I senaste numret av tidningarna Filter och Axess finner ni även två av svaren till varför svensk film inte riktigt fungerar. För svensk film (och TV) är egentligen inte sämre än amerikansk eller europeisk med två undantag – ljudet och scenografin. I Axess 7/08 skriver Kjell Hägglund om felen med den svenska scenografin. För att sammanfatta – svenska scenografer arbetar väldigt stereotypt och allra viktigast – de är dåliga på att skildra en viss tidsålder/era. När man skildrar 70-talet har man bara saker från 70-talet även om det då fanns minst lika mycket saker från 40-60-tal. Intressant artikel, läs den.
I senaste numret av Filter talar Daniel Alfredson (regiaktuell med ”Låt den rätte komma in”) om ljudets vikt i film. Alfredson säger: ”Människor har ofta goda kunskaper om hur man tolkar och förstår bilder. Vilken unge som helst kan se om man har manipulerat en bild. Men hur man kan använda ljud för att manipulera publiken är de flesta inte alls lika uppmärksamma på.” Läs hela artikeln här.
Ljudet är enormt viktigt av vår filmupplevelse oavsett om vi ser på Tv eller film. I USA lägger man ner enormt mycket krut på ljudet. Det är ungefär lika många som jobbar med ljudet som med bilderna i USA. Budgeten för ljud är ungefär som en svensk långfilm. När man skall göra ljud och musik i Sverige är det tyvärr oftast det som kommer sist i budgeten och blir därmed inte lika bra. Dagens elever som kommer till oss (Folkets Bio filmpedagogerna) på föreläsningar om filmmusik blir ofta förvånade över hur mycket ljud och musik berättar. Det som chockar dagens elever mest är faktiskt inte bildmanipulation (som Alfredson kommenterade) utan ljudmanipulation.
Inte helt oväntat är de två filmerna som gått bäst i Sverige och fungerat bäst på export varit film med gott ljudarbete - ARN och Såsom i Himlen. Så skall svensk film verkligen kunna konkurrera med internationell och speciellt amerikansk så måste arbetet med filmernas l ljud förbättras. Då kanske succéerna kommer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar