Kan man skildra minnen på film? Om Waltz for Bashir och Persepolis.

Waltz for Bashir är en fantastiskt intressant film. Ur många aspekter. En är blandningen mellan animation och dokumentärt. För filmen är ju en animerad dokumentär på samma sätt som de utmärkta svenska filmerna Gömd och Slavar är. Men det som är intressant med filmen är att det är ett aktivt val av filmskaparen, Ari Folman, att animera filmen. I slutet av filmen klipper han ju in ”vanliga” filmsekvenser. Varför då? Varför berättar han filmen i en animerad form? En del av svaren ges i filmen i sig. Det handlar om minnen och det handlar om förtryckta minnen. Med andra ord minns inte berättaren själv det han berättar om. Han försöker pussla ihop sin berättelse tillsammans med gamla vänner och oss i publiken. Effekten av detta blir att vi får uppleva hur hans minne allt mer kommer tillbaka ända fram till de ”riktiga” bilderna. Det är först då han minns och vi alla kan se ”verkligheten”. Det är ett intressant stilistiskt drag. I serieromanen Persepolis och filmen baserad på densamma så handlar också om man berätta sina minnen i animerad form. Det verkar som om att om man skall berätta delar av mellanösterns mörka historia så passar den animerade formen bättre. Den animerade verkar även bra mycket bättre att berätta just minnen då vi som tittare lättare accepterar ovanliga stilgrep i animerad form som många hade tyckt vara konstiga i ”vanlig” form. Waltz for Bashir är på samma sätt som Persepolis en fantastisk skolbiofilm på gymnasienivå. Det är en film som passar historieundervisning, samhällskunskap, bild, media och svenska. Det är en film där man kan arbeta med händelser som än idag påverkar vår omvärld. Man kan ju även studera den hur den arbetar form och stilmässigt. En given skolbiofilm för i vår och höst. Kontakta din lokale filmpedagog för hjälp med analys och efterarbete.