visas i Widescreen, på platta Tv-apparater? Påverkar det att en hel del kommer att visas och ses digitalt i datorer?

Bildövning
Jobbar ni med form, stil och design i skolan finns det en del intressant att jobba med. För OS-arrangemangen har olika grafisk profil. Studera den grafiska profilen för Peking OS. Hur ser den ut? Varför har man valt den form och stil man valt? Vem och vad är den grafiska profilen vald och gjord för?
En annan lite rolig sak ni kan göra är att studera gamla profiler och loggor. På denna sajt kan ni se och jämföra alla OS-tävlingars loggor.:
http://www.2008beijingolimpics.com/the-olympics/feature-all-the-olympics-logos-from-1896-to-2012/
Studera och diskutera hur loggor som fenomen utvecklats men främst hur och vad loggorna skall förmedla har ändrats under åren.

Arbeta med spelfilmer
Det finns många filmer om idrott. Vissa handlar om OS – andra inte. Vissa är intressanta att arbeta med i klassrummet. Den mest intressanta är fortfarande en av de äldsta nämligen Leni Riefenstahls Olympia från Olympiaden i Berlin. Det är fortfarande ett mästerverk i propagandaklassen och står fortfarande som inspiration för tusentals reklammakare, musikvideoskapare och filmregissörer. Många vet kanske inte ens om det. Vill ni ha lite fler OS-filmer tips kolla in dessa:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=808692

Eftersom Kina är en enorm ekonomisk stormakt och ett land under stor utveckling så sneglar Hollywood allt mer på Kina. Att få filmer visade där är inte bara en fjäder i hatten utan även mycket Yuan/dollar i plånboken. Allt fler filmer från Hollywood kommer att rikta sig mot Kina, utspela sig i Kina och ha kinesiska skådespelare. I sommar har vi fått se tre exempel i Sverige.
Den mest lyckade är tveklöst Kung Fu Panda. En mycket underhållande film som är given på skolbio. Det är även en film som gått bra i USA men kanske viktigast av allt – fantastiskt bra i Kina. Filmen blandar rätt friskt mellan kulturerna och lyckas få ihop en universell berättelse för alla kulturer. Några kineser har haft invändningar mot filmen men folket i Kina verkar älska den. Det finns många bra sätt arbeta med den i klassrummet. Dramaturgiskt, innehållsmässigt, stilistiskt, inom sagor och myter och filmhistoriskt är bara några sätt att arbeta med den.
Den utmärkta Dark Knight använder sig av Kina på ett annat sätt. En del av filmen av filmen utspelar sig i Kina och har kinesiska skådespelare. Det är ett sätt som allt fler filmer använder sig av speciellt agentfilmer. Ett enkelt sätt att få med Kina utan att direkt förolämpa dem.
Förolämpande är däremot bioaktuella Mumien – Drakkejsarens grav. Främst för att det är en dålig film men även för hur den förhåller sig till Kina och dess historia. Visst talas det en del kinesiska i filmen men det viktigaste språket är ändå engelska. På något märkligt sätt förstår Drakkejsaren som varit död i tusentals år engelska (kanske är det en superkraft han har?). När Michelle Yeohs karaktär skall kalla upp soldaterna begravda under kinesiska muren, så läser hon den gamla besvärjelsen på engelska. Yetin – Himalyas legendariska snöodjur är tydligen uppfödda på amerikansk fotboll. Så där håller det på. Om de tänkt visa filmen i Kina vet jag inte men helt glada blir nog inte kineserna när de får se den.

Kinesisk film
Bästa sättet att dyka in i kinesisk filmkultur är ändå att se kinesisk film. Många har handledningar och väldigt många passar för visning i klassrummet. Zhang Yimous gamla filmer som Ju-dou, Den röda lyktan och Att leva fick många att få upp ögonen för kinesisk film. Hans moderna filmer som kampsportsfilmerna Hero och House of flying daggers är estetiska mästerverk. Hans mer personliga Att rida ensam i tusen mil är en intressant skildring av dagens Kina. Lite innan Yimou lyckades sprida den kinesiska filmen till en västerländsk publik gjorde även Chen Kaige det. Tillsammans gjorde de Den gula jorden (med Yimou som fotograf). Själv gjorde Kaige Farväl min Konkubin som är en av de mest framgångsrika kinesiska filmerna utomlands sett till priser och uppmärksamhet.
Bland dagens filmare kan man nämna taiwanesen Ang Lee som gjort två kinesiska filmer med enorma framgångar utomlands – Crouching Tiger, Hidden Dragon och senast Lust, Caution. På sätt och viss är dessa två filmer rätt symtomatiska för kinesisk film i Sverige idag. Kinesiska filmer som kommer hit är ofta antingen kampsports/hong kong filmer eller allvarliga dramer som ofta berör Kinas historia. Ytterligare en filmskapare som även han ligger på gränsen mellan det kinesiska och inte helt kinesiska är Wong Kar-wai vars filmer som Chungking express, In the mood for love och 2046 även de berör ämnena ovan. Vill ni verkligen fördjupa er i kinesisk film så läs Olle Sjögrens bok om kinesisk film: Röda berg och gula floder?

Filmpedagogerna önskar er ett trevligt OS i skolans och mediepedagogikens värld.

Lästips: Johan Croneman i Fokus och Nöjesguiden

Gudarnas skall veta att jag inte alltid gillat Johan Croneman. Enligt mig har han varit en kultursnobb som har en tendens att fullkomligt missa uppenbara saker. Men… man kan ju ändra sig. Så i sommar har Croneman blivit min nya favorit. Först sågade han den svenska deckartrenden i Nöjesguiden och sedan en toppenartikel i Fokus om den svenska pappamyten. Speciellt artikeln i Fokus är bra – den är faktiskt så bra att man bör se till att elever läser den i klassrummet. Varför? Jo, för att han är duktig på att formulera sig och uttrycka åsikter om rätt stora ämnen, som jämlikhet och könsroller. Artikeln som finns i Fokus sommarnummer är en liten pärla kring diskussioner om genus i klassrummet. Bara ett skönt citat i mängden: (Om att ta ut lika mycket föräldraledighet): ”Det innebär om att vi fortsätter med samma raketfart in i framtiden, som det senaste året, så kommer kvinnor och män att ta ut lika mycket föräldrledighet, och ta samma föräldraansvar för sina barn, redan år 2219. Om 211 år alltså” . Så läs och begrunda för här finns en del intressanta fakta och tankar om vi män verkligen vill vara jämställda på riktigt (nej, inte dela allt 50-50). Fokus finns fortfarande ute i affärerna. Den innehåller även en mycket bra artikel om Sveriges två stora partistrateger.
Bor ni i någon större stad kan ni även plocka upp Nöjesguiden som handlar om literära debuter. Det är intressant läsning men allra bäst är Cronemans korta men effektiva skopa åt en kritikerkår som lagt sig platta och upplyfft mycket av dagens ”deckar”-litteratur till god litteratur – det är den inte. Lättläst och roade kanske men inte välskriven, litterär, fördjupande, allmänbildande eller utvecklande (jo, kanske det sista, om man är en tolvåring). Finns ute nu.

Irakkriget på film och TV – fortsättningen

Vi har tidigare skrivit på filmpedabloggik om Irakkriget på film. Nu har det kommit lite fler filmer i ämnet till Sverige. Alla tre är intressanta misslyckanden. Det är filmerna Stop-loss, Redacted och Battle for Haditha. Redacted och Battle for Haditha behandlar samma problematik nämligen övergrepp genomförda av amerikanska militärer, men på lite olika sätt. Båda filmerna försöker skapa autencitet genom ett dokumentärt arbetssätt. Bägge filmerna bygger även på verkliga händelser. Nick Broomfield som gjort Battle for Haditha är en känd dokumentärfilmare och har tagit sitt arbetssätt till spelfilmen. Brian De Palma som gjort Redacted har använt sig av bilder som ser ut som om de är gjorda av egenfilmat material, övervakningskameror, mobilkameror, vloggar och nyhetsbilder. Båda filmerna använder sig av skådespelare som inte är vidare kända för att öka autenciteten. Båda filmerna har samma svaghet nämligen att sökande av autencitet påverkar berättelsen. I Redacted ser de olika ”riktiga” filmerna för proffsigt skapade ut. Övervakningskameror brukar t.ex. inte ha ljud. Sedan ser det lite väl spelat ut ibland. I Battle for Haditha är det snarare tvärtom. Det är lite för ojämnt berättat för att få en bra helhet i berättelsen. Till Battles försvar måste ändå sägas att det kanske är den spelfilm från Irakkriget som ändå fungerar bäst. Den tar upp viktiga ämnen som den psykiska hälsan hos soldaterna, dehumaniseringen inom militären men allra viktigast är att den ger irakierna ett ansikte såväl de civila som ”terroristerna”. Filmen visar även på ett obehagligt sätt hur det är de som bestämmer över terroristerna eller soldaterna som är de som saknar moral och betänkligheter. De är på båda sidor beredda att offra och utnyttja andra, bara deras sida vinner. Stop-loss är en lite annorlunda film än de två ovan även om den tar upp liknande problem. Filmen har tagit sin titel från en klausul som tvingar soldater kvar i armén. Soldaterna blir tillbakaskickade till ett krig de inte längre förstår och inte vill återvända till. Regissören Kimberley Pierce filmar och berättar på ett liknande sätt som i sin föregående film, Boys don’t cry, som även den byggde på verkliga händelser. Det viktiga är de mänskliga relationerna i Stop-loss. Det handlar om hur dessa relationer påverkas av hemkomna soldater som inte klarar av att bearbeta sina erfarenheter. Som huvudpersonen säger – vad gör man när stället där man stoppar undan allt hemskt blir full (hjärnan), när det börjar rinna över? Filmen är gjord ur ett soldatperspektiv. Det handlar om de vanliga soldaterna och de problem de finner såväl hemma som i Irak. Det är en liten annan approach en många andra filmer från Irakkriget. Fördelen är att filmen inte känns som en anti-krigsfilm. Det borde vara lättare för många, främst unga som själva kanske hamnar i armén att förstå vad de ger sig in på. Publiksiffrorna i USA eller Europa verkar dock peka på att unga inte ville se den. Som film för skolbion är den ändå intressant just genom att det känns så mycket att den vänder sig till unga tittare. Här är det inget storpolitiskt maktspel utan bara några unga män som hamnat i en tillvaro de inte riktigt förstår eller klarar av att bearbeta.
Battle for Haditha finns på DVD (visades aldrig på bio), Redacted visades på bio enbart i Stockholm men kan hyras digitalt via SF anytime och film2Home (båda kräver Windows) samt Stop-loss som går på bio just nu. Ingen av dessa filmer har blivit några kassasuccéer. Speciellt inte i USA där man fortfarande inte vill se film om Irakkriget. Däremot klarar man av att se på TV om kriget. Då menar jag inte nyheterna som inte rapporterar något av värde om kriget utan TV-serier och satirserier. Som vanligt är det till programmen Daily Show och Colbert report man skall vända sig om man vill få lite upplysning om irakkriget och USA. Daily Show gjorde detta mycket roliga inslag om hur mycket man rapporterade om rapporten som visade att USA:s regering medvetet gick i krig trots att de visste att man ljög för att få gå i krig.
http://www.thedailyshow.com/video/index.jhtml?videoId=171628&title=senate-intelligence-report

På Tv-seriefronten däremot – där har det hänt saker. Som vi skrivit tidigare har serien använts för att göra folk och soldater mer positiva till tortyr, med lyckat resultat. 24Steven Bochco försökte göra en TV-serie om kriget som hette Over there (som visats i svensk TV på TV6). Serien var intressant och tog upp de flesta ämnen som filmerna om Irakkriget försökt belysa som tortyr, posttraumatisk stress, soldatövergrepp, oförståendet över varför man är där, skillnaderna mellan politikers syn och soldaters etc. Serien fick bra kritik men sågs inte av tillräckligt med tittare och lades därför ner efter en säsong. Amerikaner vill och klarar helt inte enkelt av att se filmer och TV-serier som visar vad deras krig orsakar. Men TV-serier kan faktiskt ta upp ämnet på andra sätt. De tre TV-serier som engelskspråkiga kritiker hyllat som de bästa de senaste 20 åren tar alla upp kriget på olika sätt – det är the Wire, Sopranos och Battlestar galactica. Sopranos och the Wire som både gick på HBO och SVT och båda är Tv-serier som utspelar sig i nutiden tar upp Irakkonflikten på ett liknande sätt. I båda serierna påverkas karaktärerna av världen efter 11 september. För poliserna i the Wire betyder det mindre resurser att bekämpa kriminaliteten i USA, i Sopranos innebär det att maffian får det lättare och rent utav kan använda sig av homeland security till sin egen fördel. Men egentligen är kritiken mycket smartare och finare än så. I Sopranos så bryter gangsterbossen Tonys son ihop och klarar inte riktigt av en värld där regeringen och USA är ännu värre förbrytare än hans egen maffiafamilj. I the Wire så finns det stark kritik, speciellt i säsong 5, som handlar om medierna. I den säsongen visas hur lögn efter lögn till sist blir sanning om bara tillräckligt mäktiga personer försvarar lögnen. Som detektiven Bunk säger i första avsnittet: det här är Amerika, ju större lögn desto mer tror folk på den. Både Sopranos och the Wires storhet ligger i att de skildrar USA i många aspekter och nyanser och arr de försöker skildra hela USA i miniatyr.




En annan serie som faktiskt försöker med samma sak och som definitivt handlat om Irak är Battlestar Galactica. Serien som är en science-fiction handlar om robotar skapade av människan förinta oss. Serien har i säsong 3 verkligen fått det att handla om Irakkonflikten. Det som hände i säsong två innebar att människorna blev ockuperade av robotarna och tvungna att försöka anpassa sig till det nya livet. Inför säsongen gjorde man webisodes (episoder på internet) om hur orättvis ockupationen var och hur människorna led under den. Man hade till och med en berättelse om hur en man förlorade sin fru och gjorde det otänkbara – blev självmordsbombare. Det intressanta med denna serie som vunnit prestigefyllda journalistiska priser, utsetts till det bästa på TV av TIME magazine är att den vänder på perspektiven. I ett USA där amerikaner helst inte vill se filmer om Irakkriget, får värdelös information på TV, försöker ändå denna serie förklara problemen med invasionen av Irak. I serien är det ju människorna, de vi håller på som är Irakierna. De onda (robotarna) är amerikanarna. En intressant twist och den tvingar faktiskt åskådaren att se konflikten i Irak ur nya ögon. Inte minst tvingar den amerikaner och oss andra att se att terrorister inte är per definition onda och att det kan finnas en anledning till varför ”terroristerna” agerar som de gör. Så öppningen på tredje säsongen (nu ute på DVD) är perfekt till diskussioner om Irak men även större diskussioner om terrorism och medierapportering.
Som avslutning kan vi påminna om Taxi till den mörka sidan (som SVT repriserade i sommar) har kommit ut på DVD i England (den långa versionen av filmen). En annan dokumentär att hålla ögonen öppna för är den av oss tidigare nämnda Standard Operating Procedure som bör dyka på olika festivaler samt DVD och TV inom en snar framtid. Dokumentären är en uppgörelse med Abu Ghraib skandalen och gjord av Errol Morris. Den är intressant då den berör vår modernas kulturs förhållande mellan det fotograferade och verkliga skeenden.

Om nedladdning - se glaset halvfullt eller halvtomt?

Titta på diagrammet ovan. Det kan tydligen tolkas väldigt olika. Enligt Svenska film institutet (SFI) är det exempel på:

När det gäller illegal nedladdning ligger siffrorna kvar på en hög och oacceptabel nivå. Den illegala nedladdningen slår hårt mot den svenska filmbranschen och det är även internationellt sett ett av de största hoten mot filmproduktion och visning. En starkare respekt för upphovsrätten är en förutsättning för att förändra situationen och för att de legala alternativen ska kunna utvecklas. Det är glädjande att den svenska regeringen beslutat att införa det så kallade sanktionsdirektivet som innebär att upphovsrättsinnehavare kan begära ut uppgifter om vem som har laddat ner deras material olagligt och sedan stämma dem.
- Cissi Elwin, VD SFI.

Enligt de flesta unga är det exempel på det vi alltid hävdar – de som laddar ned mest film är även de som går mest på bio. Skulle de gå mer på bio om de inte laddade ned? Nej, de skulle de inte. Alltså är förlusten för filmbranschen typ 0. Fast visst de 7-10 procent som aldrig går på bio är en förlust för branschen. Frågan är om dessa skulle ha gått på bio om de inte laddade ned. Intressant är att man väljer att se det negativa istället för det positiva. I en tid då man pratar om nedladdningen som ett problem är det ju enormt glädjande att så många fortfarande är intresserade av att gå på bio. Ännu mer glädjande borde det vara för SFI att så enormt många unga fortfarande väljer att se film på bio istället för klipp på youtube, dataspel eller andra fritidsaktiviteter. Det innebär ju att biografen är långt ifrån död. Men okej vi kör på samma linje som regeringen – internet = dåligt, ungdomar som aktiverar sig = farligt.
Vi förstår inte vad de unga gör men bra lär det väl inte vara. Om någon, någon gång kunde ta och på allvar ta sig en titt på vad dagens unga gör kommer inte baksmällan för dagens maktelit inte bli lika stor den dagen de förstår hur dagens nya mediesamhälle fungerar. Helt ärligt – SFI behöver inte ens leta långt – läs på den egna hemsidan på:
http://www.filmnyheterna.se/Nyheter/Hemmabioagare-gar-oftare-pa-bio/
eller på:
http://www.filmnyheterna.se/Kronikor/Ta-publiken-pa-allvar/

Regnigt? – se en film

Efter dunderväder i maj och juni kom midsommar med regn. Så om det är regnigt se en film och här kommer lite tips på mycket bra filmer (inte alltid populära bland elever).
Gillar ni dokumentärer så har tre stycken mycket bra dokumentärer just kommit ut i England (finns att köpa på internet). Det är förtjänta oscarsvinnaren Taxi to the darkside, den mångfaldigt prisbelönta King of Kong och det är Baadassss!. Baadasss! Är en dokumentär om en av filmhistoriens viktigaste filmer blaxploitationfilmen Sweet Sweetback’s baaadassss song (som förövrigt också finns på DVD att köpa för alla som inte sett den). King of Kong är en enormt underhållande dokumentär om folk som spelar spelet Donkey Kong.
Låter kanske inget vidare men det är helt fantastisk dokumentär som är intressant för alla kön och åldrar. Taxi to the Darkside har vi skrivit om tidigare och det är den absolut bästa filmen ni kommer att se om Irakkriget. Efter den kommer ni stå upp och skrika över orättvisorna i världen.



En helt annan dokumentär är Helvetica som handlar om det där typsnittet som brukar användas vid uppmaningar etc. Mycket underhållande speciellt för alla er som sysslar med datorer och design.



På fredag den 27:e spelar Bonnie Prince Billy på Bohus fästning. Se konserten men ni kan även se honom som skådespelare i den mycket bra och lågmälda filmen Old joy.

Vill ni se den kanske bästa afrikanska filmen på flera år, se Daratt (som vi skrivit om tidigare). Det är en mycket intressant film om hämnd och försoning som är fast föränkrad i den afrikanska historien.



I England har även de senaste årens bästa skandinaviska film Reprise kommit ut. Eftersom denna film av någon outgrundlig anledning inte kom till Sverige (kanske för att det blivit pinsamt att se hur mycket bättre film norrmännen gör än svenskar) får ni allt köpa den i utlandet. Mycket bra film, med bra innehåll, fantastiskt bildspråk och mycket bra prestationer från i stort sätt okända skådespelare. Se den!
Lite filmtips om det skulle regna – regnar det inte så kan ni alltid se dem till hösten men alla filmerna är mycket sevärda.

Ideologierna är inte döda! Om FRA och fascistliberalerna

När debatten om FRA-lagen var som hetast funderade jag på hur någon som kan kalla sig liberal (något jag själv kallar mig) kan rösta igenom en sådan lag. Veckan efter har många pusselbitar tillkommit och helt plötsligt blev det alldeles klart. De som sitter i partier som folkpartiet och centern, men även moderaterna är liberala. De har skapat en ny definition av ordet liberal bara. De är inte nyliberala, inte socialliberala ej heller filosofiskt liberala de är Fascistliberala. Nu kanske ni tycker jag överdriver lite men låt mig exemplifiera.
De flesta som kallar sig nyliberala idag hyllar författarinnan Ayn Rand och har henne som främsta ideologiska ljus. Inget fel i det men drar man hennes idéer hela vägen så hamnar man lätt i fascism. Enkelt sammanfattat – staten skall inte påverka folks handlande och frihet. Med ett undantag, staten får inverka om folks rättighet till frihet hotas (tänk FRA). Det är visionen om ett samhälle där den med mest initiativförmåga segrar. Men vilka friheter är det som hotas egentligen? Terrorhot hävdar vissa – visst men vad är terrorism? Och vem bestämmer det – är det folket eller staten? Är det staten så hamnar man lätt i ett fascistiskt läge.
FRA:s chef gick ut dagen efter beslutet och sade att liknande lagar till FRA-lagen finns redan på andra ställen, han nämnde dock inte var. USA är ett sådant ställe men främst används det i länder som Cuba, Burma, Saudiarabien och Kina. Kina är ju annars ett land som många folkpartister och nyliberaler som Johan Norberg hyllar. Men vad är Kina egentligen? Är det en demokrati? Knappast. Det dessa skribenter och politiker oftast lyfter fram i Kina (Norberg i senaste boken, Leijonborg i bokform och talform) är just det Ayn Randska. Landet Kina är en diktatur och det är okej så länge det även är ett land som verkligen främjar frihet att skapa sitt eget välstånd. Det är Kina som ett fascistisktliberalt Utopia.
I dagens DN 24/6 finns det två krönikor som berör FRA lagen. En är på ledarplats:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=796898
Här är det Hanne Kjöller som anser att rösta igenom FRA-lagen var ett borgerligt självmål. Hon undrar hur liberaler kunde rösta igenom ett sådant förslag men om hon skulle se dem som fascistliberaler skolade i Ayn Rands skola så skulle hon nog förstå hur dessa, främst unga liberaler tänker.
På kultursidorna skriver historikern Lars Ilshammar om digital demokrati:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=797059
Här är utgångspunkten en annan. Han ser vad som har hänt under de senaste åren utifrån den digitala utvecklingens historia. Han pekar på ett nytt samhälle där just det som FRA-lagen är skapad till att övervaka är de redskap som många använder för att skapa sin vardag och att påverka demokratin. Det blir en krock mellan de gamla partierna samt ideologierna och dagens mediesamhälle. De gamla ideologierna ser den nya tekniken (nedladdning räknas in här) som ett hot mot demokratin medans dagens unga anser att den nya tekniken kanske gör demokratin.
Skall man vara konspiratorisk lagd (och det är jag) kanske man skall se det just så. Man skapar lagar som FRA-lagen för att man är rädd att det folk gör är terrorism. På ett sätt är det ju det. Folk använder sitt internet för att ta reda på andra saker än det politiker tillsammans med etablerade medier ger folket. Folk använder sig av de nya medierna för att påverka och förändra världen de lever i – det leder ju till revolution och det kan säkert klassas som terrorism tycks man tänka. Tror ni mig inte? Fundera på varför över 50 miljoner amerikaner tror att deras egen regering ligger bakom attackerna den 11 september. Fundera på varför inga medier (i USA och Sverige) rapporterade om rapporten som bekräftade att den amerikanska regeringen ljög och förfalskade information inför invasionen av Irak. Den kom förra veckan och enligt mig så borde det ha varit en toppnyhet världen över att man kommit fram till att regeringen i världens mäktigaste land ljög för att gå i krig. Om inte annat så har kriget påverkat vår omvärld.
Dagens unga, oavsett ideologi använder sig av internet allt mer (mer än de läser böcker, tidningar och magasin tillsammans). För dessa är internet ett, om inte det kanske viktigaste politiska redskapet som finns. Klart det måste övervakas. För vår erfarenhet som filmpedagoger är att internet faktiskt har lett till att dagens unga har bättre politisk koll och är mer politiskt engagerade än på bra länge. Inte partipolitiskt men politiskt och ideologiskt. Det är bland annat dessa unga man vill nå med nya personvalslagar. Det är säkert fullt möjligt. Kanske borde en del av de liberaler som blev ikryssade starta ett eget parti som står för deras åsikter – vad sägs om att göra om delar av centern och folkpartiet till Fascistliberalerna? Fast det kanske inte skulle ge så många kryss?

Hur mycket berättarröst klarar man av i en film? Om Sex and the City

Don’t tell it - show it! En gammal kliché i filmbranschen. De som gjorde Sex and the City borde ha lyssnat. Det är väldigt få filmer om har haft så mycket berättarröst i en film som denna film. När jag gick ut från filmen hörde jag fortfarande Sarah Jessica Parkers karaktär berätta om sig och sina väninnor. I flera timmar faktiskt.
Så är filmen något att ha? Rent filmiskt har den rätt mycket mer att begära och det blir mycket kaka på kaka då man visar samma sak som man säger. Men skall ni jobba med genusfrågor finns här en guldgruva att hitta exempel ifrån. Klockrena klipp som exempel på objektifiering (främst manlig), främlingsfientlighet, produktplaceringar, dramaturgi, premiss, manliga och kvinnliga världar, kommunikation, genre, filmmusik m.m. Så vill ni arbeta med en film som kommer att vara populär bland tjejer så passar Sex and the City utmärkt. Men då får ni stå ut med att höra en berättarröst i huvudet i timmar efteråt.

Fildelningsdiskussion - men är skolan inbjuden?

Idag möts enligt en artikel i SVD: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1350611.svd
Branschens olika företrädare på justitiedepartementet för att diskutera fildelning. Internetoperatörer, musik- och filmbransch. Jättebra tycker jag, men är skolan inbjuden? Inte det inte. Nu kanske man anser att skolan inte har någonting med fildelning att göra men det har den. Den har massor med det att göra och det ytterst sällan de i, eller runt skolan vet vilka regler som gäller för skolan. De flesta tror nog att det som är möjligt att göra som privatperson är okej att göra i skolan, men så är det inte. Mycket av det material, program och resurser som finns på internet och som elever använder dagligen är olagligt att använda i skolan. Nya lagar är på gång och ingen arbetar för att göra saker som är lagliga i vardagen till lagliga i skolans värld. Att det skiljer sig mycket mellan åsikter om fildelning märks t.ex. i att ungdomsförbunden (de politiker som är närmast sin skolgång) hos de politiska partierna är för fildelning medans i de vanliga partierna är majoriteten emot.
Så varför är det ingen som frågar skolan om vilka problem de möter? För det första är det nästan ingen som vet att skolan har dessa problem – varken skolan eller politikerna. Samtidigt vore det väldigt skönt om man faktiskt skapade en lagstiftning där skolor inte behöver bryta mot lagen för att följa läroplanen. Så det är dags för alla pedagoger att säga att vi faktiskt också är en del branschen vad gäller fildelning och distribution av nya medier. Så kanske vi slipper bryta mot lagen…

TV4 suger luva – ännu en gång!

Till fotbolls-VM 2006 hade msn tänkt sig att lansera platt-TV med HD. Men Sveriges största kabel-TV leverantör Comhem han inte få fram sin teknik i tid. Många som köpte TV-apparater till de mästerskapen fick se hur dåliga sändningar kan bli på den moderna teknikens platt-TV:s. På TV4 var det stora legoklossar i gräset och på tekniksajter runt i Sverige svor fansen över TV4. När TV4 skulle sända åttendelsfinalen mellan Sverige och Tyskland var man tvungen att stänga flera av sina kanaler för att i alla fall få rimlig kvalité. Nu är det Fotbolls-EM och TV4 har ensamma rättigheter på fotbolls-EM. På CanalDigital sänder man i HD men inte på Comhem eller boxer som stor majoritet av svenska folket har. Så ännu en gång sitter majoriteten av svenska folket med nya TV-apparater och bedrövlig kvalité. De flesta som kommer se matcherna utomhus kommer att se de i bra kavlité –speciellt Sveriges matcher. Men matcher med mindre intressanta lag kommer att sändas i dålig kvalité och blåsa väldigt många av de som köpt nya TV-apparater till EM. Till OS sänder lyckligtvis SVT i riktigt bra HD kvalité och de kommer att sända även till alla som har en HD box. Men de som tänkte se Fotbolls-Em i okej kvalité med ny teknik – kan känna sig blåsta igen.

Hollywoods idiotiska konservatism

Man brukar säga att i Hollywood står valet i höstens val till president mellan demokraterna, demokraterna och Ralph Nader. Det är mycket möjligt men när det kommer till sin egen bransch är Hollywood så konservativa att de hamnar till höger om ultrahögern. Här gör man saker som man alltid gjort och varför ändra på saker som fungerat så bra i hundra år. Vad gäller nedladdningsdebatten så är det väldigt tydligt att Hollywood ligger ganska många efter verkligheten, sisådär 20 år.
När det kommer till att göra film är det inte mycket bättre. Filmerna i Hollywood görs med en målgrupp på 12-åriga pojkar. Det innebär att vuxnare ämnen och vuxnare skildringar av t.ex. sex inte lär komma från Hollywood. Nu börjar dock verkligheten skapa enorma problem för Hollywoods makthavare. För de som är stora nedladdare och användare av den nya tekniken (både laglig och olaglig) är just 12-åriga pojkar. Branschen är fortfarande så inställd på denna målgrupp att de inte insett att de som går på bio är en annan och ny målgrupp. Visst unga män och kvinnor är fortfarande är lukrativ målgrupp men inte enbart, även andra går på bio. I helgen gick Sex and the city upp i USA. De flesta experter trodde att filmen skulle floppa eller i alla fall inte dra alltför mycket publik. Hur fel hade de? JÄTTEFEL. Publiken kom trots svaga recensioner. 55.6 miljoner första helgen är riktigt bra siffror. Det är även de bästa siffrorna någonsin för en film med kvinnor i huvudrollerna. Så vad missade alla analytiker? Tydligen att även kvinnor går på bio och att dessa kan vara 25-45 (en målgrupp man sällan räknar med i dessa sammanhang. I Sverige går filmen upp under Fotbolls-EM ett mycket smart drag av SF som kommer få stor publik från kvinnor som gärna går till ett ställe där man slipper fulla och skrålande män. Så Hollywood har ännu en gång visat att de har väldigt lite anknytning till verkligheten de jobbar i.

Film och lästips: Mer penisar tack!

När man föreläser om manligt och kvinnligt i film och TV är det intressant att diskutera nakenhet och objektifiering av kroppen. Vilka kroppar objektifieras, varför, har det alltid varit så och vilken effekt får det? Idag har den kvinnliga kroppen blivit den estetiska och erotiska normen. Frågar man dagens elever om vilken kropp de finner mest intressant estetiskt svarar c:a 80-85% kvinnokroppen oavsett om klassen består av 100% tjejer respektive killar. Hur har det blivit så? Teorierna och svaren är många men det har just kommit två mycket intressanta texter om detta. Den ena är Anja Hirdmans Den Ensamma fallosen den andra är Tom Fords text om manlig nakenhet i senaste numret av GQ Style.
Den manliga kroppen både syns och är osynlig samtidigt. Men den nakna manliga kroppen är fortfarande väldigt provocerande för stora delar av samhället. Det var intressant att se reaktionerna på utställningen med bilder i Alingsås och vilka bilder som det reagerades mest på? Vad tror ni var det bilderna av exponerade och objektifierade män eller av kvinnor? Kvinnor (främst unga) exponeras och objektifieras i så hög grad idag att folk inte ens reflekterar över det. Män får vi se manskroppen på ett liknande sätt då reagerar folk. Jag har frågat elever om hur ofta de sett nakna män i film och TV (pornografi undanräknat) och trots tiotusentals timmar mediekonsumtion är svaren typ aldrig. Vissa nämner Tillsammans andra äldre grupper nämner Änglagård. Amerikansk film och Tv blir det inte många exempel ifrån. Men så i höst kom Eastern Promises (som nu kommit ut på DVD) och nu i vår kom Dumpad (Forgetting Sarah Marshall).
Två filmer som uppfattas som amerikanska där huvudrollsinnehavarna är nakna. Inte på ett sexuellt sätt men oj vad folk reagerar i publiken. I Eastern Promises är Viggo Mortensen naken i ett slagsmål i ett badhus. Av naturliga skäl så tycker han det är viktigare att freda sig själv än skyla sig själv. Men oj vad folk reagerar över att han faktiskt har en penis (och att den syns). Under några veckors tid har elever frågat mig om man har body doubles i film. Javisst, svarar jag. Men han i Dumpad är det verkligen hans kropp, naken? Tror det, svarar jag, hört att man kommenterat den i flera recensioner. Tänkte att jag måste se denna film från Hollywood med en naken man i huvudrollen. I salongen var jag enda killen. Ett gäng tjejer i mellanstadieåldern och två i högstadieålder såg den med mig. Ojojoj vad dessa tjejer reagerade då de fick se en naken man. Mest nervöst fnitter, men även en del gapskratt. Tydligen är nakna män något unga kvinnor skrattar åt idag. Varför är det så? Skrattar samma tjejer om de skulle sett en helt naken kvinna? Tror inte det, och i filmen fanns det inga nakna kvinnor för få se vilken respons de fått. I Simpsonsfilmen får vi se Barts penis men inte å hans kropp utan bara penisen. Simpsons skapare Matt Groening kommenterade att hade fått för hög åldersgräns på filmen hade de satt en lapp över penisen och skrivit får enbart visas i Europa. Men nu verkar det som man faktiskt kan visa lite nakna män på film. Kanske börjar vi se en trendförskjutning där nakna män finns i annat en enbart porrfilm som pumpande fallosar (som Hirdman skriver). Blir det mer jämställt av mer nakna män i mainstreamkulturen? Förmodligen inte men det kan väcka en del tankar om hur vi ser på både kvinnor och män och det är j u alltid något.

Indiana Jones och Campbells förlorade skatt

George Lucas och Steven Spielberg har varit Joseph Campbells mest trogna lärjungar i Hollywood. Alla Spielbergs filmer och de flesta av Lucas har byggt på Campbells mytforskning. Allra tydligast var det i den förra Indiana Jones filmen. Nu har dessa två herrar gjort en ny Indiana Jones och det verkar som om de övergett sin läromästare, inte helt och hållet men ändå märkbart. När Lucas, som skrivit berättelsen som filmen bygger på, berättat i intervjuer innan filmen om hur de tänkt och om magin bakom Indy så har han refererat till Campbells tankar. När man sedan ser filmen verkar det som om han och Spielberg inte lyssnat på sig själva. Detta ger resultatet att den nya Indiana Jones är kanske den sämsta hittills. Visst har den en bra skurk och en hel del bra skådespelare men det räcker inte om inte berättelsen håller. Man kan fortfarande se filmen och bocka av delarna från hjältens resa men filmens djupare innehåll är inget vidare. Hade Lucas och Spielberg funderat mer på berättelsens mytiska innehåll hade de kunnat göra så mycket mer och så mycket bättre. Nu får vi ett pojkboksäventyr som i sina stunder är kul men som även innehåller många transportsträckor. Tyvärr saknas ett djup som bra berättelser enligt Campbell skall ha och därmed blev inte denna film en alltför bra film för att arbeta med i skolan.

Dokusåpan Allsvenskan

Det är kul när man flera år senare får rätt. I radioprogrammet Medierna i P1 den 28 april pratade man om fotbollsallsvenskan som en dokusåpa. Det var inte journalister som gjorde detta utan Urban Rydbrink informationschef hos Hammarby. Lyssna gärna på reportaget från Medierna:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1129741&isBlock=1

Då det är dags för fotbolls-EM och OS i sommar kan det verkligen vara på sin plats att påminna om två handledningar som handlar om sport och fotboll ur ett mediepedagogiskt perspektiv. Handledningarna är några år gamla men den verklighet de beskriver är fortfarande aktuell och mycket intressant att diskutera i skolan. Så en liten påminnelse till alla er kolla in dessa två handledningarna på filmpedagogik.nu
Fotbolls VM ur ett mediepedagogiskt perspektiv:
Sport ur ett pedagogiskt perspektiv:

TV-tips: The Wire - svt2 fredagar 22.25

Sista säsongen av the Wire har börjat visas på SVT. Denna säsong har den inriktning på journalistik. De fyra tidigare säsongerna har gjort the Wire till världens bästa TV-serie. Den har varit så mycket mer än en vanlig serie. Det har blivit det förmodligen största konstverket i modern tid om kapitalismen och dess effekter på Baltimore i synnerhet och USA generellt. Den sista säsongen har fått kritik för att inte vara lika bra som de tidigare. Man anser att den bara är ”väldigt bra TV”. Det må så vara men det är väldigt bra TV om handlar dagens mediesituation och hur den påverkar alla delar i samhället. Den sista säsongen har massor av bra pedagogiska klipp för er som vill visa problem som finns kring journalistiken och vart den eventuellt är på väg någonstans. Lite förenklat – dagens journalister har gett upp de flesta journalistiska principer för att själva bli stjärnor. För egen del ta gärna och beta av de fyra första säsongerna innan ni ger er på denna femte säsong, men man kan faktiskt börja med den. Den funkar även i skolan även om inga elever sett serien då de exempel den tar upp är väldigt tydliga men ändå samtidigt väldigt djupa och nyanserade.

Tänk om-journalistiken kommer tillbaka

Efter tragedin med Engla så har så kallade seriösa medier som morgontidningar och public service fullkomligt tappat alla koncept. Direkt kommer det en massa inte alltför genomtänkta förslag och artiklar i kölvattnet av mordet på Engla. Journalistikprofessorn Stig Hadenius hävdar på fullaste allvar att om man publicerat namnet på alla tänkbara misstänkta i sex och mordfall så hade kanske Engla inte dött. Tänk om mamman hade vetat att det fanns mordmisstänkta i Sverige så hade hon kanske aldrig släppt ut sitt barn. I andra artiklar skriks det efter ett DNA register över helst alla medborgare så att man snabbt hittar misstänkta via DNA, Tänk om det hade funnits så hade kanske 42-åringen blivit gripen efter det första mordet. Personer kommer fram och säger att de tipsat polisen om 42-åringen redan förra gången – tänk om han hade gripits. Polisen får kritik för att de inte fört in alla mordfall, sexbrott och bortföranden i sina register. Tänk om de hade gjort det! Och ni kan resten.
Tillför denna journalistik något egentligen? Visst gör den det. Det handlar om att journalister ser chansen att förändra samhället så som de vill ha det. Är det demokratiskt? Nej? Är det bra journalistik? I helvete heller? Skrämmer det upp folk? Jajemensan! Arbetar man på samma sätt som Goebbels och Hitler? absolut även om jag inte tror att de flesta av Sveriges journalister vill genomföra den slutliga lösningen.
Låt då mig tänka lita om (jag är inte journalist och läses och ses inte av typ 6-7 miljoner). Tänk om man började publicera namnet på alla tänkbara misstänkta i alla tidningar, radio och TV. I alla fall på dem som har dömts tidigare. Vad skulle vi få för samhälle? Tänk alla gånger dessa fd brottslingar är oskyldiga? Hur skulle man ersätta att man förmodligen förstört deras liv? Eller är det så att man i framtiden kommer att vara dömd i media för all framtid. Alltså även om man avtjänat sitt straff får man för evigt stå för det i media? Enigt den mesta statistik som finns kring detta så leder snarare det till ett våldsammare samhälle än ett säkrare.
Tänk om vi införde ett DNA-register över alla svenskar? Skulle det hjälpa polisen? Skulle det räcka med enbart DNA bevisning i framtiden? Om så blir fallet så försämras vår rättssäkerhet något enormt. Det är ju trots allt så att enbart DNA räcker inte, det måste finnas även andra saker som binder någon vid ett brott. Problemet är även att DNA svar tar en stund att få fram, och nej verkligheten är inte som i CSI. Risken är stor att en DNA bank kan innebära att man förlitar sig för mycket på teknik istället för på det andra arbete som måste göras.
Tänk om poliserna fyllt i alla uppgifterna och eftersökt alla eventuella misstänkta vid vartenda sexbrott, mord och bortförande. Tänk om! I detta fall innebär det att en person inte greps i tid. Hur hade ni dock er att alla poliser skulle hinna med att fylla i alla dessa uppgifter och eftersöka varenda en av de personer som anses misstänkta (ibland hundratal). Det går ju – fördubbla antalet poliser i Sverige och det kommer fungera utmärkt. Samtidigt så innebär det ju att man måste ta de pengarna någon annanstans ifrån – några förslag? Skolan, sjukvården, pensionerna?
Så tänk om. Det som har hänt är en tragedi. Skulle polisen kunna arbeta bättre? Är hårdare tag lösningen? Kanske men det är inte säkert att det hade inneburit att Engla inte hade blivit mördad ändå. Kan vi ha ett helt säkert samhälle – där ingen utsätts för brott? Ja, men jag skulle inte vilja leva i det samhället för det skulle innebära ett övervakarsamhälle som skulle få Stasis välde i DDR att verka som en demokrati. Så när ni ser alla dessa tänk om reportage i film, tv och radio – tänk om.

Rapport från Existentiell filmfestival dag 2

Att börja dagen med Michael Haneckes Dolt Hot kl. 8.30 är inte snällt av arrangörerna. Filmen var mycket bra och passade utmärkt till festivalens tema om rädsla. Diskussionen efteråt var väldigt spännande med två riktigt djupa och intressanta analyser från Nina Björk och Sven Hansell. Dessa analyser fylldes på utmärkt av publiken till den kanske mest spännande reflektionen på hela festivalen. Det var nog väldigt många som ville se om filmen direkt efteråt, för att se den med alla dessa nya nyklar och reflektioner.
Filmvisningarna avslutade med filmerna Darling och This is England. Tyvärr fick dessa inga reflektionssamtal. Det hela avslutades istället med en reflektion och sammanfattning av hela festivalen av Per Naroskin & Maaret Koskinen. För att sammanfatta själv; det var två intensiva dagar fyllda med film och eftertanke och jag hoppas att ni kan uppleva det själva nästa år då festivalen återkommer.

Existentiell filmfestival dag 1

Filmpedabloggik befinner sig i Falun och gör Existentiell filmfestival

Första dagen såg jag om Pans Labyrint med en efterföljande diskussion med Sven Lindqvist, Ylva Axelson, Gunnar Ternhag och Malin Lagergren som moderator. Diskussionen efteråt blev rätt intressant av flera anledningar. De som var med i samtalet hade alla väldigt olika synsätt på filmen. Ternhag hade en filmteknisk och speciellt än musik och ljudmässig analys av filmen. Kul att faktiskt någon även kan tala om hur det är tänkt att filmerna skall upplevas tekniskt och inte bara existentiellt. Sven Lindqvist som uppenbarligen inte kan något om film analyserade filmen utifrån ett marxistiskt synsätt vilket gjorde att han ansåg att filmen var dålig men att det var bra att man i Spanien börjat göra upp med fascismen. Han talade även om festivalens tema rädsla, även om han inte gjorde det utifrån filmen. Allra mest intressant var ändå Ylva Axelssons psykologiska analys. Det var en analys som tolkade filmen utifrån sin genre och hon gav publiken många nycklar utifrån hennes symboltolkningserfarenhet. Hennes analys är även den som ligger närmast filmskaparen Del Toros egna åsikter som han uttrycker dem på extramaterialet.

Därefter följde Du levande. Filmvisningen var mer än fullsatt och därefter höll arrangören Tomas Axelsson ett samtal med Göran Rosenberg, Annika Borg och regissören själv, Roy Andersson. Att sätta två så bildande och klart tänkande människor som Rosenberg och Borg för att ge reflektioner över Anderssons film visade sig vara dunderbra. Det blev en perfekt balans mellan små och stora frågor där samtalet låg i linje med Du Levande. Det var ett samtal om livet i stort, sett med allvar, sorg och inte minst humor som berörde både det poetiska som det väldigt socialt konkreta. Att ha ”facit” där i form av Roy Andersson själv gav en extra dimension.
Samtalen fortsatte sedan under middag och de två sista filmalternativen ett kortfilmspaket och Batman Begins.

Boktips: Bitterfittan

På 90-talet kom Under det rosa täcket och Fittstim, nu på 2000-talet kommer Bitterfittan. Jag nämner faktiskt Bitterfittan i samma sammanhang som de två ovanstående feministiska klassikerna därför att den hör hemma där. Maria Svelands bok är en mycket intressant bok om problem som kvinnor möter på 2000-talet. Den är personlig och har många tankar från hennes eget liv men det gör den faktiskt mer intressant som feministisk litteratur än många av de andra mer akademiska böckerna som skrivs. Svelands bok är en bok som handlar om hur synen på könsroller, sexualitet och familj har ändrats under de senaste 30 åren. Hon tar egna exempel genom sitt alter-ego Sara men hon kopplar även till samhällsdebatt och annan fiktion av t.ex. Suzanne Brøgger och Erica Jong. Boken blir därmed en mycket intressant läsning och betraktelse över en del av de problem som möter kvinnor idag och passar ypperligt för diskussioner om genus både hemma och i klassrummet. Arbetar ni med dessa frågor har ni väl säkert redan läst och pratat om den med elever etc. men ändå, ett litet tips till alla er som eventuellt missat denna bok. Läs gärna pocketvarianten som har ett intressant extramaterial med samtal med Maria Sveland och Maria-Pia Boethius.

Nyheter 2.0

Nyheter kommer inom en kort framtid inte att se ut som vi är vana vid. Fråga bara era lärare om hur de ser på nyheter och vad som är nyheter. Gränserna mellan hårda nyhetsförmedlare och andra nyhetsförmedlare håller i hög fart på att suddas ut. Idag kan sociala nätverk, bloggar, podcasts, youtube och streamade sändningar vara våra elevers nyhetskanaler. Dessa frågor har de senaste veckorna diskuterats i flera olika radioprogram i P1. Lyssna och få bättre koll på hur framtidens nyheter kommer att se ut redan nu.

Lyssna på:
Publicerat:
USA-rapport: Mediernas kris allt djupare trots att publiken bara ökar
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=2792
Klarar svensk press att ta betalt för nätet?
http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=1089752

Medierna:
Privat public service och betalt debattutrymme
http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=2795
Om nedladdning och pengar:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1069619&isBlock=1

Vetenskapsradion - Forum:
Fenomenet YouTube
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/sandningsarkiv.asp?programID=1302
Samtal med Pelle Snickars på Statens ljud- och bildarkiv

Expressen – trampar i klaveret igen!

Är självmord av allmänintresse? Gp och DN verkar inte tycka det. Expressen, Kvällsposten och GT verkar vara av motsatt åsikt. Klart att ett självmord är för intresse för hela Sverige. Förra söndagen dog Anders Göthberg. Vem kanske ni frågar er? Han var f.d. gitarrist i Broder Daniel och Honey is cool. Expressen/KvP/GT ansåg det i lördags för nödvändigt att tala om på första sidor och löpsedlar att han tagit livet av sig. Personligen undrar jag var det verkligen nödvändigt? Att tala om att han dött kan jag förstå men hur och på förstasidorna/löpet? Expressen verkar vara av åsikten att självmord är sådant man skall skriva om på förstasidorna/löpet. Jag förväntar mig att man kommer att göra det med alla andra självmord som sker i Sverige framöver och speciellt de som berör någon med någon sorts anknytning till tidningarna. I Sverige sker c:a 1200 om året det talas rätt tyst om detta då de flesta anser att det är en privat fråga och att de anhöriga oftast inte har någon jättelust att tala om det precis efter det hänt. Men Expressen anser att har man varit med i ett band skall hela Sverige veta om det även om personen i fråga lämnat rampljuset. Kanske har det rätt? Men inte nog med att de ansåg att detta självmord var förstaside-/löpsedelvärdigt, de publicerade fel bilder på första sidan/löpsedeln/inne i tidningen (olika beroende på upplagor och tidningar). De publicerade en bild på trummisen. Nu skall han eventuellt stämma dem och jag säger lycka till. Vi får se vad pressens opinionsnämnd/ PO säger i denna fråga och inte minst vad en domstol kan döma för att straff för att en tidning dödsförklarat någon som inte var död.
Det som ändå är mest tydligt med detta klavertramp är att medmänsklighet inte är något man bör ha på Expressen/KvP/GT. För om de som skrev där för en stund tänkte efter på hur de skulle ha reagerat om de handlade om dem själva förmodar jag att de kommit till en annan slutledning. För sådana misstag får man faktiskt inte göra. Jag är hemskt ledsen, men att skylla det på ”mänskliga faktorn” i sina ursäkter då det är tydligt att den medmänskliga faktorn inte spelade någon roll vid publicering, det går inte. Expressen/KvP/GT måste faktiskt stå för vad de gjort och erkänna att det enda de bryr sig om är att tjäna pengar och att då sker det fel. Förhoppningsvis får de betala dryga böter för det verkar vara de enda argumenten som verkligen biter på tidningen.

Borat – journalistik

För många var filmen Borat ett populärkulturellt fenomen och inte så mycket mer. Har man läst vår handledning så har man förstått att den är så mycket mer. I en av flera stämningar i USA mot filmen har domaren kommit fram till att filmen har ett nyhetsvärde och "The movie challenges its viewers to confront, not only the bizarre and offensive Borat character himself, but the equally bizarre and offensive reactions he elicits from 'average' Americans,". Domaren kom även fram till filmen fungerar som en kommentar till mänskligt beteende (källa imdb.com). Det känns nästan som domaren i fråga läst min handledning. Om du inte gjort det kan du göra det här.

Filmtips: Across the Universe – att mötas över generationsgränserna

När jag gick på gymnasiet hade vi ett projekt om ungdomskultur och vår lärare visade oss välvilligt en film om tiden kring Sgt. Peppers utgivning och 1968 i allmänhet. Jag gillade Beatles och hade skivan men den gick faktiskt inte vidare bra hos mina klasskamrater som mest tyckte läraren var nostalgisk. När jag såg Across the Universe tänkte jag på min lärares välvilja och att Across the Universe hade varit en fullkomligt klockren film i diskussioner kring ungdomskultur i klassrummet. Filmen är en musikal som använder sig av Beatles låtar för att berätta om tiden då de kom till. Mycket smart och pedagogiskt upplägg då det ger åskådare som inte vara med då få en koppling mellan musikens kraft och dess kopplingar till samhället utanför. Både musik och film är ju två konstformer som är väldigt tidsbundna och tidlösa samtidigt. Sedan har Across the Universe flera andra aspekter som gör den självklar som skolbio. Filmen är väldigt filmisk och arbetar mycket med enbart bilder och musik vilket kräver att lärarna och eleverna måste analysera bilderna och inte enbart det som sägs. Vilka bildlösningar har man valt? Varför? Hur är det filmat – vilka effekter ger det? Hur fungerar bilderna till musiken? Fungerar de utan musiken? Är det rent utav så att man arbetar kontrapunktiskt? Vad innebär då det?
Sedan kommer man inte från att filmen borde sitta rätt bra för musiklärare som får en film som täcker en stor del av Beatles karriär och ger lärarna möjlighet att arbeta med Beatles-musik men även deras utveckling över tid samt sätta den i en kontext. Across the Universe är en mycket intressant och spännande film att arbeta med i skolan och den pasar i många ämnen, språk, musik, historia och samhällskunskap. Vill ni prata genus funkar även det utifrån denna film. En handledning måste väl komma?

Lästips: Wired

Ännu ett dundernummer av Wired som borde skickas till alla inom Film-, TV-, Data- och tidningsbranschen för information om hur framtiden ser ut redan nu. Efter att ha skrivit en av 2000-talets mest inflytelserika böcker the Long Tail/Den långa svansen så kommer nu Chris Anderson med Free! I senaste numret finns en lång artikel om att gratiskulturen är det som håller på att ta över internetbaserade medier som film, Tv och tidningar. Läs den och bli först med att veta om hur den framtid som ni utbildar era elever till kommer att se ut. I detta nummer ät det även två riktigt intressanta artiklar. En handlar om att film- och TV-branschen måste lära sig av musikbranschens misstag annars kommer dessa branscher att råka lika illa ut som musikbranschen. En annan mycket intressant artikel är den om ett av nätets bästa rekommendationssystem – det på filmsajten Netflix, som utlyst en matematiktävling för att förbättra systemet ytterligare. Läs och förundras över framtiden.

Irak – 5 år senare på film och TV

Nu är det 5 år sedan ockupationen av Irak började. Allt fler filmer berör detta ämne. Flera har ni kunnat läsa om tidigare på vår blogg, som Utlämnad - en fråga om tortyr, Hear no evil, se no evil, Filmtips: No end in sight
På SVT sände man två dokumentärer i ämnet den 16 mars. Både intressanta och bra för arbete i klassrummet. Folke Rydéns Irak bakom slöjan och den amerikanska Tillbaka till Irak (Reserved to Fight). Irak bakom slöjan handlar om hur situationen för Iraks kvinnor har försämrat efter invasionen. Den är intressant men samtidigt skulle och borde den gräva lite mer i anledningarna till varför det blivit som det blivit. Har man sett andra dokumentärer om Irak eller läst böcker i ämnet så vet man rätt bra att en av de viktigaste orsakerna till kvinnornas situation är hur USA slog sönder det civila samhället i Irak och av det följde massarbetslöshet och problem inom vård, skola och omsorg. Detta skapade stora ojämlikheter i Irak något som det inte direkt pratas om, inte ens med mannen som huvudsakligen var ansvarig för att det blev som det blev.
Den amerikanska dokumentären är en av många amerikanska dokumentärer som handlar om vad som händer med soldaterna som kommer tillbaka från Irak. För att sammanfatta kort, det är enormt många som har psykiska och fysiska problem efter sin vistelse i Irak.
SVT har tidigare visat två oscarsnominerade filmer i ämnet. No end in Sight som vi skrev om här samt årets oscarsvinnare Taxi till den mörka sidan. Taxi till den mörka sidan kan ni se på denna länk: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1066583
För att göra det väldigt enkelt för er – gör det! Om ni skall se en enda aktuell dokumentär om vår omvärld se då till att det blir den. Det är en film som handlar om hur tortyr på ställen som Abu Ghraib i Irak, Bagram, Afghanistan och Guantanemo möjliggjordes genom otydliga direktiv från högsta ort för hur man skall behandla och utfråga fångar. Givetvis så straffas de längst ner i kedjan men efter denna film så känner man att det finns människor i USA:s allra högsta ledning som borde ställas inför Haag-domstolen. Frågan är egentligen varför inte alla världens alla länder inte bara tar och samlar sig och skickar personer som Donald Rumsfeld, Dick Cheney och Alberto Gonzales till krigsdomstolen i Haag. Så kan dessa herrar försöka bevisa sin oskuld till brott mot genevekonventionen. Något säger mig att de skulle få svårt vid en sådan rättegång. Så se gärna dessa filmer och diskutera med era elever.

Filmtips: Moliere

För alla engelskalärare måste Shakespeare in Love kommit som en skänk från ovan. Nu kommer en present till alla franskalärare och språk/dramalärare som vill arbeta med Moliere. Den franska filmen Moliere är nämligen en fransk variant av Shakespeare in Love (SIL). Det är en film som SIL utspelar sig på två plan. Det handlar om Moliere men samtidigt så reflekteras det han upplever i hans skrivande (så som Romeo och Julia reflekterades i SIL). I Moliere så byggs handlingen istället på ‘Le Bourgeois Gentilhomme’ och ‘Tartuffe’. Filmen är välspelad, snyggt fotograferad och har bra musik. Utöver detta så är denna film en utmärkt ingång till en av fransk litteraturs förgrundsgestalter. Sverigepremiär 21 mars.