Vad som saknas i svensk film - om ljud och scenografi

I söndagens DN – fanns en artikel om svensk films jakt på succé. Det är en rätt intressant artikel som ni kan läsa här. I stora drag handlar den om att svensk film inte haft lika många succéer på senare år och varför.
I senaste numret av tidningarna Filter och Axess finner ni även två av svaren till varför svensk film inte riktigt fungerar. För svensk film (och TV) är egentligen inte sämre än amerikansk eller europeisk med två undantag – ljudet och scenografin. I Axess 7/08 skriver Kjell Hägglund om felen med den svenska scenografin. För att sammanfatta – svenska scenografer arbetar väldigt stereotypt och allra viktigast – de är dåliga på att skildra en viss tidsålder/era. När man skildrar 70-talet har man bara saker från 70-talet även om det då fanns minst lika mycket saker från 40-60-tal. Intressant artikel, läs den.
I senaste numret av Filter talar Daniel Alfredson (regiaktuell med ”Låt den rätte komma in”) om ljudets vikt i film. Alfredson säger: ”Människor har ofta goda kunskaper om hur man tolkar och förstår bilder. Vilken unge som helst kan se om man har manipulerat en bild. Men hur man kan använda ljud för att manipulera publiken är de flesta inte alls lika uppmärksamma på.” Läs hela artikeln här.
Ljudet är enormt viktigt av vår filmupplevelse oavsett om vi ser på Tv eller film. I USA lägger man ner enormt mycket krut på ljudet. Det är ungefär lika många som jobbar med ljudet som med bilderna i USA. Budgeten för ljud är ungefär som en svensk långfilm. När man skall göra ljud och musik i Sverige är det tyvärr oftast det som kommer sist i budgeten och blir därmed inte lika bra. Dagens elever som kommer till oss (Folkets Bio filmpedagogerna) på föreläsningar om filmmusik blir ofta förvånade över hur mycket ljud och musik berättar. Det som chockar dagens elever mest är faktiskt inte bildmanipulation (som Alfredson kommenterade) utan ljudmanipulation.
Inte helt oväntat är de två filmerna som gått bäst i Sverige och fungerat bäst på export varit film med gott ljudarbete - ARN och Såsom i Himlen. Så skall svensk film verkligen kunna konkurrera med internationell och speciellt amerikansk så måste arbetet med filmernas l ljud förbättras. Då kanske succéerna kommer.

Är kulturkritiken död?

På senare tid har olika sorters kulturkritik diskuterats. I Sight and sounds senaste nummer diskuteras om filmkritiken är död, i senaste numret av Axess (7/08) diskuteras konstkritikens och estetikens förändring och på bokmässan diskuterades de svenska kultursidorna och deras inskränkthet och konflikträdsla. Att dessa diskussioner uppkommer nu är faktiskt rätt självklart. I dagens medievärld där det startar hundratals bloggar varje sekund och alla kan vara sina egna kritiker är det inte så konstigt att kritikerrollen ifrågasätts.
I USA men även i Sverige finns det allt färre filmkritiker och väldigt få sysslar med filmkritik, utan med recenserande. Så frågan Sight and Sound ställer om filmkritikens roll just nu är intressant läsning. Nej, filmkritiken är inte död men den är döende – väldigt snabbt döende (om man kan skriva så?). Då olika filmkritiker ombeds nämna filmkritiker de anser bra, är i stort sätt ingen fortfarande skrivande. Det är rätt talande idag finns det inte plats för filmkritik och istället handlar det om ofta personliga recensioner vars främsta syfte blivit att hamna som plus, siffror, fyrar etc. i bioannonserna. I den konkurrensen står sig bloggande filmtyckare rätt bra.
I Axess 7/08 handlar det mycket om en kritik av vad de kallar Avantgardets estetik. En kritik som handlar om att estetik byggd på ”negativa kategorier som normbrott och gränsöverskridande” inte håller i längden. De påstår att det finns motrörelser och tar upp hur dessa tankar, idéer och rörelser ser ut idag. Det handlar om till en kritik från Axess mot dagens konstkritik. Inget fel i det, säkert väldigt uppskattat av många men frågan är om även denna kritik är lite för sent ute? Danska kulturjournalisten Andreas Harbsmeier skrev så här om svenska kultursidor, han såg "en form av långsam död där man i apatins dimma lutar sig mot konsumentupplysningens trygga plattform". Även i den allmänna debatten om kultursidorna återkommer samma problem som filmkritiken har, nämligen att man slutat syssla med kritik och istället sysslar med eget tyckande och ”konsumentupplysningar”. Visst sker det fortfarande seriös kulturkritik i Sverige. Även på större tidningars kultursidor. Problemet är att det blir allt mindre av denna kritik. Istället sker kulturkritiken allt mer på små tidningar som läsas av väldigt få, ofta redan insatta. Visst sker det även kulturkritik på nätet men även den läses typ av lika många på ett år som dagligen läser blondinbellas blogg.
Kulturkritiken är inte död, bara döende och behöver återupplivningsförsök. Allra mest måste vi få en kulturkritik som faktiskt sysslar med just djupodlad kritik och som inte är ett ”Råd och rön” för kulturbranschen. Vi får se vad som händer – en spännande eller dyster tid väntar för kulturkritiken.

Det kunde inte hända här – om skolmassakern i Finland och hur man arbetar med problematiken i skolan.

Ännu en skolskjutning i Finland. Två, på mindre än ett år. Vad är det egentligen som gör att landet som brukar lyftas fram som det med den bästa skolan – har haft två skolskjutningar på ett år? Förklaringarna kommer att hagla likaså beskyllningarna. Förmodligen kommer film, internet och dataspel få en del av skulden, frågan är bara om det verkligen är film, internet och dataspel som är skulden? Kanske finns det andra orsaker?
När regissören Ilmar Raag pratade om sin film Klassen (som handlar om mobbning och en skolskjutning) på Göteborg Film Festival så sade han att: ”Då filmen kom ut i Estland sade folk att det skulle aldrig kunna hända här – det är sådant som händer i USA”. Kort därefter skedde den förra skolskjutningen i Finland och helt plötsligt var man faktiskt rätt ense om att kan det hända i Finland kan det hända i Estland. Frågan är: skulle det kunna hända i Sverige?
Filmen Klassen har vi skrivit om tidigare på filmpedabloggik – läs här. Det är en mycket stark och utmärkt film för att diskutera mobbning men även hur något som en skolskjutning kan uppstå. Handledning finns på Zoom – ladda ned här. Även en artikel om filmen finner ni här. Så vill ni prata om ett aktuellt ämne - se denna film och prata om den i klassrummet. Bara en liten uppmaning – se till att se filmen själv först .

Vad är egentligen journalistik egentligen och vad skall vi med journalister till? Om folkpartiet, källgranskning, PIM och dagens unga konsumenter.

Slår man upp ordet journalistik på Wikipedia får man denna beskrivning:

”Journalistik kallas framställning, insamling, urval bearbetning och spridning av material inom press, etermedia eller via internet, där innehållet präglas av rapportering från verkliga händelser. De som utövar detta kallas journalister. Skiljer sig från skönlitteratur genom att den gör anspråk på att skildra verkligheten så objektivt och sanningsnära som möjligt.
Journalistik består främst i att rapportera från händelser och att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?.”

Ingenstans står det att journalister skall granska t.ex. politiker och andra maktpersoner. Det är nog väldigt symptomatiskt exempel på den nya journalistiken. Dagens journalistik sysslar väldigt lite med granskning med undersökande journalistik. Istället rapporterar man mest från händelser, men allra mest tycker journalister själva idag. Det märkliga är att de som läser morgontidningar, lyssnar på t.ex. P1 och tittar på nyheterna på TV nog fortfarande lever i villfarelsen att dessa medier granskar och undersöker. Men gör de verkligen det? Visst kommer det fortfarande avslöjanden och granskande reportage men de är a)oftast i specialprogram (alltså inte själva nyhetssändningen) och b)väldigt få om man ser på hela nyhetsrapporteringen under ett år. Ett sådant avslöjande och exempel på journalistisk granskning har varit programmet Kris i skolan? i P1. Här har man visat på att vår utbildningsminister Jan Björklund ”kanske inte har läst statistik” som Elisabeth Svensson, professor i statistik vid Örebro universitet säger i programmet. Men jag tror faktiskt att Jan Björklund är en skärpt man och visst kan statistik. Vad han också vet och kan är hur modern journalistik fungerar. I den moderna journalistiken kan du nämligen göra som Björklund och räkna med att få journalister om ens några kommer att granska det han verkligen säger. Nu kanske ni protesterar och säger att Björklund ju faktiskt blev granskad av just Kris i skolan?. Det stämmer, men ingen har brytt sig om att granska honom under de 10 år han har hävdat sina uppgifter i media. Det är lite sent nu när a)han är utbildningsminister b)fått även socialdemokraterna att gå på samma linje c)ganska många missar denna nyhet eftersom inte alla lyssnar på P1.
Förra veckan kom det en undersökning om Folkpartiets andra stora profilfråga: vardagsfusket med Försäkringskassan, a-kassan etc. Det visade sig att den undersökning man gjort som kom fram till att 22,5% av föräldrarna fuskar med Vård av sjukt barn (VAB) var lite fel. Man hade fel på 16,5 procentenheter. Professor Sten Johansson sade till GP att det som mest är 6 procent som fuskar. Det är faktiskt inte lite fel men inte kunde väl någon journalist kommit fram till det, utan tog undersökningen på orden att var fjärde föräldrapar fuskar. 16,5% är ju i närheten eller hur? Ungefär som att säga att alla moderata regeringsmedlemmar fuskar med skatt, städhjälp eller licensavgifter. Slår man ut det på hur många som ingått i regeringen som faktiskt erkänt fusk är det faktiskt så att det påståendet är närmare sanningen än vabfuskundersökningen. Därmed är den inte sann – den är falsk, oriktig och helt inkorrekt. Undrar om Sveriges journalister hade upptäckt ett sådant påstående om det kom från någon politiker?
En ännu intressantare sak är att, om man har en lektion om nyhetsgranskning med gymnasieelever i två timmar så lyckas de på 10 minuter plocka sönder och visa på felaktigheten i försäkringskassans rapporter. Detta är något ingen av Sveriges över 15,000 journalister verkar klara av. Alltså det är inget större fel på analysförmågan hos elever i Sverige, bara man ger dem verktygen att granska och undersöka. Tyvärr är det inte sådan undervisning och sådana förmågor som vår utbildningsminister tycker är intressanta. Istället lägger man ner en myndighet som faktiskt sysslat med just precis dessa frågor. En myndighet (Myndigheten för skolutveckling) som just nu håller på att utbilda tiotusentals pedagoger och ge dem IT-kompetens. Utbildningen – PIM (Praktisk It och Mediekompetens) – kommer inte att läggas ned men den kommer inte att se ut som tidigare. Mycket av den kompetens som denna myndighet haft och det material och den pedagogiska hjälp man skapat kommer att försvinna. Istället skall man tydligen satsa på ordning och reda i skolan. Tyvärr har denna myndighet – myndigheten för skolutveckling - varit just den del av skolverket som verkligen jobbat med IT och källgranskningsfrågor.
Detta för oss tillbaka till journalistiken. Just nu håller en enorm förändring att ske i synen på journalistik. Orsakerna är flera men vi kan för enkelhetens skull säga att det är en generationsfråga. Anledningen till varför jag citerade Wikipedia i början är att Wikipedia representerar en ny sorts syn på informationsförmedling. Det är en informationsförmedling där många individer gemensamt skapar värde men även innehåll. Definitionen ovan har flera personer kommit överens om gemensamt eftersom det är deras verklighet. Så länge ingen protesterar mot denna beskrivning blir det även din verklighet (om du använder Wikipedia). Det intressanta i detta är att det är ungefär så här dagens unga ser på journalistik. Att a) det handlar om rapportera, själv tycka och samla in information och b)vi kan faktiskt göra ett bättre jobb själva.
Nyhetsmedia känner sig hotade – de har själva haft monopol på granskning av makten. De granskar allt mer sällan men de vill gärna behålla monopolet. Eftersom de är utbildade journalister så tror de sig veta bättre och att de även kan hantera information bättre än vi andra. Problemet är att många av dagens unga inte håller med. De gör själva ofta journalistiskt arbete. Gör det de får de smisk på fingrarna. Ta det aktuella Arbogamålet. Någon lade ut en offentlig handling, PirateBay visade var den fanns och TV4 visade å sin sida för alla att den fanns. TV4 lyckades flerfaldiga spridandet 100 gånger. PirateBay anklagas för att publicera en offentlig handling. Det har de inte gjort – publicerar gör tidningar. Det unga ofta gör är att själva ta reda på information om det som rapporteras om i media. De gör det i sociala nätverk, via bloggar, peer-to-peer nätverk, sajter som FNA, YouTube m.m. De kollar upp källor – ofta inte angivna av de etablerade medierna. Det är klart att det är ett hot mot journalistiken, de unga gör ju ett jobb dagens journalister inte gör – det kanske är så att journalister måste börja syssla med granskande journalistik igen och inte bara samla ihop information. Dagens unga nöjer sig inte med den journalistik de erbjuds. De börjar vara med och skapa, granska och undersöka själva. Vissa journalister kallar det ett hot mot publicistisk sed och mot det offentliga systemet vi har i Sverige. Ungas sätt att konsumera, producera och granska media idag upplevs som ett hot av journalister och publicister – men är det verkligen det?

Irakkriget på film och TV: Generation Kill

Den 3:e september började man i Sverige sända höstens förmodligen bästa TV-serie: Generation Kill. Det är en serie som bygger på journalisten Evan Wrights bok Generation Kill. Wright följde med som inbäddad journalist tillsammans med ett marinkårens spaningsförband. Varför då jobba med en TV-serie som denna i klassrummet?
1. Den bygger på en bok.
2. Den är oerhört välskriven – tänk the Wire (vars skapare ligger bakom denna serie) eller Vita huset.
3. Den är väldigt välgjord.
4. Den har en svensk i en av huvudrollerna (Alexander Skarsgård i toppform).
5. Den är en oerhört intressant skildring av Irakkriget från ett oväntat perspektiv.
6. Den visar mycket subtilt på problemen som fanns inom den amerikanska militären.
7. Den ger oss på samma sätt som the Wire en mycket nyanserad bild av komplexa händelser som normalt inte skildras komplext.
8. Serien utspelar sig i enormt manliga miljöer – vilket gör den utmärkt för diskussioner kring genus
9. Serien passar även utmärkt till diskussioner om främlingsfientlighet och rasism. Anledningen finner ni under punkt 7. Vilka som är onda och goda, vad som är rätt och fel och vad som bygger på fördomar och inte är inte helt självklart i denna serie.
10. Det är en mini-serie vilket gör att den inte håller på hur länge som helst. Den är bara åtta avsnitt lång.

Filmtips: De ofrivilliga

Till alla lärare som skall arbeta med värdegrundsfrågor på gymnasiet - ett stort Grattis! Ni har just fått den perfekta filmen att arbeta med värdegrund, moral och etik i skolan. De Ofrivilliga är en film som består av ett antal episoder som parallellklipps. Det hela är filmat med fast kamera. Utsnitten är inte de klassiska och som visar inte alltid det vi brukar se i t.ex. dialogscener. Det känns dokumentärt och man får en känsla av att smygtitta på ett antal människors liv infinner sig. Det som gör filmen så bra är att alla episoderna var och en för sig visar på olika moraliska och etiska dilemman där vår värdegrund sätts på prov. Vid direkta frågor i t.ex. undersökningar är det ofta lätt att svara på vad som är rätt och fel. I de situationer som uppkommer i filmen, som känns som situationer som kan uppkomma i verkligheten, är det inte lika givet. Vad hade man själv gjort i de olika dilemman som visas i filmen? Vi vet ofta vad som är rätt och fel men vågar vi alltid stå för det? Vill egentligen inte avslöja för mycket kring denna film, genom att ge tydliga exempel. Jag önskar nämligen att ni själva ser den och får uppleva direkt på er själva. Att ni själva får ställa er samma frågor som filmen ställer. Ni kommer både skratta och vrida på er av obekvämhet flera gånger. Speciellt gäller det en av episoderna, den som utspelar sig i skolan. Det som gör denna film så fantastisk att arbeta med i klassrummet är just att den är episodisk. Man kan plocka delar ur de olika episoderna för att belysa och diskutera de olika dilemman som ställs. Nästa varje del i varje episod är intressant att diskutera utifrån olika moraliska ställningstaganden. Se den på bio och vänta sedan tills den kommer ut på DVD. Då kommer ni att ha ett arbetsmaterial i klassrummet för att diskutera värdegrund, moral och etik som kommer vara aktuellt i flera år.