Hur tänkte ni nu? Rapport och statistik

På internationella kvinnodagen släpptes en rapport om att lärare inte hängt med andra grupper i löneutvecklingen. På lärarförbundet som släppt rapporten beror det på att läraryrket har blivit ett kvinnoyrke och att det handlar om systematisk diskriminering. . Allt detta är säkert helt korrekt. Men... Det betyder inte att man kan visa statistik hursomhelst i ett inslag. Rapporten ledde till ett inslag på Rapport. Titta på denna bild:
Vad bevisar den? Ingenting? Varför då? För att det helt saknas skala på Y-axeln. Alltså kan vi inte bedömma vad kurvorna på X-axeln står för. Vi kan inte förstå vad det är jämförelse man har gjort.
Så väldigt dåligt jobb - Rapport - så bör man absolut inte göra och det är sådant användande av statistik som ger statistik ett dåligt rykte. Tänk om man bytte ut rubriken - vad skulle man "bevisa" då? Tänk om rubriken var: Kunskaper om förintelsen - då skulle nog många protestera mot en sådan statistik, eller?
Hela Rapportinslaget kan ni se här:




Så visa reportaget för era elever och fråga er om de tycker det är något märkligt med det - eller om de köper "statistiken" de just sett?

Sverigedemokraterna i riksdagen? Hur man skall jobba med det i skolan och hur tidningar väljer att tolka statistik.

I senaste Sifo-väljarundersökningen, bland annat publicerad i GP, kom det fram en del intressanta siffror att fundera över. Den mest anmärkningsvärda: att Sverigedemokraterna skulle hamna i riksdagen om det var val idag. Då bestämmer sig GP att inte ens se, eller reflektera över detta faktum. Istället har man rubriken att glappet mellan blocken minskar. Låt oss för en stund fundera på detta ur ett nyhetsperspektiv.
Vad skulle ni säga är den största nyheten är: Att Sverigedemokraterna (SD) kommer in riksdagen eller att Socialdemokraterna kommer bilda regering med en inte enorm majoritet? Vad tycker ni?

Hur skall man bemöta detta i skolan såväl som i media?
Media verkar köra på varianten att om vi inte skriver om Sverigedemokraterna så försvinner dom. Eller i alla fall så blir de inte vidare stora. Men nu är de ju faktiskt så att om man skall tro Sifo så skulle SD komma in i riksdagen. Alltså borde man väl skriva om dem? Eller?
Hur tar man då upp detta i skolan? Skall man bjuda in SD till skolorna? De kan ju tänkas bli ett riksdagsparti? I många kommuner är de ju redan en del av kommunalpolitiken? Skall man göra som många har valt att lösa problemet – att enbart bjuda in redan i riksdagen sittande partier? Eller skall man låta SD komma till skolorna och ta debatten på skolorna?
Min erfarenhet i frågan är den, att inte besvara SD:s argument, att inte låta dem få vara med i debatter, att låtsas som om de inte finns (även om över 4% kan tänkas rösta på dem) – är kontraproduktivt. Det stärker folk som sympatiserar med dem. Det gör dem starkare i gruppen och i sina åsikter. Det skapar ett omvänt vi och dom – där vi vanliga svenskar (och det är ju ändå många i Sverige som kan kalla sig för det – även jag med invandrarefternamn) står mot dem (etablissemanget och politikerna).
Så våga bemöta och se vilka argument SD använder. Diskutera varför de argumenten finns och vad de bygger på. En liten uppmaning även till våra liberala nyhetsmedier.

Vad är egentligen journalistik egentligen och vad skall vi med journalister till? Om folkpartiet, källgranskning, PIM och dagens unga konsumenter.

Slår man upp ordet journalistik på Wikipedia får man denna beskrivning:

”Journalistik kallas framställning, insamling, urval bearbetning och spridning av material inom press, etermedia eller via internet, där innehållet präglas av rapportering från verkliga händelser. De som utövar detta kallas journalister. Skiljer sig från skönlitteratur genom att den gör anspråk på att skildra verkligheten så objektivt och sanningsnära som möjligt.
Journalistik består främst i att rapportera från händelser och att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur? samt gärna även varför?.”

Ingenstans står det att journalister skall granska t.ex. politiker och andra maktpersoner. Det är nog väldigt symptomatiskt exempel på den nya journalistiken. Dagens journalistik sysslar väldigt lite med granskning med undersökande journalistik. Istället rapporterar man mest från händelser, men allra mest tycker journalister själva idag. Det märkliga är att de som läser morgontidningar, lyssnar på t.ex. P1 och tittar på nyheterna på TV nog fortfarande lever i villfarelsen att dessa medier granskar och undersöker. Men gör de verkligen det? Visst kommer det fortfarande avslöjanden och granskande reportage men de är a)oftast i specialprogram (alltså inte själva nyhetssändningen) och b)väldigt få om man ser på hela nyhetsrapporteringen under ett år. Ett sådant avslöjande och exempel på journalistisk granskning har varit programmet Kris i skolan? i P1. Här har man visat på att vår utbildningsminister Jan Björklund ”kanske inte har läst statistik” som Elisabeth Svensson, professor i statistik vid Örebro universitet säger i programmet. Men jag tror faktiskt att Jan Björklund är en skärpt man och visst kan statistik. Vad han också vet och kan är hur modern journalistik fungerar. I den moderna journalistiken kan du nämligen göra som Björklund och räkna med att få journalister om ens några kommer att granska det han verkligen säger. Nu kanske ni protesterar och säger att Björklund ju faktiskt blev granskad av just Kris i skolan?. Det stämmer, men ingen har brytt sig om att granska honom under de 10 år han har hävdat sina uppgifter i media. Det är lite sent nu när a)han är utbildningsminister b)fått även socialdemokraterna att gå på samma linje c)ganska många missar denna nyhet eftersom inte alla lyssnar på P1.
Förra veckan kom det en undersökning om Folkpartiets andra stora profilfråga: vardagsfusket med Försäkringskassan, a-kassan etc. Det visade sig att den undersökning man gjort som kom fram till att 22,5% av föräldrarna fuskar med Vård av sjukt barn (VAB) var lite fel. Man hade fel på 16,5 procentenheter. Professor Sten Johansson sade till GP att det som mest är 6 procent som fuskar. Det är faktiskt inte lite fel men inte kunde väl någon journalist kommit fram till det, utan tog undersökningen på orden att var fjärde föräldrapar fuskar. 16,5% är ju i närheten eller hur? Ungefär som att säga att alla moderata regeringsmedlemmar fuskar med skatt, städhjälp eller licensavgifter. Slår man ut det på hur många som ingått i regeringen som faktiskt erkänt fusk är det faktiskt så att det påståendet är närmare sanningen än vabfuskundersökningen. Därmed är den inte sann – den är falsk, oriktig och helt inkorrekt. Undrar om Sveriges journalister hade upptäckt ett sådant påstående om det kom från någon politiker?
En ännu intressantare sak är att, om man har en lektion om nyhetsgranskning med gymnasieelever i två timmar så lyckas de på 10 minuter plocka sönder och visa på felaktigheten i försäkringskassans rapporter. Detta är något ingen av Sveriges över 15,000 journalister verkar klara av. Alltså det är inget större fel på analysförmågan hos elever i Sverige, bara man ger dem verktygen att granska och undersöka. Tyvärr är det inte sådan undervisning och sådana förmågor som vår utbildningsminister tycker är intressanta. Istället lägger man ner en myndighet som faktiskt sysslat med just precis dessa frågor. En myndighet (Myndigheten för skolutveckling) som just nu håller på att utbilda tiotusentals pedagoger och ge dem IT-kompetens. Utbildningen – PIM (Praktisk It och Mediekompetens) – kommer inte att läggas ned men den kommer inte att se ut som tidigare. Mycket av den kompetens som denna myndighet haft och det material och den pedagogiska hjälp man skapat kommer att försvinna. Istället skall man tydligen satsa på ordning och reda i skolan. Tyvärr har denna myndighet – myndigheten för skolutveckling - varit just den del av skolverket som verkligen jobbat med IT och källgranskningsfrågor.
Detta för oss tillbaka till journalistiken. Just nu håller en enorm förändring att ske i synen på journalistik. Orsakerna är flera men vi kan för enkelhetens skull säga att det är en generationsfråga. Anledningen till varför jag citerade Wikipedia i början är att Wikipedia representerar en ny sorts syn på informationsförmedling. Det är en informationsförmedling där många individer gemensamt skapar värde men även innehåll. Definitionen ovan har flera personer kommit överens om gemensamt eftersom det är deras verklighet. Så länge ingen protesterar mot denna beskrivning blir det även din verklighet (om du använder Wikipedia). Det intressanta i detta är att det är ungefär så här dagens unga ser på journalistik. Att a) det handlar om rapportera, själv tycka och samla in information och b)vi kan faktiskt göra ett bättre jobb själva.
Nyhetsmedia känner sig hotade – de har själva haft monopol på granskning av makten. De granskar allt mer sällan men de vill gärna behålla monopolet. Eftersom de är utbildade journalister så tror de sig veta bättre och att de även kan hantera information bättre än vi andra. Problemet är att många av dagens unga inte håller med. De gör själva ofta journalistiskt arbete. Gör det de får de smisk på fingrarna. Ta det aktuella Arbogamålet. Någon lade ut en offentlig handling, PirateBay visade var den fanns och TV4 visade å sin sida för alla att den fanns. TV4 lyckades flerfaldiga spridandet 100 gånger. PirateBay anklagas för att publicera en offentlig handling. Det har de inte gjort – publicerar gör tidningar. Det unga ofta gör är att själva ta reda på information om det som rapporteras om i media. De gör det i sociala nätverk, via bloggar, peer-to-peer nätverk, sajter som FNA, YouTube m.m. De kollar upp källor – ofta inte angivna av de etablerade medierna. Det är klart att det är ett hot mot journalistiken, de unga gör ju ett jobb dagens journalister inte gör – det kanske är så att journalister måste börja syssla med granskande journalistik igen och inte bara samla ihop information. Dagens unga nöjer sig inte med den journalistik de erbjuds. De börjar vara med och skapa, granska och undersöka själva. Vissa journalister kallar det ett hot mot publicistisk sed och mot det offentliga systemet vi har i Sverige. Ungas sätt att konsumera, producera och granska media idag upplevs som ett hot av journalister och publicister – men är det verkligen det?