Filmdagarna i Malmö – en reflektion om homoerotik och manlig gemenskap

Vi män gillar andra män. Vi gillar att se filmer där män gör saker tillsammans. I höstens filmskörd är detta väldigt tydligt. I filmer som De Ofrivilliga, Pineapple Express, Tropic Thunder, Sex Drive och Step Brothers. Pineapple Express sätter nog världsrekord i manligt homoerotisk subtext. Filmen handlar om två män som upptäcker att det viktigaste i livet är manlig vänskap. Man ställer snarare upp för sin sanna kompis än gifter sig, eller som man säger i filmen :”bros before hoes”. Ut över detta finns det mycket för queer-teoretiker att fundera över i denna film. För vad är norm i manlig gemenskap? Frågan blir riktigt intressant i Ruben Östlunds utmärkta De ofrivilliga. I denna episodiska film så handlar en av episoderna om ett grabbgäng som träffas över en helg i en stuga. Grabbarna är numera män med kvinnliga partners, jobb och kombis. Med alkohol i kroppen så verkar den manliga gemenskapen bli mer än bara grabbig och de homoerotiska under och övertonerna finns där igen. Scenen där en av dem som blivit avsugen av sin kompis försöker förklara för sin flickvän att han och hans kompis brukade göra detta förr i tiden är fantastisk. Homosexualitet och manlig gemenskap återkommer i Step Brothers. Här handlar det om två 40-åringar som bor hemma och som blir tvungna att bli halvbrorsor. Homoerotiken finns där i flera scener och ordet mangina lanseras. I Tropic Thunder som driver en hel del med filmbranschen och speciellt actiongenren finns den dolda homoerotiken igen. Eller så dold är den inte – kvinnoförnedrande rapparen är homosexuell och som en av actionstjärnorna säger – det är Hollywood, alla är väl lite homo ibland. Sex Drive som är den bästa sexkomedin sedan American Pie har givetvis en hel del homoerotik den med. Tuffa brorsan mobbar huvudpersonen för att han inte haft EN flickvän innan han är 18. Då blir man ju gay. Gissa hur det går för brorsan innan filmen är slut, vad han kommer på? Problemet för män att visa sina känslor för andra män blir allra mest tydlig i Pineapple Express. Denna film som till ytan handlar om droger är en film om manlig vänskap på gränsen till att bli något mer. Nästan varje scen och replik har en homoerotisk underton. Vänskap mellan män är ändå det enda riktigt sanna och värdefulla – bros before hoes.
Det intressanta är att sätta alla dessa filmer mot den film i höst som faktiskt handlar om manlig kärlek, gemenskap och vänskap – nämligen Patrik 1,5. I Patrik 1,5 är det nämligen helt vanligt med två män som är partners. De är med varandra så som vi brukar se heterosexuella par. Alla i omgivningen förstår inte, men i filmen skildras den homosexuella relationen som den mest normala. Den homofoba grannen är farlig för alla i sin bil, ordföranden är otrogen mot sin fru med grannfrun etc. Den som ser filmen är vid filmens slut seriöst övertygad att ett homosexuellt par kan vara det allra bästa alternativet för ett barn eller en ungdomsbrottsling. Men filmen har inga homoerotiska undertoner – här kan manlig gemenskap vara både romantisk, familjär och vanlig.
Välkomna till en filmhöst som verkligen kommer att handla om manlig gemenskap på mer än ett sätt.

Filmdagarna i Malmö 2008

Nu är det paus mellan filmerna men jag skulle vilja skicka en snabbrapport om vad som har hänt så här mitt i arrangemanget.
Varje år vid denna tid går dessa filmdagar av stapeln i Malmö. Svenska Filminstitutet och branschen bjuder in till några dagar i filmens tecken. Kommande filmer visas av distributörerna upp för biografägare, press, resurscentrum och andra knutna till svenskt filmliv. Det är en chans att göra lite förarbete, träffa kollegor och bli lite trevligt särbehandlad. Ikväll bjuder Svenska Filminstitutet till fest. Nåväl.

Wall-E
Disney och Pixars nya storfilm kommer nog att glädja många kritiker och vuxna, men de flesta barnen kommer nog att somna till denna otroligt vackra, men rätt tråkiga historia. Det finns lite för lite att engageras av helt enkelt. Men snyggt är det.
En lustig sak som SFFaudio, en kanadensisk blogg, upptäckt är att den lilla söta maskinen Wall-E bryter mot flera copyrightlagar. http://www.sffaudio.com/?p=2837

Patrik 1,5
Ella Lemhagen har gjort det igen. En söt och gripande film som kommer att dyka upp på månget Skolbioprogram framöver. Tro mig. Här finns massor att prata om vad gäller människosyn, och naturligtvis sexualitet, eftersom Patrik som egentligen är 15 blir adopterad av ett homosexuellt par mitt i den mest hysteriska karikatyren av en svensk villaförort som bara Ella Lemhagen kan måla i sina pastellfärger.

The Pineapple Express
Att denna film visas på bio i Sverige är egentligen fullsändigt osannolikt men beror naturligtvis enbart på Seth Rogens berömmelse hos en köpstark tonårspublik. Det är en film om knark och manlig vänskap. Manus skrevs av två bardomsvänner då de var 15 år (vilket märks) och de vill själva kalla den "a stoner movie with a heart". Det röks ofantliga mängder mariuana i filmen. Den har sina stunder men är fruktansvärt ojämn. Du är verkligen modig om du vågar visa den i ditt ANT-projekt.

Righteous Kill
Än en gång möts de gamla storstjärnorna Robert deNiro och Al Pacino i en film. Länge upprätthölls myten om att de aldrig spelat mot varandra ens i Heat (de skulle ha vägrat och klippts ihop i redigeringen). Denna gång får deras jätteansikten knappt plats på affischen. Det var ett habilt hantverk och en ganska trivsam stund för en medelålders man som mig även om det blev lite förutsägbart till slut. En film som ändå kommer att laddas ner av fler tonårsgrabbar än som kommer att se den på stor duk.

Att arbeta med OS i klassrummet – en övning till!

Här kommer en till övning knutet till OS som ni kan arbeta med i klassrummet. En övning som går ut på att arbeta med fördomar och värdegrundsfrågor. Studera OS-sändningarna och dess nyhetsrapportering. Studera hur man omnämner folk från olika länder. Alltså inte bara vad man kallar dom utan även hur man beskriver dom. För det handlar om vi och dom. Vi är det alltid då det handlar om Sverige – vi mot vilka vi nu möter. Men även kanske när väst möter öst eller nord möter syd? Det behöver inte vara negativa beskrivningar – men fundera på varifrån beskrivningarna kommer? Varför beskriver man utövare, fans och länder i stort, på olika sätt? Varifrån kommer bilderna? För det oftast i bilder man beskriver dessa fördomar.
I och med ”Ara-skandalen” så fick denna övning ännu mer aktualitet – i beskrivning av korrupta länder. Intressant är även att läsa hur denna skandal beskrivs utomlands där det vi tycker i Sverige inte alls är det samma som hos dom (resten av världen). Kolla gärna upp vad som skrevs utomlands om händelsen.
Ett annat intressant spörsmål är hur viktigt det är för den nationella känslan att det går bra för Sverige. För det är en intressant fråga om hur sport fungerar för att förena människor kring sin nation. Vad är det egentligen som förenar och glädjer? Varför tycker vi det är så viktigt att svenskar tar medaljer? Varför håller vi på svenskar? Varför håller vi inte på andra? Om Sverige tar en fjärdeplats kan man inte vara glad att vi har idrottare som är fjärde bäst i världen (det är ju inte dåligt för ett så litet land som Sverige)? Och kan man inte glädjas åt de tre idrottsmän som visade sig bättre även om de kom från andra länder? En annan intressant fråga är varför rangordnar man länder man håller på? Detta är intressant utifrån flera aspekter. En är att det i klassrummen idag säkert finns flera elever med annan bakgrund en ”hel-svensk”, vilka håller de på och varför? Blir man mer svensk för att man håller på Sverige framför andra länder? Det är ingen lätt fråga, tro mig – jag vet med min polska bakgrund. En annan aspekt är varför gillar/ogillar man länder som USA, Kina, England, Frankrike, Ryssland, Israel eller Italien? Påverkar politiken vilka man håller på och vad har det med sport att göra?
Lite fler frågor om ni vill tala om OS i skolan.

Objektiv filmkritik eller eget tyckande – om recensionerna av Mamma Mia och Dark Knight

Vi har skrivit om filmrecensioner tidigare här på filmpedabloggik. Mycket har handlat om varför kritiker och speciellt unga inte likadant om film. Orsakerna är flera – de flesta av dagens större filmkritiker har dålig populärkulturell bildning, dålig genrekunskap och inte riktigt hängt med vad som hänt i mediet typ de senaste 20 åren (det finns undantag som t.ex. Johanna Koljonen, Fredrik Strage, Orvar Säfström, Emma Grey Munthe, Roger Wilson) En annan anledning är att vissa filmkritiker på allvar fortfarande hävdar att det finns vissa objektiva kriterier för vad som gör en film bra resp. dålig. Ett sådant verkar vara att fransk film är bättre än amerikansk. Ett annat är att filmer som handlar om sådant som recensenterna tycker är intressant i livet är bättre än annat. Som filmpedagog jobbar man precis tvärtom – vi måste förstå och kunna se filmerna med barnen, ungdomarnas ögon. Vi behöver inte gilla det på ett personligt plan men vi måste förstå och begripa varför den fungerar på unga. Recensenter av film hävdar ibland att det handlar inte om vad de anser själva utan något mer objektivt granskande. I sommar tror jag att den uppfattningen för alltid(?) dog? I svenska mer ansedda morgontidningar har filmen Mamma Mia fått bra mycket bättre recensioner och betyg än Dark Knight (femman i GP är ett undantag – men Mats Jonsson visade sig kunna genren). Låt oss studera dessa recensioner. Mamma Mia har i stort fått bra recensioner därför att man blir glad då man ser den, man nynnar med och Meryl Streep är bra (som om det skulle vara en nyhet). Alla verkar överens om att filmen inte är så mycket mer varken tekniskt eller storymässigt. Personligen tycker jag att det är jättekul att recensenterna som sett Mamma Mia hade kul. Det har även publiken, som i mångt och mycket är ungefär den samma som recensenterna av filmen(stor majoritet äldre kvinnor). Personligen hade även jag kul – Dancing Queen i superljud brukar få den effekten på mig. Det får även annan bra musik. Lägg märke till att jag anser att ABBA är bra. Om man nu anser att ABBAs musik suger, det finns även svenskar som anser detta – hur är filmen då? Som musikal betraktad? Som film betraktad? Som musikal är den ju sådär – det är roligt till en början att inget är riktigt i synk och sådär överperfekt som det brukar vara i amerikanska musikaler. Efter ett tag börjar även det bli ett manér även det och lite uttjatat. Tekniskt då? Där får filmen inte många plus. Filmens regissör är inte filmskolad och vet därför inte ens hur bildutsnitt fungerar (något visa lågstadiebarn kan i Sverige)eller hur man klipper dialogscener. Än värre är att man inte ens vet hur man fotograferar en film som man får samma ljus mellan scenerna. Tro mig det är inte menat att vara så utan det är bara helt enkelt dåligt. Det mesta av detta görs numera i efterhand , men inte i denna film. Gör man en studentfilm idag så klarar man faktiskt av att ljussätta den korrekt och jämnt.
Låt oss studera Dark Knight. Enligt kritikerna är filmen rörig och hänger inte samman. Den publiken jag såg den med (fullsatt salong) ansåg den inte rörig utan tyckte den hängde samman och tyckte att den var ”tajt” ”och sade att ”aldrig har tiden gått så fort”. Vissa trodde dock att filmen skulle slutat tidigare vid vissa tillfällen. Varför fick då denna film så dåliga recensioner av kritikerna i t.ex. SvD och DN? Hade de inte kul? Bedömde de den efter någon sorts objektiva värden? Nynnade de inte med i musiken? För tekniskt kan de faktiskt inte haft något emot filmen – detta är nämligen en film man i framtiden kommer att studera för hur man berättar film.
Det intressanta i sammanhanget är att Dark knight har utomlands fått fantastiska recensioner. Alltså, överjävligt bra recensioner, från seriösa filmkritiker. På världens största filmsajt IMDB är filmen framröstad som världens bästa genom alla tider av 225,000 röstande vanliga användare. Håller personligen inte med, men det kan vara kul att veta. Om det nu finns objektivt tyckande och någon typ av objektiva värden gällande film, om tio år vilken film kommer det fortfarande att skrivas om, studeras och inspireras av? Jag är ingen siare men kan garantera er att det kommer vara Dark knight och inte Mamma Mia. Så nu när recensenterna visat vad de själva tycker så ser jag fram emot att läsa recensionerna på höstens filmer: ARN-riket vid vägens slut ("en riktigt bra film för alla svenskar"?), Tropic Thunder ("jag skrattade så jag kissade på mig"?) och En förlorad värld ("så tråkig att man måste vara kulturtant för att gilla den"?). Eller så var bara Mamma Mia och Dark knight olyckor i arbetet och vi är tillbaka till ”objektiva” recensioner. Skall bli intressant att följa recensionerna i framtiden.

Att arbeta med OS i skolan - praktiska tips och annat!

Idag invigs OS i Peking. Även om SVT tyckte skolorna skulle betala för att visa OS så anser Filmpedagogerna att det är utmärkt att arbeta med det i skolan. Anledningarna är flera – det går under skoltid, det går i början av terminen, det finns massor att sätt få in det i undervisningen (tips kommer nedan) och SVT har numera sagt att det ät möjligt att göra det gratis. Tittar ni på det strömmande är det fortfarande helt lagligt också!

Varför Peking?
OS kommer för första gången att ske i världens största land, sett till antal invånare. Det är även ett framtidsland och stormakt inom ekonomi, teknik, företagsamhet och militärt. Det är egentligen rätt märkligt att det inte skett tidigare. Visst är det en diktatur men andra länder som Sovjet har haft det tidigare. Speciellt med tanke på hur mycket OS och idrott idag handlar främst om ekonomi och inte om det sportsliga. Tiden då det bara var amatörer i OS är en svunnen tid.
Lite intressanta siffror i sammanhanget. OS högst betalda idrottsmän tjänar: 1.Kobe Bryant (USA), basket: 233 miljoner kr/år. 2. LeBron James (USA), basket: 228 och 3. Ronaldinho (Brasilien), fotboll: 222 (Källa: DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3175&a=800911)
Internationella Friidrottförbundet IAAF (vars ena A en gång stod för amatör har ökade sin omsättning från 50,000 dollar 1981 till 40 miljoner dollar 1999 (källa: Filter). Coca-Cola, McDonalds, Visa och Samsung betalade 5,5 miljarder kronor för att använda sig av os-loggan i Turin och Peking. TV-rättigheterna från senaste OS uppges ge 10 miljarder dollar. (Källa Sydsvenskan http://sydsvenskan.se/ekonomi/article354239/Jattar-ger-miljarder-for-OS-ringarna.html).
För att sammanfatta, det handlar om helt otroligt mycket pengar idag. Det innebär även att bara enorma länder (främst ekonomiskt, kommer få anordna sommar-OS i framtiden – men även andra stora mästerskap). OS i Aten som gavs till Aten av historiska skäl snarare än ekonomiska är nog det sista lilla OS:et.

Sport och mediepedagogik-handledning
På filmpedagogik.nu finner ni en handledning som är anpassad till att arbeta med idrott och media i skolan. Handledningen är inte helt aktuell (faktiskt skriven till förra OS) men nedan kommer Peking anpassade övningar. Kombinera gärna handledningarna. Ladda ned här.

Arbeta med det i skolan – praktiska övningar
Enklaste sättet att arbeta med OS i skolan är att arbeta med rapporteringen av och kring OS. I över ett års tid har svenska medier rapporterat om Kina och Peking utifrån det faktum att OS sker där i år. Kolla upp hur denna rapportering har sett ut! Välj tidning, radio, TV eller kombinera och studera rapporteringen. Vad är det som lyfts fram – är det positivt/negativt, vilka är det som uttalar sig: Kineser/utlänningar, vanligt folk/toppar/experter. Studera även om och hur an låter enskilda individer/händelser stå för en helhet. Diskutera vad som skulle hända om man granskade andra länder så här?
I dagens DN skriver den kinesiska journalisten Lijia Zhang om vad hon anser vara en orättvis bild av Kina inför OS. Läs och sätt i förhållande till det ni själva får fram genom. Artikeln finner ni här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=813129

Eller på engelska från Guardian (den är lite ojämnt översatt till svenska)
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/aug/03/china.olympicgames20081

Diskutera varför rapporteringen ser ut som den gör? Är det för att nyhetsrapporteringen ser ut så? Att man främst väljer spektakulära och negativa nyheter? Eller har det att göra med att Kina är långt borta – talar ett språk få av oss kan och inte riktigt ser ut som vi, vita västerlänningar?

Mediaövning
Studera själva sändningarna. Arbetar ni med media – diskutera hur man filmar och berättar sport. Hur berättar man med olika bildutsnitt? Hur filmar man? Hur klipper man? Varför gör man så? Hur ser sändningarnas dramaturgi ut? Hur skapar man spänning och hur är det i förhållande till andra berättarsätt som spelfilm och TV-serier etc. Diskutera även om ni tror att det har förändrats och varför? Påverkar det faktum att det sänds i HD (Högupplöst) hur man väljer att visa sändningarna? Påverkar det att mycket är filmat för att visas i Widescreen, på platta Tv-apparater? Påverkar det att en hel del kommer att visas och ses digitalt i datorer?

Bildövning
Jobbar ni med form, stil och design i skolan finns det en del intressant att jobba med. För OS-arrangemangen har olika grafisk profil. Studera den grafiska profilen för Peking OS. Hur ser den ut? Varför har man valt den form och stil man valt? Vem och vad är den grafiska profilen vald och gjord för?
En annan lite rolig sak ni kan göra är att studera gamla profiler och loggor. På denna sajt kan ni se och jämföra alla OS-tävlingars loggor.:
http://www.2008beijingolimpics.com/the-olympics/feature-all-the-olympics-logos-from-1896-to-2012/
Studera och diskutera hur loggor som fenomen utvecklats men främst hur och vad loggorna skall förmedla har ändrats under åren.

Arbeta med spelfilmer
Det finns många filmer om idrott. Vissa handlar om OS – andra inte. Vissa är intressanta att arbeta med i klassrummet. Den mest intressanta är fortfarande en av de äldsta nämligen Leni Riefenstahls Olympia från Olympiaden i Berlin. Det är fortfarande ett mästerverk i propagandaklassen och står fortfarande som inspiration för tusentals reklammakare, musikvideoskapare och filmregissörer. Många vet kanske inte ens om det. Vill ni ha lite fler OS-filmer tips kolla in dessa:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=808692

Eftersom Kina är en enorm ekonomisk stormakt och ett land under stor utveckling så sneglar Hollywood allt mer på Kina. Att få filmer visade där är inte bara en fjäder i hatten utan även mycket Yuan/dollar i plånboken. Allt fler filmer från Hollywood kommer att rikta sig mot Kina, utspela sig i Kina och ha kinesiska skådespelare. I sommar har vi fått se tre exempel i Sverige.
Den mest lyckade är tveklöst Kung Fu Panda. En mycket underhållande film som är given på skolbio. Det är även en film som gått bra i USA men kanske viktigast av allt – fantastiskt bra i Kina. Filmen blandar rätt friskt mellan kulturerna och lyckas få ihop en universell berättelse för alla kulturer. Några kineser har haft invändningar mot filmen men folket i Kina verkar älska den. Det finns många bra sätt arbeta med den i klassrummet. Dramaturgiskt, innehållsmässigt, stilistiskt, inom sagor och myter och filmhistoriskt är bara några sätt att arbeta med den.
Den utmärkta Dark Knight använder sig av Kina på ett annat sätt. En del av filmen av filmen utspelar sig i Kina och har kinesiska skådespelare. Det är ett sätt som allt fler filmer använder sig av speciellt agentfilmer. Ett enkelt sätt att få med Kina utan att direkt förolämpa dem.
Förolämpande är däremot bioaktuella Mumien – Drakkejsarens grav. Främst för att det är en dålig film men även för hur den förhåller sig till Kina och dess historia. Visst talas det en del kinesiska i filmen men det viktigaste språket är ändå engelska. På något märkligt sätt förstår Drakkejsaren som varit död i tusentals år engelska (kanske är det en superkraft han har?). När Michelle Yeohs karaktär skall kalla upp soldaterna begravda under kinesiska muren, så läser hon den gamla besvärjelsen på engelska. Yetin – Himalyas legendariska snöodjur är tydligen uppfödda på amerikansk fotboll. Så där håller det på. Om de tänkt visa filmen i Kina vet jag inte men helt glada blir nog inte kineserna när de får se den.

Kinesisk film
Bästa sättet att dyka in i kinesisk filmkultur är ändå att se kinesisk film. Många har handledningar och väldigt många passar för visning i klassrummet. Zhang Yimous gamla filmer som Ju-dou, Den röda lyktan och Att leva fick många att få upp ögonen för kinesisk film. Hans moderna filmer som kampsportsfilmerna Hero och House of flying daggers är estetiska mästerverk. Hans mer personliga Att rida ensam i tusen mil är en intressant skildring av dagens Kina. Lite innan Yimou lyckades sprida den kinesiska filmen till en västerländsk publik gjorde även Chen Kaige det. Tillsammans gjorde de Den gula jorden (med Yimou som fotograf). Själv gjorde Kaige Farväl min Konkubin som är en av de mest framgångsrika kinesiska filmerna utomlands sett till priser och uppmärksamhet.
Bland dagens filmare kan man nämna taiwanesen Ang Lee som gjort två kinesiska filmer med enorma framgångar utomlands – Crouching Tiger, Hidden Dragon och senast Lust, Caution. På sätt och viss är dessa två filmer rätt symtomatiska för kinesisk film i Sverige idag. Kinesiska filmer som kommer hit är ofta antingen kampsports/hong kong filmer eller allvarliga dramer som ofta berör Kinas historia. Ytterligare en filmskapare som även han ligger på gränsen mellan det kinesiska och inte helt kinesiska är Wong Kar-wai vars filmer som Chungking express, In the mood for love och 2046 även de berör ämnena ovan. Vill ni verkligen fördjupa er i kinesisk film så läs Olle Sjögrens bok om kinesisk film: Röda berg och gula floder?

Filmpedagogerna önskar er ett trevligt OS i skolans och mediepedagogikens värld.

Lästips: Johan Croneman i Fokus och Nöjesguiden

Gudarnas skall veta att jag inte alltid gillat Johan Croneman. Enligt mig har han varit en kultursnobb som har en tendens att fullkomligt missa uppenbara saker. Men… man kan ju ändra sig. Så i sommar har Croneman blivit min nya favorit. Först sågade han den svenska deckartrenden i Nöjesguiden och sedan en toppenartikel i Fokus om den svenska pappamyten. Speciellt artikeln i Fokus är bra – den är faktiskt så bra att man bör se till att elever läser den i klassrummet. Varför? Jo, för att han är duktig på att formulera sig och uttrycka åsikter om rätt stora ämnen, som jämlikhet och könsroller. Artikeln som finns i Fokus sommarnummer är en liten pärla kring diskussioner om genus i klassrummet. Bara ett skönt citat i mängden: (Om att ta ut lika mycket föräldraledighet): ”Det innebär om att vi fortsätter med samma raketfart in i framtiden, som det senaste året, så kommer kvinnor och män att ta ut lika mycket föräldrledighet, och ta samma föräldraansvar för sina barn, redan år 2219. Om 211 år alltså” . Så läs och begrunda för här finns en del intressanta fakta och tankar om vi män verkligen vill vara jämställda på riktigt (nej, inte dela allt 50-50). Fokus finns fortfarande ute i affärerna. Den innehåller även en mycket bra artikel om Sveriges två stora partistrateger.
Bor ni i någon större stad kan ni även plocka upp Nöjesguiden som handlar om literära debuter. Det är intressant läsning men allra bäst är Cronemans korta men effektiva skopa åt en kritikerkår som lagt sig platta och upplyfft mycket av dagens ”deckar”-litteratur till god litteratur – det är den inte. Lättläst och roade kanske men inte välskriven, litterär, fördjupande, allmänbildande eller utvecklande (jo, kanske det sista, om man är en tolvåring). Finns ute nu.

Irakkriget på film och TV – fortsättningen

Vi har tidigare skrivit på filmpedabloggik om Irakkriget på film. Nu har det kommit lite fler filmer i ämnet till Sverige. Alla tre är intressanta misslyckanden. Det är filmerna Stop-loss, Redacted och Battle for Haditha. Redacted och Battle for Haditha behandlar samma problematik nämligen övergrepp genomförda av amerikanska militärer, men på lite olika sätt. Båda filmerna försöker skapa autencitet genom ett dokumentärt arbetssätt. Bägge filmerna bygger även på verkliga händelser. Nick Broomfield som gjort Battle for Haditha är en känd dokumentärfilmare och har tagit sitt arbetssätt till spelfilmen. Brian De Palma som gjort Redacted har använt sig av bilder som ser ut som om de är gjorda av egenfilmat material, övervakningskameror, mobilkameror, vloggar och nyhetsbilder. Båda filmerna använder sig av skådespelare som inte är vidare kända för att öka autenciteten. Båda filmerna har samma svaghet nämligen att sökande av autencitet påverkar berättelsen. I Redacted ser de olika ”riktiga” filmerna för proffsigt skapade ut. Övervakningskameror brukar t.ex. inte ha ljud. Sedan ser det lite väl spelat ut ibland. I Battle for Haditha är det snarare tvärtom. Det är lite för ojämnt berättat för att få en bra helhet i berättelsen. Till Battles försvar måste ändå sägas att det kanske är den spelfilm från Irakkriget som ändå fungerar bäst. Den tar upp viktiga ämnen som den psykiska hälsan hos soldaterna, dehumaniseringen inom militären men allra viktigast är att den ger irakierna ett ansikte såväl de civila som ”terroristerna”. Filmen visar även på ett obehagligt sätt hur det är de som bestämmer över terroristerna eller soldaterna som är de som saknar moral och betänkligheter. De är på båda sidor beredda att offra och utnyttja andra, bara deras sida vinner. Stop-loss är en lite annorlunda film än de två ovan även om den tar upp liknande problem. Filmen har tagit sin titel från en klausul som tvingar soldater kvar i armén. Soldaterna blir tillbakaskickade till ett krig de inte längre förstår och inte vill återvända till. Regissören Kimberley Pierce filmar och berättar på ett liknande sätt som i sin föregående film, Boys don’t cry, som även den byggde på verkliga händelser. Det viktiga är de mänskliga relationerna i Stop-loss. Det handlar om hur dessa relationer påverkas av hemkomna soldater som inte klarar av att bearbeta sina erfarenheter. Som huvudpersonen säger – vad gör man när stället där man stoppar undan allt hemskt blir full (hjärnan), när det börjar rinna över? Filmen är gjord ur ett soldatperspektiv. Det handlar om de vanliga soldaterna och de problem de finner såväl hemma som i Irak. Det är en liten annan approach en många andra filmer från Irakkriget. Fördelen är att filmen inte känns som en anti-krigsfilm. Det borde vara lättare för många, främst unga som själva kanske hamnar i armén att förstå vad de ger sig in på. Publiksiffrorna i USA eller Europa verkar dock peka på att unga inte ville se den. Som film för skolbion är den ändå intressant just genom att det känns så mycket att den vänder sig till unga tittare. Här är det inget storpolitiskt maktspel utan bara några unga män som hamnat i en tillvaro de inte riktigt förstår eller klarar av att bearbeta.
Battle for Haditha finns på DVD (visades aldrig på bio), Redacted visades på bio enbart i Stockholm men kan hyras digitalt via SF anytime och film2Home (båda kräver Windows) samt Stop-loss som går på bio just nu. Ingen av dessa filmer har blivit några kassasuccéer. Speciellt inte i USA där man fortfarande inte vill se film om Irakkriget. Däremot klarar man av att se på TV om kriget. Då menar jag inte nyheterna som inte rapporterar något av värde om kriget utan TV-serier och satirserier. Som vanligt är det till programmen Daily Show och Colbert report man skall vända sig om man vill få lite upplysning om irakkriget och USA. Daily Show gjorde detta mycket roliga inslag om hur mycket man rapporterade om rapporten som visade att USA:s regering medvetet gick i krig trots att de visste att man ljög för att få gå i krig.
http://www.thedailyshow.com/video/index.jhtml?videoId=171628&title=senate-intelligence-report

På Tv-seriefronten däremot – där har det hänt saker. Som vi skrivit tidigare har serien använts för att göra folk och soldater mer positiva till tortyr, med lyckat resultat. 24Steven Bochco försökte göra en TV-serie om kriget som hette Over there (som visats i svensk TV på TV6). Serien var intressant och tog upp de flesta ämnen som filmerna om Irakkriget försökt belysa som tortyr, posttraumatisk stress, soldatövergrepp, oförståendet över varför man är där, skillnaderna mellan politikers syn och soldaters etc. Serien fick bra kritik men sågs inte av tillräckligt med tittare och lades därför ner efter en säsong. Amerikaner vill och klarar helt inte enkelt av att se filmer och TV-serier som visar vad deras krig orsakar. Men TV-serier kan faktiskt ta upp ämnet på andra sätt. De tre TV-serier som engelskspråkiga kritiker hyllat som de bästa de senaste 20 åren tar alla upp kriget på olika sätt – det är the Wire, Sopranos och Battlestar galactica. Sopranos och the Wire som både gick på HBO och SVT och båda är Tv-serier som utspelar sig i nutiden tar upp Irakkonflikten på ett liknande sätt. I båda serierna påverkas karaktärerna av världen efter 11 september. För poliserna i the Wire betyder det mindre resurser att bekämpa kriminaliteten i USA, i Sopranos innebär det att maffian får det lättare och rent utav kan använda sig av homeland security till sin egen fördel. Men egentligen är kritiken mycket smartare och finare än så. I Sopranos så bryter gangsterbossen Tonys son ihop och klarar inte riktigt av en värld där regeringen och USA är ännu värre förbrytare än hans egen maffiafamilj. I the Wire så finns det stark kritik, speciellt i säsong 5, som handlar om medierna. I den säsongen visas hur lögn efter lögn till sist blir sanning om bara tillräckligt mäktiga personer försvarar lögnen. Som detektiven Bunk säger i första avsnittet: det här är Amerika, ju större lögn desto mer tror folk på den. Både Sopranos och the Wires storhet ligger i att de skildrar USA i många aspekter och nyanser och arr de försöker skildra hela USA i miniatyr.




En annan serie som faktiskt försöker med samma sak och som definitivt handlat om Irak är Battlestar Galactica. Serien som är en science-fiction handlar om robotar skapade av människan förinta oss. Serien har i säsong 3 verkligen fått det att handla om Irakkonflikten. Det som hände i säsong två innebar att människorna blev ockuperade av robotarna och tvungna att försöka anpassa sig till det nya livet. Inför säsongen gjorde man webisodes (episoder på internet) om hur orättvis ockupationen var och hur människorna led under den. Man hade till och med en berättelse om hur en man förlorade sin fru och gjorde det otänkbara – blev självmordsbombare. Det intressanta med denna serie som vunnit prestigefyllda journalistiska priser, utsetts till det bästa på TV av TIME magazine är att den vänder på perspektiven. I ett USA där amerikaner helst inte vill se filmer om Irakkriget, får värdelös information på TV, försöker ändå denna serie förklara problemen med invasionen av Irak. I serien är det ju människorna, de vi håller på som är Irakierna. De onda (robotarna) är amerikanarna. En intressant twist och den tvingar faktiskt åskådaren att se konflikten i Irak ur nya ögon. Inte minst tvingar den amerikaner och oss andra att se att terrorister inte är per definition onda och att det kan finnas en anledning till varför ”terroristerna” agerar som de gör. Så öppningen på tredje säsongen (nu ute på DVD) är perfekt till diskussioner om Irak men även större diskussioner om terrorism och medierapportering.
Som avslutning kan vi påminna om Taxi till den mörka sidan (som SVT repriserade i sommar) har kommit ut på DVD i England (den långa versionen av filmen). En annan dokumentär att hålla ögonen öppna för är den av oss tidigare nämnda Standard Operating Procedure som bör dyka på olika festivaler samt DVD och TV inom en snar framtid. Dokumentären är en uppgörelse med Abu Ghraib skandalen och gjord av Errol Morris. Den är intressant då den berör vår modernas kulturs förhållande mellan det fotograferade och verkliga skeenden.

Om nedladdning - se glaset halvfullt eller halvtomt?

Titta på diagrammet ovan. Det kan tydligen tolkas väldigt olika. Enligt Svenska film institutet (SFI) är det exempel på:

När det gäller illegal nedladdning ligger siffrorna kvar på en hög och oacceptabel nivå. Den illegala nedladdningen slår hårt mot den svenska filmbranschen och det är även internationellt sett ett av de största hoten mot filmproduktion och visning. En starkare respekt för upphovsrätten är en förutsättning för att förändra situationen och för att de legala alternativen ska kunna utvecklas. Det är glädjande att den svenska regeringen beslutat att införa det så kallade sanktionsdirektivet som innebär att upphovsrättsinnehavare kan begära ut uppgifter om vem som har laddat ner deras material olagligt och sedan stämma dem.
- Cissi Elwin, VD SFI.

Enligt de flesta unga är det exempel på det vi alltid hävdar – de som laddar ned mest film är även de som går mest på bio. Skulle de gå mer på bio om de inte laddade ned? Nej, de skulle de inte. Alltså är förlusten för filmbranschen typ 0. Fast visst de 7-10 procent som aldrig går på bio är en förlust för branschen. Frågan är om dessa skulle ha gått på bio om de inte laddade ned. Intressant är att man väljer att se det negativa istället för det positiva. I en tid då man pratar om nedladdningen som ett problem är det ju enormt glädjande att så många fortfarande är intresserade av att gå på bio. Ännu mer glädjande borde det vara för SFI att så enormt många unga fortfarande väljer att se film på bio istället för klipp på youtube, dataspel eller andra fritidsaktiviteter. Det innebär ju att biografen är långt ifrån död. Men okej vi kör på samma linje som regeringen – internet = dåligt, ungdomar som aktiverar sig = farligt.
Vi förstår inte vad de unga gör men bra lär det väl inte vara. Om någon, någon gång kunde ta och på allvar ta sig en titt på vad dagens unga gör kommer inte baksmällan för dagens maktelit inte bli lika stor den dagen de förstår hur dagens nya mediesamhälle fungerar. Helt ärligt – SFI behöver inte ens leta långt – läs på den egna hemsidan på:
http://www.filmnyheterna.se/Nyheter/Hemmabioagare-gar-oftare-pa-bio/
eller på:
http://www.filmnyheterna.se/Kronikor/Ta-publiken-pa-allvar/

Regnigt? – se en film

Efter dunderväder i maj och juni kom midsommar med regn. Så om det är regnigt se en film och här kommer lite tips på mycket bra filmer (inte alltid populära bland elever).
Gillar ni dokumentärer så har tre stycken mycket bra dokumentärer just kommit ut i England (finns att köpa på internet). Det är förtjänta oscarsvinnaren Taxi to the darkside, den mångfaldigt prisbelönta King of Kong och det är Baadassss!. Baadasss! Är en dokumentär om en av filmhistoriens viktigaste filmer blaxploitationfilmen Sweet Sweetback’s baaadassss song (som förövrigt också finns på DVD att köpa för alla som inte sett den). King of Kong är en enormt underhållande dokumentär om folk som spelar spelet Donkey Kong.
Låter kanske inget vidare men det är helt fantastisk dokumentär som är intressant för alla kön och åldrar. Taxi to the Darkside har vi skrivit om tidigare och det är den absolut bästa filmen ni kommer att se om Irakkriget. Efter den kommer ni stå upp och skrika över orättvisorna i världen.



En helt annan dokumentär är Helvetica som handlar om det där typsnittet som brukar användas vid uppmaningar etc. Mycket underhållande speciellt för alla er som sysslar med datorer och design.



På fredag den 27:e spelar Bonnie Prince Billy på Bohus fästning. Se konserten men ni kan även se honom som skådespelare i den mycket bra och lågmälda filmen Old joy.

Vill ni se den kanske bästa afrikanska filmen på flera år, se Daratt (som vi skrivit om tidigare). Det är en mycket intressant film om hämnd och försoning som är fast föränkrad i den afrikanska historien.



I England har även de senaste årens bästa skandinaviska film Reprise kommit ut. Eftersom denna film av någon outgrundlig anledning inte kom till Sverige (kanske för att det blivit pinsamt att se hur mycket bättre film norrmännen gör än svenskar) får ni allt köpa den i utlandet. Mycket bra film, med bra innehåll, fantastiskt bildspråk och mycket bra prestationer från i stort sätt okända skådespelare. Se den!
Lite filmtips om det skulle regna – regnar det inte så kan ni alltid se dem till hösten men alla filmerna är mycket sevärda.

Ideologierna är inte döda! Om FRA och fascistliberalerna

När debatten om FRA-lagen var som hetast funderade jag på hur någon som kan kalla sig liberal (något jag själv kallar mig) kan rösta igenom en sådan lag. Veckan efter har många pusselbitar tillkommit och helt plötsligt blev det alldeles klart. De som sitter i partier som folkpartiet och centern, men även moderaterna är liberala. De har skapat en ny definition av ordet liberal bara. De är inte nyliberala, inte socialliberala ej heller filosofiskt liberala de är Fascistliberala. Nu kanske ni tycker jag överdriver lite men låt mig exemplifiera.
De flesta som kallar sig nyliberala idag hyllar författarinnan Ayn Rand och har henne som främsta ideologiska ljus. Inget fel i det men drar man hennes idéer hela vägen så hamnar man lätt i fascism. Enkelt sammanfattat – staten skall inte påverka folks handlande och frihet. Med ett undantag, staten får inverka om folks rättighet till frihet hotas (tänk FRA). Det är visionen om ett samhälle där den med mest initiativförmåga segrar. Men vilka friheter är det som hotas egentligen? Terrorhot hävdar vissa – visst men vad är terrorism? Och vem bestämmer det – är det folket eller staten? Är det staten så hamnar man lätt i ett fascistiskt läge.
FRA:s chef gick ut dagen efter beslutet och sade att liknande lagar till FRA-lagen finns redan på andra ställen, han nämnde dock inte var. USA är ett sådant ställe men främst används det i länder som Cuba, Burma, Saudiarabien och Kina. Kina är ju annars ett land som många folkpartister och nyliberaler som Johan Norberg hyllar. Men vad är Kina egentligen? Är det en demokrati? Knappast. Det dessa skribenter och politiker oftast lyfter fram i Kina (Norberg i senaste boken, Leijonborg i bokform och talform) är just det Ayn Randska. Landet Kina är en diktatur och det är okej så länge det även är ett land som verkligen främjar frihet att skapa sitt eget välstånd. Det är Kina som ett fascistisktliberalt Utopia.
I dagens DN 24/6 finns det två krönikor som berör FRA lagen. En är på ledarplats:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=796898
Här är det Hanne Kjöller som anser att rösta igenom FRA-lagen var ett borgerligt självmål. Hon undrar hur liberaler kunde rösta igenom ett sådant förslag men om hon skulle se dem som fascistliberaler skolade i Ayn Rands skola så skulle hon nog förstå hur dessa, främst unga liberaler tänker.
På kultursidorna skriver historikern Lars Ilshammar om digital demokrati:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=797059
Här är utgångspunkten en annan. Han ser vad som har hänt under de senaste åren utifrån den digitala utvecklingens historia. Han pekar på ett nytt samhälle där just det som FRA-lagen är skapad till att övervaka är de redskap som många använder för att skapa sin vardag och att påverka demokratin. Det blir en krock mellan de gamla partierna samt ideologierna och dagens mediesamhälle. De gamla ideologierna ser den nya tekniken (nedladdning räknas in här) som ett hot mot demokratin medans dagens unga anser att den nya tekniken kanske gör demokratin.
Skall man vara konspiratorisk lagd (och det är jag) kanske man skall se det just så. Man skapar lagar som FRA-lagen för att man är rädd att det folk gör är terrorism. På ett sätt är det ju det. Folk använder sitt internet för att ta reda på andra saker än det politiker tillsammans med etablerade medier ger folket. Folk använder sig av de nya medierna för att påverka och förändra världen de lever i – det leder ju till revolution och det kan säkert klassas som terrorism tycks man tänka. Tror ni mig inte? Fundera på varför över 50 miljoner amerikaner tror att deras egen regering ligger bakom attackerna den 11 september. Fundera på varför inga medier (i USA och Sverige) rapporterade om rapporten som bekräftade att den amerikanska regeringen ljög och förfalskade information inför invasionen av Irak. Den kom förra veckan och enligt mig så borde det ha varit en toppnyhet världen över att man kommit fram till att regeringen i världens mäktigaste land ljög för att gå i krig. Om inte annat så har kriget påverkat vår omvärld.
Dagens unga, oavsett ideologi använder sig av internet allt mer (mer än de läser böcker, tidningar och magasin tillsammans). För dessa är internet ett, om inte det kanske viktigaste politiska redskapet som finns. Klart det måste övervakas. För vår erfarenhet som filmpedagoger är att internet faktiskt har lett till att dagens unga har bättre politisk koll och är mer politiskt engagerade än på bra länge. Inte partipolitiskt men politiskt och ideologiskt. Det är bland annat dessa unga man vill nå med nya personvalslagar. Det är säkert fullt möjligt. Kanske borde en del av de liberaler som blev ikryssade starta ett eget parti som står för deras åsikter – vad sägs om att göra om delar av centern och folkpartiet till Fascistliberalerna? Fast det kanske inte skulle ge så många kryss?

Hur mycket berättarröst klarar man av i en film? Om Sex and the City

Don’t tell it - show it! En gammal kliché i filmbranschen. De som gjorde Sex and the City borde ha lyssnat. Det är väldigt få filmer om har haft så mycket berättarröst i en film som denna film. När jag gick ut från filmen hörde jag fortfarande Sarah Jessica Parkers karaktär berätta om sig och sina väninnor. I flera timmar faktiskt.
Så är filmen något att ha? Rent filmiskt har den rätt mycket mer att begära och det blir mycket kaka på kaka då man visar samma sak som man säger. Men skall ni jobba med genusfrågor finns här en guldgruva att hitta exempel ifrån. Klockrena klipp som exempel på objektifiering (främst manlig), främlingsfientlighet, produktplaceringar, dramaturgi, premiss, manliga och kvinnliga världar, kommunikation, genre, filmmusik m.m. Så vill ni arbeta med en film som kommer att vara populär bland tjejer så passar Sex and the City utmärkt. Men då får ni stå ut med att höra en berättarröst i huvudet i timmar efteråt.

Fildelningsdiskussion - men är skolan inbjuden?

Idag möts enligt en artikel i SVD: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1350611.svd
Branschens olika företrädare på justitiedepartementet för att diskutera fildelning. Internetoperatörer, musik- och filmbransch. Jättebra tycker jag, men är skolan inbjuden? Inte det inte. Nu kanske man anser att skolan inte har någonting med fildelning att göra men det har den. Den har massor med det att göra och det ytterst sällan de i, eller runt skolan vet vilka regler som gäller för skolan. De flesta tror nog att det som är möjligt att göra som privatperson är okej att göra i skolan, men så är det inte. Mycket av det material, program och resurser som finns på internet och som elever använder dagligen är olagligt att använda i skolan. Nya lagar är på gång och ingen arbetar för att göra saker som är lagliga i vardagen till lagliga i skolans värld. Att det skiljer sig mycket mellan åsikter om fildelning märks t.ex. i att ungdomsförbunden (de politiker som är närmast sin skolgång) hos de politiska partierna är för fildelning medans i de vanliga partierna är majoriteten emot.
Så varför är det ingen som frågar skolan om vilka problem de möter? För det första är det nästan ingen som vet att skolan har dessa problem – varken skolan eller politikerna. Samtidigt vore det väldigt skönt om man faktiskt skapade en lagstiftning där skolor inte behöver bryta mot lagen för att följa läroplanen. Så det är dags för alla pedagoger att säga att vi faktiskt också är en del branschen vad gäller fildelning och distribution av nya medier. Så kanske vi slipper bryta mot lagen…

TV4 suger luva – ännu en gång!

Till fotbolls-VM 2006 hade msn tänkt sig att lansera platt-TV med HD. Men Sveriges största kabel-TV leverantör Comhem han inte få fram sin teknik i tid. Många som köpte TV-apparater till de mästerskapen fick se hur dåliga sändningar kan bli på den moderna teknikens platt-TV:s. På TV4 var det stora legoklossar i gräset och på tekniksajter runt i Sverige svor fansen över TV4. När TV4 skulle sända åttendelsfinalen mellan Sverige och Tyskland var man tvungen att stänga flera av sina kanaler för att i alla fall få rimlig kvalité. Nu är det Fotbolls-EM och TV4 har ensamma rättigheter på fotbolls-EM. På CanalDigital sänder man i HD men inte på Comhem eller boxer som stor majoritet av svenska folket har. Så ännu en gång sitter majoriteten av svenska folket med nya TV-apparater och bedrövlig kvalité. De flesta som kommer se matcherna utomhus kommer att se de i bra kavlité –speciellt Sveriges matcher. Men matcher med mindre intressanta lag kommer att sändas i dålig kvalité och blåsa väldigt många av de som köpt nya TV-apparater till EM. Till OS sänder lyckligtvis SVT i riktigt bra HD kvalité och de kommer att sända även till alla som har en HD box. Men de som tänkte se Fotbolls-Em i okej kvalité med ny teknik – kan känna sig blåsta igen.

Hollywoods idiotiska konservatism

Man brukar säga att i Hollywood står valet i höstens val till president mellan demokraterna, demokraterna och Ralph Nader. Det är mycket möjligt men när det kommer till sin egen bransch är Hollywood så konservativa att de hamnar till höger om ultrahögern. Här gör man saker som man alltid gjort och varför ändra på saker som fungerat så bra i hundra år. Vad gäller nedladdningsdebatten så är det väldigt tydligt att Hollywood ligger ganska många efter verkligheten, sisådär 20 år.
När det kommer till att göra film är det inte mycket bättre. Filmerna i Hollywood görs med en målgrupp på 12-åriga pojkar. Det innebär att vuxnare ämnen och vuxnare skildringar av t.ex. sex inte lär komma från Hollywood. Nu börjar dock verkligheten skapa enorma problem för Hollywoods makthavare. För de som är stora nedladdare och användare av den nya tekniken (både laglig och olaglig) är just 12-åriga pojkar. Branschen är fortfarande så inställd på denna målgrupp att de inte insett att de som går på bio är en annan och ny målgrupp. Visst unga män och kvinnor är fortfarande är lukrativ målgrupp men inte enbart, även andra går på bio. I helgen gick Sex and the city upp i USA. De flesta experter trodde att filmen skulle floppa eller i alla fall inte dra alltför mycket publik. Hur fel hade de? JÄTTEFEL. Publiken kom trots svaga recensioner. 55.6 miljoner första helgen är riktigt bra siffror. Det är även de bästa siffrorna någonsin för en film med kvinnor i huvudrollerna. Så vad missade alla analytiker? Tydligen att även kvinnor går på bio och att dessa kan vara 25-45 (en målgrupp man sällan räknar med i dessa sammanhang. I Sverige går filmen upp under Fotbolls-EM ett mycket smart drag av SF som kommer få stor publik från kvinnor som gärna går till ett ställe där man slipper fulla och skrålande män. Så Hollywood har ännu en gång visat att de har väldigt lite anknytning till verkligheten de jobbar i.

Film och lästips: Mer penisar tack!

När man föreläser om manligt och kvinnligt i film och TV är det intressant att diskutera nakenhet och objektifiering av kroppen. Vilka kroppar objektifieras, varför, har det alltid varit så och vilken effekt får det? Idag har den kvinnliga kroppen blivit den estetiska och erotiska normen. Frågar man dagens elever om vilken kropp de finner mest intressant estetiskt svarar c:a 80-85% kvinnokroppen oavsett om klassen består av 100% tjejer respektive killar. Hur har det blivit så? Teorierna och svaren är många men det har just kommit två mycket intressanta texter om detta. Den ena är Anja Hirdmans Den Ensamma fallosen den andra är Tom Fords text om manlig nakenhet i senaste numret av GQ Style.
Den manliga kroppen både syns och är osynlig samtidigt. Men den nakna manliga kroppen är fortfarande väldigt provocerande för stora delar av samhället. Det var intressant att se reaktionerna på utställningen med bilder i Alingsås och vilka bilder som det reagerades mest på? Vad tror ni var det bilderna av exponerade och objektifierade män eller av kvinnor? Kvinnor (främst unga) exponeras och objektifieras i så hög grad idag att folk inte ens reflekterar över det. Män får vi se manskroppen på ett liknande sätt då reagerar folk. Jag har frågat elever om hur ofta de sett nakna män i film och TV (pornografi undanräknat) och trots tiotusentals timmar mediekonsumtion är svaren typ aldrig. Vissa nämner Tillsammans andra äldre grupper nämner Änglagård. Amerikansk film och Tv blir det inte många exempel ifrån. Men så i höst kom Eastern Promises (som nu kommit ut på DVD) och nu i vår kom Dumpad (Forgetting Sarah Marshall).
Två filmer som uppfattas som amerikanska där huvudrollsinnehavarna är nakna. Inte på ett sexuellt sätt men oj vad folk reagerar i publiken. I Eastern Promises är Viggo Mortensen naken i ett slagsmål i ett badhus. Av naturliga skäl så tycker han det är viktigare att freda sig själv än skyla sig själv. Men oj vad folk reagerar över att han faktiskt har en penis (och att den syns). Under några veckors tid har elever frågat mig om man har body doubles i film. Javisst, svarar jag. Men han i Dumpad är det verkligen hans kropp, naken? Tror det, svarar jag, hört att man kommenterat den i flera recensioner. Tänkte att jag måste se denna film från Hollywood med en naken man i huvudrollen. I salongen var jag enda killen. Ett gäng tjejer i mellanstadieåldern och två i högstadieålder såg den med mig. Ojojoj vad dessa tjejer reagerade då de fick se en naken man. Mest nervöst fnitter, men även en del gapskratt. Tydligen är nakna män något unga kvinnor skrattar åt idag. Varför är det så? Skrattar samma tjejer om de skulle sett en helt naken kvinna? Tror inte det, och i filmen fanns det inga nakna kvinnor för få se vilken respons de fått. I Simpsonsfilmen får vi se Barts penis men inte å hans kropp utan bara penisen. Simpsons skapare Matt Groening kommenterade att hade fått för hög åldersgräns på filmen hade de satt en lapp över penisen och skrivit får enbart visas i Europa. Men nu verkar det som man faktiskt kan visa lite nakna män på film. Kanske börjar vi se en trendförskjutning där nakna män finns i annat en enbart porrfilm som pumpande fallosar (som Hirdman skriver). Blir det mer jämställt av mer nakna män i mainstreamkulturen? Förmodligen inte men det kan väcka en del tankar om hur vi ser på både kvinnor och män och det är j u alltid något.

Indiana Jones och Campbells förlorade skatt

George Lucas och Steven Spielberg har varit Joseph Campbells mest trogna lärjungar i Hollywood. Alla Spielbergs filmer och de flesta av Lucas har byggt på Campbells mytforskning. Allra tydligast var det i den förra Indiana Jones filmen. Nu har dessa två herrar gjort en ny Indiana Jones och det verkar som om de övergett sin läromästare, inte helt och hållet men ändå märkbart. När Lucas, som skrivit berättelsen som filmen bygger på, berättat i intervjuer innan filmen om hur de tänkt och om magin bakom Indy så har han refererat till Campbells tankar. När man sedan ser filmen verkar det som om han och Spielberg inte lyssnat på sig själva. Detta ger resultatet att den nya Indiana Jones är kanske den sämsta hittills. Visst har den en bra skurk och en hel del bra skådespelare men det räcker inte om inte berättelsen håller. Man kan fortfarande se filmen och bocka av delarna från hjältens resa men filmens djupare innehåll är inget vidare. Hade Lucas och Spielberg funderat mer på berättelsens mytiska innehåll hade de kunnat göra så mycket mer och så mycket bättre. Nu får vi ett pojkboksäventyr som i sina stunder är kul men som även innehåller många transportsträckor. Tyvärr saknas ett djup som bra berättelser enligt Campbell skall ha och därmed blev inte denna film en alltför bra film för att arbeta med i skolan.

Dokusåpan Allsvenskan

Det är kul när man flera år senare får rätt. I radioprogrammet Medierna i P1 den 28 april pratade man om fotbollsallsvenskan som en dokusåpa. Det var inte journalister som gjorde detta utan Urban Rydbrink informationschef hos Hammarby. Lyssna gärna på reportaget från Medierna:
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1129741&isBlock=1

Då det är dags för fotbolls-EM och OS i sommar kan det verkligen vara på sin plats att påminna om två handledningar som handlar om sport och fotboll ur ett mediepedagogiskt perspektiv. Handledningarna är några år gamla men den verklighet de beskriver är fortfarande aktuell och mycket intressant att diskutera i skolan. Så en liten påminnelse till alla er kolla in dessa två handledningarna på filmpedagogik.nu
Fotbolls VM ur ett mediepedagogiskt perspektiv:
Sport ur ett pedagogiskt perspektiv:

TV-tips: The Wire - svt2 fredagar 22.25

Sista säsongen av the Wire har börjat visas på SVT. Denna säsong har den inriktning på journalistik. De fyra tidigare säsongerna har gjort the Wire till världens bästa TV-serie. Den har varit så mycket mer än en vanlig serie. Det har blivit det förmodligen största konstverket i modern tid om kapitalismen och dess effekter på Baltimore i synnerhet och USA generellt. Den sista säsongen har fått kritik för att inte vara lika bra som de tidigare. Man anser att den bara är ”väldigt bra TV”. Det må så vara men det är väldigt bra TV om handlar dagens mediesituation och hur den påverkar alla delar i samhället. Den sista säsongen har massor av bra pedagogiska klipp för er som vill visa problem som finns kring journalistiken och vart den eventuellt är på väg någonstans. Lite förenklat – dagens journalister har gett upp de flesta journalistiska principer för att själva bli stjärnor. För egen del ta gärna och beta av de fyra första säsongerna innan ni ger er på denna femte säsong, men man kan faktiskt börja med den. Den funkar även i skolan även om inga elever sett serien då de exempel den tar upp är väldigt tydliga men ändå samtidigt väldigt djupa och nyanserade.

Tänk om-journalistiken kommer tillbaka

Efter tragedin med Engla så har så kallade seriösa medier som morgontidningar och public service fullkomligt tappat alla koncept. Direkt kommer det en massa inte alltför genomtänkta förslag och artiklar i kölvattnet av mordet på Engla. Journalistikprofessorn Stig Hadenius hävdar på fullaste allvar att om man publicerat namnet på alla tänkbara misstänkta i sex och mordfall så hade kanske Engla inte dött. Tänk om mamman hade vetat att det fanns mordmisstänkta i Sverige så hade hon kanske aldrig släppt ut sitt barn. I andra artiklar skriks det efter ett DNA register över helst alla medborgare så att man snabbt hittar misstänkta via DNA, Tänk om det hade funnits så hade kanske 42-åringen blivit gripen efter det första mordet. Personer kommer fram och säger att de tipsat polisen om 42-åringen redan förra gången – tänk om han hade gripits. Polisen får kritik för att de inte fört in alla mordfall, sexbrott och bortföranden i sina register. Tänk om de hade gjort det! Och ni kan resten.
Tillför denna journalistik något egentligen? Visst gör den det. Det handlar om att journalister ser chansen att förändra samhället så som de vill ha det. Är det demokratiskt? Nej? Är det bra journalistik? I helvete heller? Skrämmer det upp folk? Jajemensan! Arbetar man på samma sätt som Goebbels och Hitler? absolut även om jag inte tror att de flesta av Sveriges journalister vill genomföra den slutliga lösningen.
Låt då mig tänka lita om (jag är inte journalist och läses och ses inte av typ 6-7 miljoner). Tänk om man började publicera namnet på alla tänkbara misstänkta i alla tidningar, radio och TV. I alla fall på dem som har dömts tidigare. Vad skulle vi få för samhälle? Tänk alla gånger dessa fd brottslingar är oskyldiga? Hur skulle man ersätta att man förmodligen förstört deras liv? Eller är det så att man i framtiden kommer att vara dömd i media för all framtid. Alltså även om man avtjänat sitt straff får man för evigt stå för det i media? Enigt den mesta statistik som finns kring detta så leder snarare det till ett våldsammare samhälle än ett säkrare.
Tänk om vi införde ett DNA-register över alla svenskar? Skulle det hjälpa polisen? Skulle det räcka med enbart DNA bevisning i framtiden? Om så blir fallet så försämras vår rättssäkerhet något enormt. Det är ju trots allt så att enbart DNA räcker inte, det måste finnas även andra saker som binder någon vid ett brott. Problemet är även att DNA svar tar en stund att få fram, och nej verkligheten är inte som i CSI. Risken är stor att en DNA bank kan innebära att man förlitar sig för mycket på teknik istället för på det andra arbete som måste göras.
Tänk om poliserna fyllt i alla uppgifterna och eftersökt alla eventuella misstänkta vid vartenda sexbrott, mord och bortförande. Tänk om! I detta fall innebär det att en person inte greps i tid. Hur hade ni dock er att alla poliser skulle hinna med att fylla i alla dessa uppgifter och eftersöka varenda en av de personer som anses misstänkta (ibland hundratal). Det går ju – fördubbla antalet poliser i Sverige och det kommer fungera utmärkt. Samtidigt så innebär det ju att man måste ta de pengarna någon annanstans ifrån – några förslag? Skolan, sjukvården, pensionerna?
Så tänk om. Det som har hänt är en tragedi. Skulle polisen kunna arbeta bättre? Är hårdare tag lösningen? Kanske men det är inte säkert att det hade inneburit att Engla inte hade blivit mördad ändå. Kan vi ha ett helt säkert samhälle – där ingen utsätts för brott? Ja, men jag skulle inte vilja leva i det samhället för det skulle innebära ett övervakarsamhälle som skulle få Stasis välde i DDR att verka som en demokrati. Så när ni ser alla dessa tänk om reportage i film, tv och radio – tänk om.

Rapport från Existentiell filmfestival dag 2

Att börja dagen med Michael Haneckes Dolt Hot kl. 8.30 är inte snällt av arrangörerna. Filmen var mycket bra och passade utmärkt till festivalens tema om rädsla. Diskussionen efteråt var väldigt spännande med två riktigt djupa och intressanta analyser från Nina Björk och Sven Hansell. Dessa analyser fylldes på utmärkt av publiken till den kanske mest spännande reflektionen på hela festivalen. Det var nog väldigt många som ville se om filmen direkt efteråt, för att se den med alla dessa nya nyklar och reflektioner.
Filmvisningarna avslutade med filmerna Darling och This is England. Tyvärr fick dessa inga reflektionssamtal. Det hela avslutades istället med en reflektion och sammanfattning av hela festivalen av Per Naroskin & Maaret Koskinen. För att sammanfatta själv; det var två intensiva dagar fyllda med film och eftertanke och jag hoppas att ni kan uppleva det själva nästa år då festivalen återkommer.