Filmtips: Milk - Älska din nästa såsom dig själv – Om mänskliga rättigheter, kristna och homosexualitet

Gus van Sants nya film Milk är en klockren skolbiofilm. Den är mycket välgjord på alla plan, den tar upp stora värdegrundsfrågor och passar för samtal inom väldigt många av skolans ämnen. För er som inte vet vad den handlar om så handlar den om Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle som innehavde ett politiskt ämbete i USA. Men det är främst en film om mänskliga rättigheter. Det är ingen tillfällighet att denna film kommer ut samma år som man i Kalifornien (där filmen utspelar sig) har tagit bort möjligheten för homosexuella att gifta sig. I Sverige finns inte den möjligheten än, men med rätt stor sannolikhet kommer den rättigheten snart även hit. Det intressanta med Milk är inte just Harvey Milk som person utan den kamp han förde för att homosexuella skall ha samma rättigheter som andra i det amerikanska samhället. Det är en kamp som i filmen beskrivs som väldigt mycket en kamp mot den kristna kyrkan. Det är även en kamp för mänskliga rättigheter – att man inte skall diskrimineras pga etnisk bakgrund eller sexualitet. Det är en rätt sorglig film och fingret den pekar mot kristna människors hat är ändå filmens bestående intryck – i alla fall för mig. Vad är det egentligen som gör att en religion och tro som enligt min tolkning förespråkar kärlek kan skapa ett sådant hat och människoförakt mot andra. Som det så tydligt sägs i filmen – Älska din nästa såsom dig själv – verkar vara något som många kristna i USA inte lever efter. De verkar inte anse att homosexuella är din nästa. Vi arbetar mycket med kyrkan. Vi föreläser för kyrkan. Vi känner folk inom svenska kyrkan som är öppet homosexuella och många präster som längtar efter att få viga homosexuella. Vi känner många inom svenska kyrkan som jobbar med genus och gender-frågor men… de är inte en majoritet. De är nog med all säkerhet även ansedda som högst suspekta i USA. Därför är det faktiskt mycket intressant att se och diskutera Milk. För det talas om fanatism, hat och inskränkthet hos muslimer men sällan hos kristna. I USA finns det enorma doser av fanatism, hat och inskränkthet hos kristna. Det kan faktiskt vara en bra poäng att tala om det i den svenska skolan. Många vet nog inte om att detta finns i det USA som så många unga tycker ligger så nära Sverige. Men gör det verkligen det? Bara en sådan sak som att man firar Darwin i år. I USA anser enbart 14% av befolkningen, enligt Gallup, att evolutionen inte leds av Gud dvs Darwins läror. 43% anser att jorden skapades för c:a 6-8000 år sedan av Gud. Fundera på hur ni tror de siffrorna ser ut i Sverige. Den aversion många har mot homosexuella i USA är också den kopplad till kristna grupper i vilkas världsbild homosexualitet ett hot mot själva familjen – fundamentet för den kristna kyrkan i USA. I Sverige kan det vara svårt att förstå vad Gud eller Jesus skulle ha emot homosexuella – varför det anses så fel och okristligt. Lyckligtvis har svenska kyrkan en rätt annorlunda syn på förhållandet mellan kristendom och homosexualitet. Milk visar ändå rätt tydligt på de problem homosexuella har mött och fortfarande möter i USA.
Så Milk är mycket intressant film som skolbio. Den är intressant för att diskutera mänskliga rättigheter, religion och sexualitet. Den passar för diskussioner om moral, etik och politik. Den passar för samtal om rättvisa och solidaritet. Filmen passar till historieundervisning – om modern amerikansk historia (civil rights) såväl som undervisning kring minoritetskulturer. Genom den speciella stil med vilken filmen är gjord passar den utmärk till undervisning i språk såväl som bild och media. Milk är helt enkelt en film som passar de flesta ämnena på gymnasiet. En handledning är väl rätt given skulle jag tro.

TV-tips: Lie to me (onsdagar TV4)

Bara en månad efter USA premiären kommer vårens mest intressant TV-serie till Sverige. På onsdag börjar TV4 sända Lie to me. Lie to me är en Tv-serie som är riktigt intressant att använda i sin undervisning. Serien handlar om Dr. Cal Lightman spelad av Tim Roth. Lightman driver ett företag som läser av och tolkar folks kroppsspråk. På sätt och vis är Lightman en mänsklig lögndetektor. Det som gör serien intressant är att man i den kopplar olika känslor och uttryck till verkliga personer. Hur ser förvåning, avsmak, njutning, osäkerhet ut? Avsnitten är skapade så att det handlar om ett eller två fall som skall lösas dvs. se om de som skall undersökas talar sanning eller inte. Om inte vad är det deras kroppsspråk döljer/avslöjar? Det är faktiskt mycket intressant att se hur mycket vi visar/döljer genom små rörelser i ansiktet och i kroppen. Arbetar men med presentationsteknik i skolan så är det faktiskt riktigt viktigt med vad vi uttrycker och hur vi utrycker oss. Att Tim Roth spelar huvudrollen – så bra som han brukar spela är ju en riktig extra bonus. Kolla in Lie to me. Givetvis kan ni ju arbeta med form och stil kring denna väldigt klassiska Tv-serie.

Kan man skildra minnen på film? Om Waltz for Bashir och Persepolis.

Waltz for Bashir är en fantastiskt intressant film. Ur många aspekter. En är blandningen mellan animation och dokumentärt. För filmen är ju en animerad dokumentär på samma sätt som de utmärkta svenska filmerna Gömd och Slavar är. Men det som är intressant med filmen är att det är ett aktivt val av filmskaparen, Ari Folman, att animera filmen. I slutet av filmen klipper han ju in ”vanliga” filmsekvenser. Varför då? Varför berättar han filmen i en animerad form? En del av svaren ges i filmen i sig. Det handlar om minnen och det handlar om förtryckta minnen. Med andra ord minns inte berättaren själv det han berättar om. Han försöker pussla ihop sin berättelse tillsammans med gamla vänner och oss i publiken. Effekten av detta blir att vi får uppleva hur hans minne allt mer kommer tillbaka ända fram till de ”riktiga” bilderna. Det är först då han minns och vi alla kan se ”verkligheten”. Det är ett intressant stilistiskt drag. I serieromanen Persepolis och filmen baserad på densamma så handlar också om man berätta sina minnen i animerad form. Det verkar som om att om man skall berätta delar av mellanösterns mörka historia så passar den animerade formen bättre. Den animerade verkar även bra mycket bättre att berätta just minnen då vi som tittare lättare accepterar ovanliga stilgrep i animerad form som många hade tyckt vara konstiga i ”vanlig” form. Waltz for Bashir är på samma sätt som Persepolis en fantastisk skolbiofilm på gymnasienivå. Det är en film som passar historieundervisning, samhällskunskap, bild, media och svenska. Det är en film där man kan arbeta med händelser som än idag påverkar vår omvärld. Man kan ju även studera den hur den arbetar form och stilmässigt. En given skolbiofilm för i vår och höst. Kontakta din lokale filmpedagog för hjälp med analys och efterarbete.

Alla vet väl hur man berättar eller? Om Disney och klassiskt berättande

I USA lär sig skolbarn om hur en klassisk berättelse ser ut ofta redan från en tidig ålder. Det är sällan svenska barn får samma kunskap. Att man utgår från att barn har viss förförståelse för klassiska berättelser har varit tydligast i Shrek 1 och 2. Förra vintern kom ett svar från världens populäraste barnberättare – Disney, nämligen filmen Förtrollad. I vinter kommer ytterligare två filmer som tar upp klassiskt historieberättande för relativt små barn Bolt och Bedtime Stories. I Bedtimes stories är det en viktig del av själva handlingen. Det handlar om en man som berättar en saga för oss – i den sagan berättar sagans huvudperson godnattsagor för två barn. Under tiden sagorna berättas refereras till klassiskt historieberättande om hur eviga de klassiska berättelserna är oavsett genre. Man tar t.o.m. upp referenser till manusgurus som Syd Fields och Robert McKee i en barnfilm.
I Bolt handlar det mer om vad det innebär att vara en hjälte. I filmen berättar en hamster vid namn Rhino, som har sett en del populärkultur, hur en hjälte skall vara. Det är som hämtat från av de viktigaste manusböckerna hos Disney – Christopher Voglers: The Writers journey. Tydligen klarar småbarn av självklarheter om hur våra hjältar bör vara – hämtade från Joseph Campbell, tolkade av Vogler.
Disney vet hur man berättar en historia. Efter ett par mörka år för Disney – har gänget bakom Pixar tagit över rodret för berättandet hos Disney. Effekten? Bra mycket bättre filmer från Disney än på mycket länge.
Det är ändå intressant det här med hur vi undervisar om berättande för barn. I Sverige anses det lite fult man anser att det hämmar kreativiteten med regler. Frågan är om det gör det? Det handlar om att ge dagens unga en struktur att berätta utifrån. Disney verkar tycka att detta är så självklart att man kan ha det som viktiga element i sina filmer. Skrivpedagogen Veronica Grönte har i flera år arbetat med att med hjälp av film och klassisk struktur ge verktyg för barn att berätta. Redan från små barn verkar även hon anse att man lära ut dessa hemligheter som för amerikanska skolbarn är självklarheter. Kolla in hennes hemsida http://www.makete.se/ för mer information.
Berättandet är evigt – berättelserna likaså – Disney vet detta – frågan är om dagens svenska pedagoger vet det?

Vad menar TV4 med det här? Bildsymbolik i nyheter

Sitter och tittar på Nyheterna en söndagskväll. TV4 har som förstanyhet att en del anser att politiker bör sättas i karantän efter de slutat som politiker så de inte kan ta sina kunskaper direkt till andra företag.
TV4 väljer att bildsätta det som ovan. Man visar en fågel som doppar huvudet i vattnet och sedan försvinner med följd av att det blir ringar på vattnet. På detta lägger man sedan bilder av Göran Rosengren, Carl Bildt, Göran Persson och Ulrika Schenström och de företag de jobbat åt efter sin politiska karriär.
Är det en tillfällighet? Tänkte inte klipparen och fotografen på vad bilden av den dykande fågeln och ringarna på vattnet symboliserar? Eller var det väldigt medvetet? Journalister skall ju vara objektiva. Vinklar de nyheterna kan de bli anmälda till Granskningsnämnden. Samtidigt vet journalister att för bildspråk blir man ALDRIG fälld av Granskningsnämnden - så man kan ju använda lite symbolik om man vill.
Allt detta är kanske bara konspirationer - kanske är det ren tillfällighet - men det är inte första gången TV-nyheter visar bilder av fåglar som gömmer sig samtidigt som man pratar om folk som gjort något "dåligt".

Välkommen till biomonopolet: 3D BIO

För ett och ett halvt år sedan kunde ni här på filmpedabloggik läsa om hur 3D skulle förändra biografbranschen. Nu har 3D på allvar kommit till Sverige i och med Bolt 3D. Visst, U23D har visats innan men det är nu som denna teknik börjar komma till de lite större grupperna.
Har ni inte sett den moderna varianten av 3D (från de två senaste åren) passa på och se Bolt. Filmen är rätt bra i sig men 3D tekniken ger den ett fantastiskt djup. Det bästa är ändå detta - efter ett tag glömmer du att sitter och tittar på 3D. Innan filmen visas trailers för kommande 3D filmer – Monsters vs aliens, Upp, Ice Age 3D och Coraline. Alla ser ut att bli fantastiskt bra, speciellt Coraline (kom ihåg var ni läste det först). Men nu kommer kruxet – priset SF tar för 3D. När branschen presenterade 3D som framtidens bioupplevelse pratade man om merkostnad på 10-20 kronor per biljett så har det sett ut i andra länder. I Sverige slår SF till med en merkostnad på 35 kronor per biljett. Det är rätt saftigt – det är typ 30% påslag på priset. Varför gör SF då detta? För att de kan. De har monopol och enda konkurrenten Folkets hus och parker kan inte konkurera om stora titlar. Då kan SF ta vilka priser de vill – vilket de gör. Det är lite synd för att 3D ÄR framtiden för biograferna i hela landet. Skulle fler se 3D skulle fler vilja ha det, inte bara i storstäderna. Men SF:s monopolsituation innebär att de helt och hållet dikterar marknaden. SF bestämmer hur snabbt utvecklingen skall gå, SF bestämmer vad det skall kosta. Många hade farhågor när SF fick i stort sätt monopol att det skulle hämma biomarknaden i Sverige. Jan Troell har kritiserat dem för hur de påverkat visningarna av hans film Maria Larssons eviga ögonblick. Nu blir det också tydligt att monopolet påverkar utvecklingen för 3D och biograferna i stort. Någon förändring verkar ju inte vara i sikte och SFI och staten är sannerligen ointresserade av att göra något åt detta framtida problem.

Chris Anderson, Lawrence Lessig och den digitala ekonomin

Förra veckan var det största namnet i världen gällande moderna digital teknik och dess affärsmodeller här i Sverige. Chris Anderson besökte Malmö och det skrev en del om det i tidningarna bl.a. denna mycket intressanta artikel i Sydsvenskan. Sydsvenskan lägger för övrigt ut sina artiklar om upphovsrätt på PirateBay – ett intressant tilltag.
Chris Anderson har skrivit den mycket inflytelserika boken Long tail och är även chefredaktör för Wired. De utmärkta radioprogrammen Medierna och Publicerat hade båda skickat sina reportrar dit. De rapporterade och de bad experter kommentera Chris Andersons idéer. Vill ni lyssna på programman så kan ni göra det här:
Medierna
Publicerat

Experterna dömde ut Andersons idéer. De hävdade att idéerna inte var nya, inte skulle fungera och att de inte skulle kunna ersätta nuvarande medier. Problemet med den kritiken och samma kritik riktas mot Lawrence Lessig (läs mer om honom här) är att de som kritiserar inte förstår att båda dessa herrar beskriver en ny digital teknik. De har inte affärsmodeller för hela världen och alla media. De har affärsmodeller för den nya digitala tekniken – hur den påverkar vår konsumtion och hur detta kan bli lönsamt för såväl nya entreprenörer som gammelmedia. Att kritisera deras modeller utifrån klassiska mediemodeller är som att kritisera en bil från Saab för att den inte kan flyga (Saab gör ju flygplan) – det är helt enkelt två olika saker man beskriver. Gammelmedia behöver inte hänga med i den digitala utvecklingen – de kan fortsätta att trycka guldskivor med musik, ge ut papperstidningar och ge ut film på 35mm. Det de inte kan ändra är det faktum att inom den digitala utvecklingen går det fort och de som är uppväxta med den nya digitala tekniken ser på konsumtion och skapande på ett helt annat sätt än gammelmedia. De vill att media skall som Lessig skriver skall bokifieras. Tänk om samma restriktioner fanns på böcker som på t.ex. film och TV – vilket ramaskri det skulle bli bland alla kulturkramare i detta land. Tänk om man bara fick läsa vissa böcker vid vissa tider, bara läsa vissa delar av böckerna, inte läsa dem på annat språk än svenska, inte citera ur dem och bara läsa dem på specifika ställen.
Lawrence Lessig och Chris Andersons böcker och tankar är viktiga och intressanta därför att de faktiskt försöker förklara även för folk födda innan 1980 hur digitalteknik fungerar och kan tjänas pengar på. I Lessigs fall så handlar det även mycket om hur man själv skapar och vilken nytta det har för t.ex. utbildningen.

Remix i praktiken – Songsmith

Lawrence Lessigs nya bok heter Remix. Den handlar bl.a. om hur användare tar andras verk och gör något nytt med dem. Detta har nu blivit ett väldigt stort fenomen med Microsofts nya programvara Songsmith. Folk tar kända låtars sång och text och lägger på ny musik i bakgrunden. Resultatet blir bland det roligaste ni kommer att höra på internet i år. Här kan ni kolla in några riktigt roliga versioner av låtar från artister som Beatles, Eagles, Ozzy, Survivor, Eminem m.fl.

http://timesonline.typepad.com/technology/2009/02/top-20-tracks-r.html

Se på dem nu för om några dagar kommer de vara bortplockade från YouTube.
Här kan ni även se en personlig favorit som inte finns med på listan ovan:

TV-tips: Musikministeriet och nya SVT-play och Bolibompa-webben

SVT har en del bra program. Vissa som t.ex. Musikministeriet är helt fantastiska små pedagogiska pärlor. Arbetar ni med media så är sannolikheten rätt stor att ni berör musik på något sätt. I Musikministeriet finns det massor av kul att se och diskutera i klassrummet. Ett återkommande ämne är eget skapande – vad idag är eget skapande och finns det möjlighet att tjäna pengar på det? Har ni missat något program finns de på SVT Play. Programmet går annars tisdagar 21.30 på SVT2.


Nya SVT-play är annars ytterligare ett exempel på SVT faktiskt hänger med i medieverkligheten. Gränssnittet är snyggt och mycket enkelt. Det är lätt att hitta på sajten (vilket det inte var tidigare). Numera har man även hela utländska Tv-serier (som Merlin). SVT Prima sänder serier i dunderkvalité (om det bredband bara håller vad det lovar) – så bra faktiskt att bilden där ofta är bättre än i mångas ”vanliga” TV-apparater.
Kolla in nya SVT play – där har ni hur framtidens TV kommer att se ut. Än så länge kan ni även använda det i undervisningen.

Jobbar ni med lite yngre barn så ser de nog en hel del på Bolibompa. Även Bolibompa har gjort om sin webb-plats och det är en riktigt bra uppdatering. Det är lättnavigerat och logiskt (min treåring klarar av det), det fungerar riktigt bra och stabilt (det gjorde det inte tidigare på mac i alla fall) samt har mycket bra nytt innehåll. Så även här har SVT presenterat ett nytt material med en del grejer man faktiskt kan arbeta med pedagogiskt.

Prosumenter, digitala invandrare och Pirater – fortsättningen!

Kanske hade ni möjlighet att höra våra föredra under filmfestivalen i Göteborg. Kanske inte. Oavsett här kommer ett gäng lästips till alla er som vill veta mer om strömmande media, nedladdning och framtiden för film och TV.
På cinemix-seminariet visade vi ett klipp med Lawrence Lessig (det som ni kan se på vår blogg). Hans nya bok heter Remix och handlar om hur dagens medieverklighet ser ut men även om möjligheter för att få dagens teknik, dagens användare och copyrightinnehavare att fungera tillsammans. Som alltid av Lessig, en högst intressant bok och en bok som det kommer att talas och skrivas om lång tid framöver. Boken ger även en hel del väldigt konkreta exempel på hur konstigt mycket av det som berör copyright är idag. Vill ni ha koll på hur den internationella debatten kommer se ut i frågan läs denna bok.



Anders Rydell och Sam Sundbergs: Piraterna - de svenska fildelarna som plundrade Hollywood är en reportagebok om dagens svenska nedladdningsdebatt och främst om Pirate Bay. Den är skriven lite som en deckare om hur dagens situation med Pirate Bay, Piratbyrån, FRA etc. uppkom. De har många källor och en hel del nyttig information även om deras stilistik ibland känns rätt tröttsam. En annan intressant sak med denna bok är hur mycket i den redan känns lite inaktuell. Så fort går det i denna förändringarnas tid.


Tony Ernsts: 6 miljoner sätt att jaga en älg på - en berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall handlar om musikbranschen och deras erfarenheter. Det är bok som främst är uppbyggd å en väldans massa intervjuer med allt möjligt folk inom musikbranschen. Då musikbranschen är den bransch som längst levt med nedladdningen är det en intressant läsning om hur branschen anpassat eller inte anpassat sig. Här borde det finnas en del lärdomar för andra branscher så de inte gör samma misstag som musikbranschen ändå gjort.

Vi passar även på att tipsa om två äldre böcker i ämnet som vi rekommenderat tidigare:
Allt mitt är ditt av Johan Söderberg
Long Tail av Chris Anderson