Teknik + Media + Språk + Text = Medievetenhet - och glöm aldrig att ha kontroll - KEEP IT SIMPLE !

Detta med digital kompetens och alla andra modebegrepp.
Vid en nordisk konferens om "media literacy" i Vasa nyligen möttes akademiker ock praktiker utan att egentligen mötas. Akademikerna sätter agendan och formulerar debatten som domineras av lanseringen av nya spännande begrepp som man hoppas skall bilda bas för utvecklingen. Allt från "Media literacy" genom "Multiliteracy" till "Electracy", vilket är det närmaste det skandinaviska "Digital kompetens" vi kommer.
Själv tycker jag att det är ett ganska tomt uttryck som pekar i fel riktning, poängterar något annat än det centrala i det vi vill åstadkomma. (Nu har jag förvisso inte läst alla de olika uttolkningarna av begreppet)
Teknik - Media - Språk - Text tycker jag är begrepp man måste enas om vad de betyder, och vad man faktiskt talar om. I grunden handlar det inte om något annat än vad människan i alla tider ägnat sig åt. Att kommunicera genom gestaltning och berättande med olika tekniker i olika medier och genom olika språk med hjälp av formulerade texter. Idag sker det med hjälp av elektronik och genom ettor och nollor. So what? M3 verkar dock spännande. Det verkar ju handla om just detta.
Digital säger ju ingenting annat än att man gör det med ettor och nollor. Det är vad som förmedlas och hur det formulerats som är intressant. Allt förändras, dock sker ingenting nytt. Människan har i alla tider trott sig och sin tid vara skapelsens krona. Först när vi inser att vi inte behöver lära om blir det lätt att förhålla sig till alla tekniska förändringar.
Vad som behövs mest är bildning, allmänbildning och språklig kompetens. Då kan man tala om att vara litterat i klassisk mening eller "Medieveten".

Just nu är jag lite emotionell än vanligt i frågan. Allt på grund av att jag igår hade en nära-döden-upplevelse i Jönköping. Enligt överenskommelse med gymnasieskolan (som vi besökt varje år i snart ett decennium) skulle allting vara riggat "som vanligt". Tyvärr har de av ekonomiska skäl blivit tvungna att begränsa sig till två storgruppsföreläsningar i aulan à 200+ elever per session. Alla tvåor skall få samma behandling. Inte särslikt optimalt rent pedagogiskt, men vad gör man.
Efter två timmars bilkörning anlände jag i aulan 07.45, en kvart innan utsatt tid. Eleverna hade redan börjat ta plats. Då visar det sig att de "hottat upp" sin aula och sammanfogat alla medieformat till en dator vid ett podie i hörnet avden breda scenen.
- Men jag skall ju köra dvd som vanligt sa jag, och som ni ser har jag med mig min egen för alla nödsituationer och eventualiteter.
- Det behövs inte, sa teknikern. Vi har en dvd-spelare i datorn.
- Det är en PC, sa jag.
- Men visst, vi kan koppla upp din egen dvd om du vill sa teknikern.
Det kunde han inte, och salen var full av förväntansfulla elever och klockan hade passerat åtta med sju minuter.
Vi gjorde en snabb felsökning och testade ett antal olika sladdar och inställningar som rimligtvis kunde löst problemet, men...
Suck.... ja vi får väl göra som du säger, sa jag. Nöden verkar inte ha någon rättvis lag idag.

Mediaplayern var långsam. Verktygsfält och annan skit dök upp både uppe och nere i skärmen och låg kvar i fem sekunder så fort man rörde musen. Jag fick snabbt lära mig att gå in och ur helskärmsvisning. Mina egna menyer ville inte visa sig och jag kunde inte hoppa direkt till ett index utan att få upp en tråkig textlista över hela skärmen. Datorn var lite för långsam för att spela upp mina klipp utan att släpa lite och ibland digitalisera bilden i början av varje ny uppstart av ett klipp. Kanske var mina format inte helt idealiska för MS Mediaplayer. Skit !
Inför varje visning fick jag vara noga med att göra alla arbetsgrepp innan jag startade. Jag sprang som en jojjo mellan scenens mitt ca tio meter bort (för att tala med HELA publiken), och det där hopplösa talarpodiet i ett mörkt hörn av scenen (det gick inte att flytta eftersom sladdarna inte var dimensionerade för det). Svetten lackade. Timmarna var en oändlighet mellan hopplöshet och förtvivlan.
Efter två timmar hade jag ändå lyckats förmedla vad jag lovat och kanske hade publiken förstått min prekära situation, och kände hur jag slet. Talaren skall liksom huvudkaraktären i en berättelse ner på (eller under noll) i början av historien, för att sedan klara sig igenom pärsen. Det ger inkännande poäng. Ett gammalt retoriskt knep som Al Goore använder sig så lysande av i inledningen av "An Unconvenient Truth". - I used to be the next president of the United States. Själv hade jag inte de begreppen i skallen medans jag stod där, och blev faktiskt förvånad när jag fick en jättelång och värmande applåd i slutet.

Nu hade jag en kvarts paus innan nästa grupp om 200+ elever skulle få samma program. Siw, som bokat mig och vandrat in och ut ur föreläsningen, och jag tog en snabb kopp kaffe i restaurangen.
Jag berättade om hur fascinerande dåliga medieforskarna på konferensen i Vasa varit på att hantera sina medier. hur otroligt djupt bildade människor sjunkit i Powerpoint-träsket och hur ofantlig övertron är på att pdf:er som är läsbara på den egna datorn måste vara det om man blåser upp den på en duk.
Att gå via en dator är nästan alltid ett misstag. Kalla mig gammaldags, men jag vill gärna hålla mediet i min hand, och använda teknik som är gjord för just det jag vill göra. I detta fall att visa och diskutera en text. En bok, en plansch, en vhs eller en dvd-skiva. Då har jag kontroll. Gärna en bra fjärrkontroll, så att jag kan röra mig och använda mina medfödda medier i röst och hela kroppen. Därför använder jag alltid en separat dvd-spelare även om jag kan göra det från min mediavänliga Mac (dator krävdes faktiskt i Finland). Bort med tekniktröskeln! Keep it simple!

Hon beklagade djupt teknikstrulet och vi vandrade tillbaks till aulan för ännu en pärs (det är en av de få gånger jag övervägt att ställa in). Och där på scenen står nu teknikern och visar bilder från min enkla och billiga dvd-spelare. En extra väl dimensionerad scart hade av någon märklig anledning fungerat. (Signalproblem i ledningsstolpen ?) En bildsignal direkt upp i projektorn och två ljudsignaler till förstärkaren. Så enkelt. Wow! Inga menyfönster. Inga program som skall kommunicera och falera. Ordentligt ljud. Stadig bild. Start och stopp utan strul oavsett var jag stod på scenen. Och så nästan dansade jag med eleverna i två timmar, för jag kände mig trygg. Glad till sist.
- Det var en helt annan visa det, sa Siw.