Irak – 5 år senare på film och TV

Nu är det 5 år sedan ockupationen av Irak började. Allt fler filmer berör detta ämne. Flera har ni kunnat läsa om tidigare på vår blogg, som Utlämnad - en fråga om tortyr, Hear no evil, se no evil, Filmtips: No end in sight
På SVT sände man två dokumentärer i ämnet den 16 mars. Både intressanta och bra för arbete i klassrummet. Folke Rydéns Irak bakom slöjan och den amerikanska Tillbaka till Irak (Reserved to Fight). Irak bakom slöjan handlar om hur situationen för Iraks kvinnor har försämrat efter invasionen. Den är intressant men samtidigt skulle och borde den gräva lite mer i anledningarna till varför det blivit som det blivit. Har man sett andra dokumentärer om Irak eller läst böcker i ämnet så vet man rätt bra att en av de viktigaste orsakerna till kvinnornas situation är hur USA slog sönder det civila samhället i Irak och av det följde massarbetslöshet och problem inom vård, skola och omsorg. Detta skapade stora ojämlikheter i Irak något som det inte direkt pratas om, inte ens med mannen som huvudsakligen var ansvarig för att det blev som det blev.
Den amerikanska dokumentären är en av många amerikanska dokumentärer som handlar om vad som händer med soldaterna som kommer tillbaka från Irak. För att sammanfatta kort, det är enormt många som har psykiska och fysiska problem efter sin vistelse i Irak.
SVT har tidigare visat två oscarsnominerade filmer i ämnet. No end in Sight som vi skrev om här samt årets oscarsvinnare Taxi till den mörka sidan. Taxi till den mörka sidan kan ni se på denna länk: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1066583
För att göra det väldigt enkelt för er – gör det! Om ni skall se en enda aktuell dokumentär om vår omvärld se då till att det blir den. Det är en film som handlar om hur tortyr på ställen som Abu Ghraib i Irak, Bagram, Afghanistan och Guantanemo möjliggjordes genom otydliga direktiv från högsta ort för hur man skall behandla och utfråga fångar. Givetvis så straffas de längst ner i kedjan men efter denna film så känner man att det finns människor i USA:s allra högsta ledning som borde ställas inför Haag-domstolen. Frågan är egentligen varför inte alla världens alla länder inte bara tar och samlar sig och skickar personer som Donald Rumsfeld, Dick Cheney och Alberto Gonzales till krigsdomstolen i Haag. Så kan dessa herrar försöka bevisa sin oskuld till brott mot genevekonventionen. Något säger mig att de skulle få svårt vid en sådan rättegång. Så se gärna dessa filmer och diskutera med era elever.

Filmtips: Moliere

För alla engelskalärare måste Shakespeare in Love kommit som en skänk från ovan. Nu kommer en present till alla franskalärare och språk/dramalärare som vill arbeta med Moliere. Den franska filmen Moliere är nämligen en fransk variant av Shakespeare in Love (SIL). Det är en film som SIL utspelar sig på två plan. Det handlar om Moliere men samtidigt så reflekteras det han upplever i hans skrivande (så som Romeo och Julia reflekterades i SIL). I Moliere så byggs handlingen istället på ‘Le Bourgeois Gentilhomme’ och ‘Tartuffe’. Filmen är välspelad, snyggt fotograferad och har bra musik. Utöver detta så är denna film en utmärkt ingång till en av fransk litteraturs förgrundsgestalter. Sverigepremiär 21 mars.

Att skriva om barnfilm

Redigerad 19/3.
BUFF är över men inte utan att vissa frågor uppkom. En uppkom med alla jag pratade med - filmskapare, distributörer, producenter och pedagoger. Hur skriver man om barnfilm? I en tid då de flesta recensenter skriver utifrån sig själva och inte utifrån en tilltänkt publik så uppkommer det en hel del problem för recenserandet av barnfilm. För vem skrivs recensioner av barnfilm? Idag skrivs de flesta recensionerna av vuxna för vuxna. De skrivs med en vuxen persons ögon och är skrivna för en läsare som är liknande i ålder och värderingar som recensenten. Är det egentligen något bra gällande barnfilm? Jag förstår att man inte kan skriva recensionerna för brukarna, då små barn ofta inte ens kan läsa. Man kan dock skriva dem till föräldrar för barnen. Helt ärligt så tror jag att de flesta som läser filmrecensioner på barnfilm är föräldrar som undrar om detta är en film som passar mitt barn. Ställer de sig den frågan lär de idag inte få mycket hjälp av recensenterna på de stora tidningarna, radio eller TV. För dagens recensenter ser på filmerna med sina ögon. De är så präglade att inte ens försöka se en film utifrån brukarnas ögon att de inte kan se vad ett barn vill eller kan se i en film. Alltså har vi ett problem. För min erfarenhet, både personlig och professionell, är att man som förälder vill få en recension som hjälper mig som förälder att förstå om detta är en film jag skall ta med mitt barn på – inte om jag skall gå själv. Hur mycket jag än älskar barnfilm – jag skulle inte gå och se Lilla spöket Laban, Snuttefilmer, Mellanmål etc. själv, utan mitt barn.
I dagens DN (den 18/3) skriver Pia Huss om hur mycket bra barnfilm det visades på BUFF och hur lite av den som kommer att komma hit. Hon har helt rätt i det. Men hon verkar inte se att hon själv är en stor del av problemet. Hon sitter nämligen på en av dessa tidningar som har ENORM makt över vilka barnfilmer vi får se i Sverige. Om hon nu, som hon påstår, kan se vilka filmer som är bra för barn – varför recenserar hon inte barnfilmer? Är det för hon skulle kunna hamna i en jävsituation? (hon har varit med och bestämt vilka som skall få stöd).
För det här med recensioner av barnfilm skrivna av vuxna för vuxna är ett stort problem som påverkar import och distribution av barnfilm. Barnfilmer som inte har en stor amerikansk eller svensk distributör i ryggen är nämligen mer beroende av bra recensioner än någon annan sorts film. Recenserar man dem som vuxen, får de oftast välmenande treor. Men vad tycker den tilltänkta publiken? Ingen vet. Effekten är att man inte vågar lägga en massa pengar på att ta in filmer väldigt få kommer se. Pia Huss skriver: "På så vis ger man ju publiken uppfattningen att barn- och ungdomsfilm är betydelselös" som en kommentar till att man tar in filmer som är enligt hennes beskrivning är harmlösa eller dåliga. Men genom att som hennes tidning inte recenserar film utifrån barns perspektiv, så kommer distributörer inte våga ta in filmer som sticker ut. För barnfilm är inte lönsam. Oavsett stöd från SFI, skolbiovisningar och andra täcker inte det att dåligt recenserade (eller inte alls recenserade filmer inte ses av typ någon på bio. Istället satsar man på relativt säkra kort. För att vi verkligen skall få en bra barnfilmsimport och distribution av annan film än den som kommer från de stora bolagen så behövs en ny sorts recensioner av barnfilm. Vi behöver se recensenter som recenserar film utifrån den tilltänkta publiken. Det borde inte vara så svårt att få fram. I Sverige har vi tusentals pedagoger som ständigt måste försöka se film, TV, böcker, konst och teater med barnens ögon. Många utav dessa är även riktigt bra på att skriva. Bara en lite tanke.

Filmdiskussion: Marknaden/pengar har ingen moral - fyra bioaktuella filmer

I det fantastiska debattprogrammet Beckman, Ohlson och Can så sade regissören Roy Andersson att ”Marknaden/pengar har ingen moral”. Det verkar som om många amerikanska filmskapare håller med honom. Flera av förr årets bästa amerikanska filmer handlar om kapitalism/pengar och moral. Nu har dessa filmer blivit bioaktuella i Sverige. Det är filmer som No Country for old men (NCFOM), There will be Blood (TWBB), Sweeney Todd och Into the wild. Alla tacklar de kapitalismen och kommersialismen på olika sätt och alla fyra verkar rätt överens om att dessa tider är mörka tider. I de tre förstnämnda filmerna handlar det delvis om psykopater. I NCFOM och TWBB så är psykopaterna i stort sätt beredda att göra vad som helst för pengar. I NCFOM är det en seriemördare spelad av Javier Bardem, i TWBB en oljeman spelad av Daniel Day Lewis. Båda dessa vann Oscar och båda gör riktigt obehagliga människoporträtt. Det obehagliga med dessa två, är att båda i stort sätt saknar moral – de är beredda att begå den värsta synden – att döda – för pengars skull. Daniel Day Lewis oljeman bryter rätt duktigt mot alla andra budord också – jag tror han prickar in nio, med undantag av äktenskapsbrott.
I Sweeney Todd handlar det om en seriemördare som inte är kapitalist utan faktiskt dödar de som är med och bygger upp och missbrukar systemet. Sweeney Todd dödar folk ur kyrkan, jurister, politiker och allmänt rika.
Allt för att hämnas den oförrätt dessa gjort mot honom. Todd hyllas inte som en hjälte men det är ändå en figur vi skall känna mer sympati med än de han mördar. I slutet får han sitt straff, inte av samhället utan snarare som ett exempel på att de begär (kärlek, hämnd, profit) som filmens huvudkaraktärer känner är så stora och starka att de kommer självregleras. Lägg märke till att de regleras inte av staten utan vanlig mänsklig överlevnadsinstinkt - den starke överlever. Kapitalistiskt och nyliberalt, javisst, men är det ett lyckligt slut?
Into the wild är en helt annan sorts film. Det är en film baserad på verkliga händelser om Chris McCandless, som bestämmer sig för att lämna konsumtionssamhället och bokstavligen bege sig tillbaka till naturen. Inspirerad som han är var av en av USA:s viktigaste moralfilosofer Henry David Thoreau (även av Roy Anderssons favoriter), så blir det tydligt hur långt de klassiska amerikanska begreppen freedom och liberty kommit från den tid då myntades och mytologiserades. Filmen berör och diskuterar verkligen den amerikanska myten om sin egen nation och är ett mycket spännande inlägg i en tid då nykonservativa tagit över ord som Gud, freedom och liberty (lägg märke till att dessa ord båda översätts till frihet på svenska). Filmens regissör och huvudkaraktär verkar inte riktigt vara av åsikten att kommersialismen eller kapitalismen gör oss fria, som många nyliberaler hävdar – utan snarare tvärtom. Att inte äga skapar sann frihet. Det är intressant att fundera över vad det är i samhället som gör att dessa frågor kommer upp just nu. Frågorna är inte nya. Thoreau skrev sina böcker på 1800-talet då Sweeney Todd utspelar sig. There will be blood utspelar sig i förra seklets början, det är en enbart No country… som utspelar sig i nutid även om filmen är väldigt icke tidsbunden i sitt utseende. Så kanske är det så att vi nu är mogna att diskutera kapitalismen, marknaden och pengar igen? Då andra ideologier anses döda verkar det som om man i USA vill diskutera om kapitalismen har en moral och om inte, vad skall vi göra då? Så härmed rekommenderas dessa fyra filmer för spännande diskussioner i klassrummet om vår rådande världsordning.

Filmtips: Horton

Antalet filmer riktade till de lite mindre barnen i skolan är under våren försvinnande få. Desto mer glädjande att en av dessa få filmer, Horton, är så bra. Horton bygger på en bok av USA:s Astrid Lindgren, Dr. Seuss. Filmen är skapad av teamet bakom filmen Ice Age. På samma sätt som Ice Age är det en film som lyckas kombinera mycket av det som gör en bra barnfilm. Den är form och stilmässigt mycket välgjord. Den har en mycket bra berättelse som är främst inriktad till barn men som samtidigt är rolig även för vuxna. Den har både i den amerikanska och svenska versionen mycket bra röster.
Det som ändå gör Horton så klockren för arbete i klassrummet är dess olika teman. För filmen handlar om enorma teman som görs lättbegripliga för barn. Berättelsens slogan att ”en person är en person oavsett storlek” är något som alla kan identifiera sig med, oavsett storlek. Filmen kan lättast beskrivas som en Matrix för småbarn. Det är en film som handlar om vad vi tror på och hur vi väljer att agera utifrån den tron. Finns det något större där ute och vem är det egentligen som sätter gränser för vår fantasi? Ytterligare ett av filmens teman: att våga stå för sina åsikter trots att ingen annan tror en, är även det ett tema alla unga kan känna igen sig i. Det är även en film om att respektera andra, sådana som inte är som vi andra – även det ett tema som kanske inte alla känner igen sig i, men ett tema man SKALL undervisa om.
Horton är en perfekt liten berättelse för att arbeta med i skolan. Den har en klassisk struktur som passar utmärkt till analys om hur man berättar. Den är form och stilmässigt mycket välgjord och passar för analys av form och stilelement i all sorts film. Tema och karaktärsmässigt finns här massor att prata om: metafysik, tro, respekt för andra, makt och storlek. Räkna inte med en handledning, men låt inte bli att arbeta med filmen för det, för det är en film som verkligen passar klassrummet.

Lästips: Vanity Fair

Så har årets Hollywood nummer av Vanity Fair kommit ut. Det är bara att masa sig iväg att köpa. Årets mest intressanta artiklar är de om skräckfilm (med Romero, Craven, Carpenter och Hooper), Tjejfilmer (chick flicks), manusförfattande för en ny tid samt artikeln om krigsfilmerna Deer Hunter och Coming Home då och nu. Utöver detta finns spännande läsning om Dataspelens framtid, Alfred Hitchcock, Mandomsprovet och Albert Maysles. Vill ni få reda på lite mer om Barack Obama finns en väldigt lång artikel om honom. Med andra ord, det finns ingen större anledning att inte köpa Vanity Fairs Hollywood nummer, möjligen den att ni inte vill vara informerade om film.

Upprop: Alla pedagoger som arbetar med media förenen eder!

Jobbar du med media (Film, TV, radio, musik, data, foto, tidningar) i klassrummet? Hur ofta bryter du mot lagen? Varje lektion, dagligen, en gång i veckan? Du vet inte? Förmodligen för att då man pratar om och utreder yttrandefrihet och upphovsrätt så saknas utbildningen i diskussionerna. Universiteten är ibland med i samtalen och någon gång grundskolan men ytterst sällan frågar man brukarna om vad som behövs för att bedriva den medieundervisning i skolan som läroplanerna föreskriver.

Just nu pågår flera lagbearbetningar, utredningar och studier som berör skolan. Exempelvis om upphovsrätt, public service, kultur och filmavtal. Tror ni skolan är med i samtalen?
Det finns en mängd avtal som möjliggör användande av media i skolan. Tyvärr är de flesta av dessa avtal föråldrade och hänger inte med i den tekniska utveckling som skolan borde ta del av.
Hur skall man t.ex. undervisa i kritiskt granskande av t.ex. nyheter om eleverna inte har möjlighet att se dessa i klassrummet? Att idag tro att papperstidningar är främsta nyhetskällan för unga människor är ungefär som att fortfarande tro att jorden är platt.

Så låt mig ställa några frågor till dig som använder media i klassrummen:
Är det lagligt att:
➢ Visa TV i klassrummet? Visa Film?
➢ Visa internet?
➢ När det gäller internet, vad är okej att visa?
- Får du visa rörlig bild?
- Får du visa pressbilder?
- Vad får du sedan som lärare eller elev göra med dessa bilder och texter?
➢ Får du spela musik i dina egna filmer/ presentationer som du inte gjort själv?
➢ Får du sjunga vilken musik du vill i skolan?
- Får du mångfaldiga sången, framträdandet?
- Får du kopiera upp noter och sångtexter?
➢ Får du spela upp radio i klassrummet? All sorts radio?
➢ Får du använda dig av bilder i dina redovisningar som du inte tagit själv?

Låt mig gissa? Du vet inte. Förmodligen därför att alla dessa frågor hamnar i den legala gråzon skolan befinner sig i. Med rätt avtal får du göra en hel del av dessa saker men absolut inte alla, och det är rent ut sagt ett helvete för den enskilda läraren att veta exakt hur alla dessa avtal ser ut. Det finns AV-centraler runt omkring i landet som gör ett storstilat arbete, men det de erbjuder är en droppe i havet jämfört med all den media som finns i vardagen.

Vad krävs då för att möjliggöra en seriös undervisning som ligger i synk med tiden?
För det första är det dags att vi säger ifrån och samlar oss till en röst!
Det är dags att göra det klart och tydligt att det krävs klara och tydliga regler för hur vi skall kunna arbeta med media i undervisningen.
Beslutsfattarna måste lyssna på oss som arbetar med dessa frågor, se över problemen och hindren och faktiskt se till att lösa dem. Om inte, så är det dags att skriva om läroplaner för alla stadier från dagis till lärarutbildningen så man inte tvingar pedagoger att bryta mot lagen.
Praktiskt handlar det om att samlas och ta upp dessa problem med skol-, stadsdels-, kommun- och rikdsdagspolitiker. Att visa att dessa problem finns och att skolans användare, både lärare och elever, nästan aldrig tillfrågas.
Rimligtvis borde man från politiskt håll åtminstone kunna möjliggöra användandet av alla skattefinansierade medier: exempelvis svensk film (stödd av SFI), tidningar (Presstöd), SVT och SR (public service) i klassrummet.
Rimligt är också att man faktiskt talar med brukarna i klassrummet, dvs. eleverna.
De som i upphovsrättsdebatten brukar kallas ”Kalle, 18 år, som laddar ned hemma” har bättre koll än någon politiker, lärare, journalist, reklamare eller jurist om hur dagens mediala verklighet ser ut. Lagstiftaren borde tala med dessa innan den skapar nya lagar som är uråldriga samma dag som de tas i bruk. Fundera på hur mycket som händer inom modern teknologi på tre år. Att stifta lagar som är baserade på en tre år gammal medial verklighet är dömt till misslyckande. Hur många kände till YouTube, strömmande media, WoW, Joost, Skype, mobiler som styrdes med interaktiva skärmar, podcastar, FaceBook eller ens bloggar för tre år sedan?
Det är dags för alla som arbetar med media i undervisningen att samlas. Det är dags att alla vi tiotusentals pedagoger samlas och ser till att vi i alla sammanhang och nätverk där vi befinner oss lyfter frågan om att vi en gång för alla får tydliga regler för vad som gäller. Det är dags att skapa en ny skola där pedagoger inte behöver oroa sig för att de bryter mot lagen bara för att de vill att deras elever skall vara åtminstone något rustade för världen utanför. Det är dags för svenska politiker att skapa en skola som inte släpper ut mediala analfabeter och som möjliggör en undervisning som i sanning ger verktyg för framtiden.

Tv-tips: Döden i en Tv-apparat nära dig

Tv som medium är idag mycket snabbare och bättre att tackla stora frågor än filmen. Det verkar som om döden är den största frågan inom serieunderhållning på TV. På senare år fullkomligt dräller det om serier som handlar om döden på olika sätt. I CSI X3, Bones, Dexter m.fl handlar det om olika människor som jobbar med att fånga mördare genom att studera döda. I Dexter är huvudpersonen både en som undersöker döda och seriemördare själv. I Tv-serierna Medium och Ghost Whisperer så handlar det om två kvinnor som kan tala med de döda.
Det finns dock vissa serier som handlar om döden bokstavligt. Den vuxna Six Feet under är den som kritiker hyllar mest. Det finns två serier som är mer riktade till unga. Den ena har gått på SVT och heter Mitt Liv som död (Dead like me). Det handlar om den unga tjejen George Lass som har dött och har blivit en sådan som plockar in döda själar. En Körkarlen fast för unga och med bättre effekter, skådespelare och ämnen. Serien tar upp många stora filosofiska frågor och handlar mycket om fri vilja, ödet och andra metafysiska frågor. Om den kommer tillbaka, kolla in den. På Canal+ har den nya serien Pushing Daisies börjat. Den är gjord i en visuell stil som är en blandning av skaparen Barry Sonnenfelds och Tim Burtons stil. Den handlar om pajbagaren Ned som har en märklig förmåga. Rör han någon som är död så återuppstår de – sedan har han två minuter på sig att röra dem igen. Gör han inte det så dör någon annan i närheten. I första avsnittet så ser han till att hans första kärlek återuppstår. Problemet är att han inte kan röra henne igen för då dör hon. Visst känns det som om det är väldigt konstruerat men det fungerar riktigt bra. Det påminner även till känslan om Burtons filmer med en kombination av övernaturligt, romantiskt och barnsligt på samma gång.
Döden är även närvarande i världens populäraste TV-serier. I Desperate Housewives berättas hela serien av en kvinna som är död. I många andra TV-serier är det allt mer vanligt att populära karaktärer i serien dör. Detta gäller serier som Sopranos, 24, Lost, OC, Heroes, Prison Break, the Wire och Damages. Med andra ord de TV-serier både unga och kritiker anser vara bäst. Sammanfattningsvis: Döden är i allra högsta grad närvarande i dagens TV dramatik. Vad det säger om vår tid är väl något i högsta grad att diskutera med era elever.