Är kulturkritiken död?

På senare tid har olika sorters kulturkritik diskuterats. I Sight and sounds senaste nummer diskuteras om filmkritiken är död, i senaste numret av Axess (7/08) diskuteras konstkritikens och estetikens förändring och på bokmässan diskuterades de svenska kultursidorna och deras inskränkthet och konflikträdsla. Att dessa diskussioner uppkommer nu är faktiskt rätt självklart. I dagens medievärld där det startar hundratals bloggar varje sekund och alla kan vara sina egna kritiker är det inte så konstigt att kritikerrollen ifrågasätts.
I USA men även i Sverige finns det allt färre filmkritiker och väldigt få sysslar med filmkritik, utan med recenserande. Så frågan Sight and Sound ställer om filmkritikens roll just nu är intressant läsning. Nej, filmkritiken är inte död men den är döende – väldigt snabbt döende (om man kan skriva så?). Då olika filmkritiker ombeds nämna filmkritiker de anser bra, är i stort sätt ingen fortfarande skrivande. Det är rätt talande idag finns det inte plats för filmkritik och istället handlar det om ofta personliga recensioner vars främsta syfte blivit att hamna som plus, siffror, fyrar etc. i bioannonserna. I den konkurrensen står sig bloggande filmtyckare rätt bra.
I Axess 7/08 handlar det mycket om en kritik av vad de kallar Avantgardets estetik. En kritik som handlar om att estetik byggd på ”negativa kategorier som normbrott och gränsöverskridande” inte håller i längden. De påstår att det finns motrörelser och tar upp hur dessa tankar, idéer och rörelser ser ut idag. Det handlar om till en kritik från Axess mot dagens konstkritik. Inget fel i det, säkert väldigt uppskattat av många men frågan är om även denna kritik är lite för sent ute? Danska kulturjournalisten Andreas Harbsmeier skrev så här om svenska kultursidor, han såg "en form av långsam död där man i apatins dimma lutar sig mot konsumentupplysningens trygga plattform". Även i den allmänna debatten om kultursidorna återkommer samma problem som filmkritiken har, nämligen att man slutat syssla med kritik och istället sysslar med eget tyckande och ”konsumentupplysningar”. Visst sker det fortfarande seriös kulturkritik i Sverige. Även på större tidningars kultursidor. Problemet är att det blir allt mindre av denna kritik. Istället sker kulturkritiken allt mer på små tidningar som läsas av väldigt få, ofta redan insatta. Visst sker det även kulturkritik på nätet men även den läses typ av lika många på ett år som dagligen läser blondinbellas blogg.
Kulturkritiken är inte död, bara döende och behöver återupplivningsförsök. Allra mest måste vi få en kulturkritik som faktiskt sysslar med just djupodlad kritik och som inte är ett ”Råd och rön” för kulturbranschen. Vi får se vad som händer – en spännande eller dyster tid väntar för kulturkritiken.