I senaste numret av tidningen Mama finns det en undersökning om sexvanor hos mammor. Två av frågorna handlar om kändisar och vilka sådana som a)mammorna kunde tänka sig att ha sex med b)ha som far till sina barn. Märkligt nog för mig som man ser dessa listor nästan identiska ut – vilket får mig att fundera lite på manliga och kvinnliga fantasier, undersökningar och lämplighet som mamma/pappa. För det första: när jag frågat ett par klasser och de manliga deltagarna om de tänker sig att samma personer som de skulle kunna tänka sig att ha sex med som mödrar till ens barn är svaret ett rungande nej (ibland, i helvete heller). Vi män gör tydligen skillnad på kvinnor vi kan tänka oss ha sex med och samma kändis är lämplig som mor till ens barn. Om det beror på skillnad på syn på sex och kärlek låter jag vara osagt men en stor skillnad finns där ändå. Vilket för oss in på kvinnornas svar. Varför ser inte kvinnorna skillnad på personer de finner attraktiva och vill ha sex med och fadersmaterial. Personligen skulle jag se framför mig Beppe Wolgers som pappa till mitt barn men skulle nog inte ha sex med honom. Så varför dessa likheter i listorna?
Beror det på att de kvinnor som läser mama och var med i undersökningen:
a) tror att attraktivt utseende och charm som kändis även avspeglar hur dessa kändisar är privat?
b) Vet att sex leder till barnafödande – så har man sex så blir väl samma person far till mitt barn
c) Att sex, kärlek och familj är så sammanknippade att det inte finns någon skillnad däremellan?
d) Undersökningsalternativen är så små att det blir samma personer på de olika listorna.
Intressanta ämnen att diskutera i skolan samt även att diskutera varför skillnaden är så stor hos män.
tisdag, maj 29, 2007
tisdag, maj 22, 2007
Teknik + Media + Språk + Text = Medievetenhet - och glöm aldrig att ha kontroll - KEEP IT SIMPLE !
Detta med digital kompetens och alla andra modebegrepp.
Vid en nordisk konferens om "media literacy" i Vasa nyligen möttes akademiker ock praktiker utan att egentligen mötas. Akademikerna sätter agendan och formulerar debatten som domineras av lanseringen av nya spännande begrepp som man hoppas skall bilda bas för utvecklingen. Allt från "Media literacy" genom "Multiliteracy" till "Electracy", vilket är det närmaste det skandinaviska "Digital kompetens" vi kommer.
Själv tycker jag att det är ett ganska tomt uttryck som pekar i fel riktning, poängterar något annat än det centrala i det vi vill åstadkomma. (Nu har jag förvisso inte läst alla de olika uttolkningarna av begreppet)
Teknik - Media - Språk - Text tycker jag är begrepp man måste enas om vad de betyder, och vad man faktiskt talar om. I grunden handlar det inte om något annat än vad människan i alla tider ägnat sig åt. Att kommunicera genom gestaltning och berättande med olika tekniker i olika medier och genom olika språk med hjälp av formulerade texter. Idag sker det med hjälp av elektronik och genom ettor och nollor. So what? M3 verkar dock spännande. Det verkar ju handla om just detta.
Digital säger ju ingenting annat än att man gör det med ettor och nollor. Det är vad som förmedlas och hur det formulerats som är intressant. Allt förändras, dock sker ingenting nytt. Människan har i alla tider trott sig och sin tid vara skapelsens krona. Först när vi inser att vi inte behöver lära om blir det lätt att förhålla sig till alla tekniska förändringar.
Vad som behövs mest är bildning, allmänbildning och språklig kompetens. Då kan man tala om att vara litterat i klassisk mening eller "Medieveten".
Just nu är jag lite emotionell än vanligt i frågan. Allt på grund av att jag igår hade en nära-döden-upplevelse i Jönköping. Enligt överenskommelse med gymnasieskolan (som vi besökt varje år i snart ett decennium) skulle allting vara riggat "som vanligt". Tyvärr har de av ekonomiska skäl blivit tvungna att begränsa sig till två storgruppsföreläsningar i aulan à 200+ elever per session. Alla tvåor skall få samma behandling. Inte särslikt optimalt rent pedagogiskt, men vad gör man.
Efter två timmars bilkörning anlände jag i aulan 07.45, en kvart innan utsatt tid. Eleverna hade redan börjat ta plats. Då visar det sig att de "hottat upp" sin aula och sammanfogat alla medieformat till en dator vid ett podie i hörnet avden breda scenen.
- Men jag skall ju köra dvd som vanligt sa jag, och som ni ser har jag med mig min egen för alla nödsituationer och eventualiteter.
- Det behövs inte, sa teknikern. Vi har en dvd-spelare i datorn.
- Det är en PC, sa jag.
- Men visst, vi kan koppla upp din egen dvd om du vill sa teknikern.
Det kunde han inte, och salen var full av förväntansfulla elever och klockan hade passerat åtta med sju minuter.
Vi gjorde en snabb felsökning och testade ett antal olika sladdar och inställningar som rimligtvis kunde löst problemet, men...
Suck.... ja vi får väl göra som du säger, sa jag. Nöden verkar inte ha någon rättvis lag idag.
Mediaplayern var långsam. Verktygsfält och annan skit dök upp både uppe och nere i skärmen och låg kvar i fem sekunder så fort man rörde musen. Jag fick snabbt lära mig att gå in och ur helskärmsvisning. Mina egna menyer ville inte visa sig och jag kunde inte hoppa direkt till ett index utan att få upp en tråkig textlista över hela skärmen. Datorn var lite för långsam för att spela upp mina klipp utan att släpa lite och ibland digitalisera bilden i början av varje ny uppstart av ett klipp. Kanske var mina format inte helt idealiska för MS Mediaplayer. Skit !
Inför varje visning fick jag vara noga med att göra alla arbetsgrepp innan jag startade. Jag sprang som en jojjo mellan scenens mitt ca tio meter bort (för att tala med HELA publiken), och det där hopplösa talarpodiet i ett mörkt hörn av scenen (det gick inte att flytta eftersom sladdarna inte var dimensionerade för det). Svetten lackade. Timmarna var en oändlighet mellan hopplöshet och förtvivlan.
Efter två timmar hade jag ändå lyckats förmedla vad jag lovat och kanske hade publiken förstått min prekära situation, och kände hur jag slet. Talaren skall liksom huvudkaraktären i en berättelse ner på (eller under noll) i början av historien, för att sedan klara sig igenom pärsen. Det ger inkännande poäng. Ett gammalt retoriskt knep som Al Goore använder sig så lysande av i inledningen av "An Unconvenient Truth". - I used to be the next president of the United States. Själv hade jag inte de begreppen i skallen medans jag stod där, och blev faktiskt förvånad när jag fick en jättelång och värmande applåd i slutet.
Nu hade jag en kvarts paus innan nästa grupp om 200+ elever skulle få samma program. Siw, som bokat mig och vandrat in och ut ur föreläsningen, och jag tog en snabb kopp kaffe i restaurangen.
Jag berättade om hur fascinerande dåliga medieforskarna på konferensen i Vasa varit på att hantera sina medier. hur otroligt djupt bildade människor sjunkit i Powerpoint-träsket och hur ofantlig övertron är på att pdf:er som är läsbara på den egna datorn måste vara det om man blåser upp den på en duk.
Att gå via en dator är nästan alltid ett misstag. Kalla mig gammaldags, men jag vill gärna hålla mediet i min hand, och använda teknik som är gjord för just det jag vill göra. I detta fall att visa och diskutera en text. En bok, en plansch, en vhs eller en dvd-skiva. Då har jag kontroll. Gärna en bra fjärrkontroll, så att jag kan röra mig och använda mina medfödda medier i röst och hela kroppen. Därför använder jag alltid en separat dvd-spelare även om jag kan göra det från min mediavänliga Mac (dator krävdes faktiskt i Finland). Bort med tekniktröskeln! Keep it simple!
Hon beklagade djupt teknikstrulet och vi vandrade tillbaks till aulan för ännu en pärs (det är en av de få gånger jag övervägt att ställa in). Och där på scenen står nu teknikern och visar bilder från min enkla och billiga dvd-spelare. En extra väl dimensionerad scart hade av någon märklig anledning fungerat. (Signalproblem i ledningsstolpen ?) En bildsignal direkt upp i projektorn och två ljudsignaler till förstärkaren. Så enkelt. Wow! Inga menyfönster. Inga program som skall kommunicera och falera. Ordentligt ljud. Stadig bild. Start och stopp utan strul oavsett var jag stod på scenen. Och så nästan dansade jag med eleverna i två timmar, för jag kände mig trygg. Glad till sist.
- Det var en helt annan visa det, sa Siw.
Vid en nordisk konferens om "media literacy" i Vasa nyligen möttes akademiker ock praktiker utan att egentligen mötas. Akademikerna sätter agendan och formulerar debatten som domineras av lanseringen av nya spännande begrepp som man hoppas skall bilda bas för utvecklingen. Allt från "Media literacy" genom "Multiliteracy" till "Electracy", vilket är det närmaste det skandinaviska "Digital kompetens" vi kommer.
Själv tycker jag att det är ett ganska tomt uttryck som pekar i fel riktning, poängterar något annat än det centrala i det vi vill åstadkomma. (Nu har jag förvisso inte läst alla de olika uttolkningarna av begreppet)
Teknik - Media - Språk - Text tycker jag är begrepp man måste enas om vad de betyder, och vad man faktiskt talar om. I grunden handlar det inte om något annat än vad människan i alla tider ägnat sig åt. Att kommunicera genom gestaltning och berättande med olika tekniker i olika medier och genom olika språk med hjälp av formulerade texter. Idag sker det med hjälp av elektronik och genom ettor och nollor. So what? M3 verkar dock spännande. Det verkar ju handla om just detta.
Digital säger ju ingenting annat än att man gör det med ettor och nollor. Det är vad som förmedlas och hur det formulerats som är intressant. Allt förändras, dock sker ingenting nytt. Människan har i alla tider trott sig och sin tid vara skapelsens krona. Först när vi inser att vi inte behöver lära om blir det lätt att förhålla sig till alla tekniska förändringar.
Vad som behövs mest är bildning, allmänbildning och språklig kompetens. Då kan man tala om att vara litterat i klassisk mening eller "Medieveten".
Just nu är jag lite emotionell än vanligt i frågan. Allt på grund av att jag igår hade en nära-döden-upplevelse i Jönköping. Enligt överenskommelse med gymnasieskolan (som vi besökt varje år i snart ett decennium) skulle allting vara riggat "som vanligt". Tyvärr har de av ekonomiska skäl blivit tvungna att begränsa sig till två storgruppsföreläsningar i aulan à 200+ elever per session. Alla tvåor skall få samma behandling. Inte särslikt optimalt rent pedagogiskt, men vad gör man.
Efter två timmars bilkörning anlände jag i aulan 07.45, en kvart innan utsatt tid. Eleverna hade redan börjat ta plats. Då visar det sig att de "hottat upp" sin aula och sammanfogat alla medieformat till en dator vid ett podie i hörnet avden breda scenen.
- Men jag skall ju köra dvd som vanligt sa jag, och som ni ser har jag med mig min egen för alla nödsituationer och eventualiteter.
- Det behövs inte, sa teknikern. Vi har en dvd-spelare i datorn.
- Det är en PC, sa jag.
- Men visst, vi kan koppla upp din egen dvd om du vill sa teknikern.
Det kunde han inte, och salen var full av förväntansfulla elever och klockan hade passerat åtta med sju minuter.
Vi gjorde en snabb felsökning och testade ett antal olika sladdar och inställningar som rimligtvis kunde löst problemet, men...
Suck.... ja vi får väl göra som du säger, sa jag. Nöden verkar inte ha någon rättvis lag idag.
Mediaplayern var långsam. Verktygsfält och annan skit dök upp både uppe och nere i skärmen och låg kvar i fem sekunder så fort man rörde musen. Jag fick snabbt lära mig att gå in och ur helskärmsvisning. Mina egna menyer ville inte visa sig och jag kunde inte hoppa direkt till ett index utan att få upp en tråkig textlista över hela skärmen. Datorn var lite för långsam för att spela upp mina klipp utan att släpa lite och ibland digitalisera bilden i början av varje ny uppstart av ett klipp. Kanske var mina format inte helt idealiska för MS Mediaplayer. Skit !
Inför varje visning fick jag vara noga med att göra alla arbetsgrepp innan jag startade. Jag sprang som en jojjo mellan scenens mitt ca tio meter bort (för att tala med HELA publiken), och det där hopplösa talarpodiet i ett mörkt hörn av scenen (det gick inte att flytta eftersom sladdarna inte var dimensionerade för det). Svetten lackade. Timmarna var en oändlighet mellan hopplöshet och förtvivlan.
Efter två timmar hade jag ändå lyckats förmedla vad jag lovat och kanske hade publiken förstått min prekära situation, och kände hur jag slet. Talaren skall liksom huvudkaraktären i en berättelse ner på (eller under noll) i början av historien, för att sedan klara sig igenom pärsen. Det ger inkännande poäng. Ett gammalt retoriskt knep som Al Goore använder sig så lysande av i inledningen av "An Unconvenient Truth". - I used to be the next president of the United States. Själv hade jag inte de begreppen i skallen medans jag stod där, och blev faktiskt förvånad när jag fick en jättelång och värmande applåd i slutet.
Nu hade jag en kvarts paus innan nästa grupp om 200+ elever skulle få samma program. Siw, som bokat mig och vandrat in och ut ur föreläsningen, och jag tog en snabb kopp kaffe i restaurangen.
Jag berättade om hur fascinerande dåliga medieforskarna på konferensen i Vasa varit på att hantera sina medier. hur otroligt djupt bildade människor sjunkit i Powerpoint-träsket och hur ofantlig övertron är på att pdf:er som är läsbara på den egna datorn måste vara det om man blåser upp den på en duk.
Att gå via en dator är nästan alltid ett misstag. Kalla mig gammaldags, men jag vill gärna hålla mediet i min hand, och använda teknik som är gjord för just det jag vill göra. I detta fall att visa och diskutera en text. En bok, en plansch, en vhs eller en dvd-skiva. Då har jag kontroll. Gärna en bra fjärrkontroll, så att jag kan röra mig och använda mina medfödda medier i röst och hela kroppen. Därför använder jag alltid en separat dvd-spelare även om jag kan göra det från min mediavänliga Mac (dator krävdes faktiskt i Finland). Bort med tekniktröskeln! Keep it simple!
Hon beklagade djupt teknikstrulet och vi vandrade tillbaks till aulan för ännu en pärs (det är en av de få gånger jag övervägt att ställa in). Och där på scenen står nu teknikern och visar bilder från min enkla och billiga dvd-spelare. En extra väl dimensionerad scart hade av någon märklig anledning fungerat. (Signalproblem i ledningsstolpen ?) En bildsignal direkt upp i projektorn och två ljudsignaler till förstärkaren. Så enkelt. Wow! Inga menyfönster. Inga program som skall kommunicera och falera. Ordentligt ljud. Stadig bild. Start och stopp utan strul oavsett var jag stod på scenen. Och så nästan dansade jag med eleverna i två timmar, för jag kände mig trygg. Glad till sist.
- Det var en helt annan visa det, sa Siw.
torsdag, maj 17, 2007
Varför Mattias Nohrborg är dålig för svensk film!
Att svensk film och filmjournalistik är en liten ankdamm har aldrig varit så tydligt som nu. Mattias Nohrborg VD för Astoria har gjort ännu en dundertabbe och ingen vågar ställa honom till ansvar för vad han gjort. Så vad har han gjort egentligen som är så dåligt för svensk film och bio?
1. Han lyckades som VD på väldigt kort tid skapa ett enormt underskott för Astoria som kostat pengar för företag, skattebetalare och inte minst SFI (svenska filminstitutet). Det senare innebär rent krasst att det finns mindre pengar att göra svensk film för.
2. Han har runtomkring i landet lyckats lägga ner en massa biografer genom att sälja dem till SF. Detta kanske SF hade gjort själva om de tagit över Sandrews men då hade det skrikits i högan sky att kapitalistiska SF lägger ner och hindrar geografisk mångfald, för inte prata om kulturell utarmning. Men nu kan de tack vare Nohrborgs okunskap i hur man driver biografer göra det utan så mycket som ett pip från branschen. Färre biografer betyder även mindre filmer som visas och därmed mindre intäkter till SFI och ännu en gång mindre pengar att göra svensk film för. För att inte tala om den kulturella utarmningen.
3. Han har gett SF i stort monopolställning i Göteborg. För någon som inte känner till Göteborgs biografliv så kanske man tycker att det inte är så farligt men det visar ändå på hur misskött Astoria har varit. Biopalatset i Göteborg var det mest framgångsrika biopalatset i Sverige. Här lyckades faktiskt Sandrews att konkurrera med SF. I massor av undersökningar i Göteborgspress så har det varit tydligt att göteborgare faktiskt helst går dit bara filmerna går där. Sedan kom Bergakungen – ett nytt biografkomplex med den senaste tekniken, enorm sitt och tittkomfort samt att man erbjuder mervärde till biobesöket. Allt detta har Nohrborg pratat vitt och brett om men aldrig lyckats skapa i praktiken med undantag möjligen för Sickla i en förort till Stockholm. Så vad händer i Göteborg? Biopalatset blöder därför att man inte vågar satsa ett öre på mycket enkla små förändringar som hade gett möjlighet att konkurrera. Så tack vara herr Nohrborg får vi nu i Göteborg i stort sätt enbart en kedja som helt och hållet kan bestämma om vad vi skall få se och när. Visst Astoria kommer finnas kvar på Royal men jag ger den biografen ett halvår att överleva så som konkurrensen ser ut och det faktum att Astoria aldrig tidigare bevisat att man klarar av att bedriva professionell biografverksamhet. Ännu en gång: färre biografer, färre möjligheter att visa film och färre visningar ger mindre pengar till svensk film men även ett mycket smalare utbud som i förlängningen också kommer skada svensk film men biogåendet i stort.
För att sammanfatta. Det snackades vitt och brett om hur Astoria skulle förändra biosverige. Resultatet har vi nu: Färre biografer, mindre utbud och mindre pengar till svensk film. Nu kanske ni anser att allt detta inte enbart är herr Nohrborgs fel men då det är enormt toppstyrt får faktiskt han ta på sig hela ansvaret. För övrigt vilken Vd i ett annat skulle få sitta kvar efter en förlust på 60 miljoner på ett halvår med företagsrekonstruktion som följd. Skulle det ske i företagsvärlden skulle varken media, ägare eller brukare varit lika överseende.
Lägg märke till att detta är mina åsikter och inte mitt företags eller mina medarbetares.
Mikael
1. Han lyckades som VD på väldigt kort tid skapa ett enormt underskott för Astoria som kostat pengar för företag, skattebetalare och inte minst SFI (svenska filminstitutet). Det senare innebär rent krasst att det finns mindre pengar att göra svensk film för.
2. Han har runtomkring i landet lyckats lägga ner en massa biografer genom att sälja dem till SF. Detta kanske SF hade gjort själva om de tagit över Sandrews men då hade det skrikits i högan sky att kapitalistiska SF lägger ner och hindrar geografisk mångfald, för inte prata om kulturell utarmning. Men nu kan de tack vare Nohrborgs okunskap i hur man driver biografer göra det utan så mycket som ett pip från branschen. Färre biografer betyder även mindre filmer som visas och därmed mindre intäkter till SFI och ännu en gång mindre pengar att göra svensk film för. För att inte tala om den kulturella utarmningen.
3. Han har gett SF i stort monopolställning i Göteborg. För någon som inte känner till Göteborgs biografliv så kanske man tycker att det inte är så farligt men det visar ändå på hur misskött Astoria har varit. Biopalatset i Göteborg var det mest framgångsrika biopalatset i Sverige. Här lyckades faktiskt Sandrews att konkurrera med SF. I massor av undersökningar i Göteborgspress så har det varit tydligt att göteborgare faktiskt helst går dit bara filmerna går där. Sedan kom Bergakungen – ett nytt biografkomplex med den senaste tekniken, enorm sitt och tittkomfort samt att man erbjuder mervärde till biobesöket. Allt detta har Nohrborg pratat vitt och brett om men aldrig lyckats skapa i praktiken med undantag möjligen för Sickla i en förort till Stockholm. Så vad händer i Göteborg? Biopalatset blöder därför att man inte vågar satsa ett öre på mycket enkla små förändringar som hade gett möjlighet att konkurrera. Så tack vara herr Nohrborg får vi nu i Göteborg i stort sätt enbart en kedja som helt och hållet kan bestämma om vad vi skall få se och när. Visst Astoria kommer finnas kvar på Royal men jag ger den biografen ett halvår att överleva så som konkurrensen ser ut och det faktum att Astoria aldrig tidigare bevisat att man klarar av att bedriva professionell biografverksamhet. Ännu en gång: färre biografer, färre möjligheter att visa film och färre visningar ger mindre pengar till svensk film men även ett mycket smalare utbud som i förlängningen också kommer skada svensk film men biogåendet i stort.
För att sammanfatta. Det snackades vitt och brett om hur Astoria skulle förändra biosverige. Resultatet har vi nu: Färre biografer, mindre utbud och mindre pengar till svensk film. Nu kanske ni anser att allt detta inte enbart är herr Nohrborgs fel men då det är enormt toppstyrt får faktiskt han ta på sig hela ansvaret. För övrigt vilken Vd i ett annat skulle få sitta kvar efter en förlust på 60 miljoner på ett halvår med företagsrekonstruktion som följd. Skulle det ske i företagsvärlden skulle varken media, ägare eller brukare varit lika överseende.
Lägg märke till att detta är mina åsikter och inte mitt företags eller mina medarbetares.
Mikael
Prata om Eurovisons schlagerfestivalen i skolan
Nyligen kom det en rapport om att svenska elever hade dåliga kunskaper om kommunismens brott. Det verkar dock som om det inte enbart är unga människor som har dåliga kunskaper om kommunismens brott och historia utan att det gäller hela det svenska folket, i alla fall de som tittar på melodifestivalen.
Som barn till östeuropéer tycker jag alltid det är spännande att diskutera öst och väst – vad och vem är det som bestämmer vad som är öst och väst? I alla svenska dags- och kvällstidningat var det mycket upprörda känslor efter Sveriges nederlag i Eurovision Song Contest (ESC) och prat om öst mot väst, kompisröstning etc. Det är ganska kul läsning att läsa alla upprörda inlägg på debattforum på nätet. Samtidigt känns det om ett alldeles ypperligt tillfälle att diskutera många av de frågor som uppkommer om rasism, historielöshet, dåliga geografikunskaper och den goda journalistikens slutliga kollaps i Sverige.
Så här följer lite intressanta ämnen att med sig till klassrummet:
Öst mot väst skriker medierna. Vad är egentligen öst och vad är väst? Vem är det som definierar det? Är det utifrån historiska eller geografiska aspekter? Är Finland eller Grekland öst?
Kompisarna i Öst? Hur står det till med svenskars känsla för nutidshistoria? Är alla östländer vänner med varandra? Gillar alla länder från före detta Jugoslavien varandra? Är Polen kompisar med Ryssland och Vitryssland? Hur är baltländernas relation till sina grannländer? Gillar verkligen Turkiet och Grekland varandra? Är Grekland öst? Varför är relationerna som de är? Här finns ett utmärkt tillfälle om att tala om kommunismens och Europas historia.
Mediernas roll. Vilken roll har medierna skapandet av monstositeten som är melodifestivalen och ESC? Kan man tävla i musik, eller vad är det egentligen man tävlar i? The Ark utmålades som vinnare redan innan man hört en ton av deras låt så vad är det man röstar på egentligen? Påverkar skriverierna vad vi senare tror oss höra i en vinnarlåt?
Det rent filmiska – lite svårare. Varför är det ingen i Sverige som faktiskt kommenterar att the Arks uppträdande som det såg ut i TV var bedrövligt? Det såg ut som Ola and the Ark. Så som man på SVT tillsammans med the Ark valt att klippa det hela såg det inte ut som om det var ett band som framträdde. Det såg även inte ut att vara en livespelning, man såg knappt att han sjöng. Att fokusera på hans ögon kanske var en rolig idé på idéstadiet men i praktiken blev den katastrof då man inte såg hans ögon under allt smink. ESC är en sångtävling men det är ett TV arrangemang och hör man en låt enbart en gång så är synintrycket enormt viktigt.
Medier och demokrati. Diskutera hur medierna blåser upp en liten skitsak som ESC och melodifestivalen till det alla måste se och prata om. Fundera på vad som då inte diskuteras istället. Om medierna lyckas trumma upp en sådan nationalistisk stämning vad gäller något så oskyldigt som musik vad skulle de då inte kunna göra i krigstider? Hur gör medierna för att vi skall tycka illa om de andra? Hur skapar man ett vi och ett dom? Vad är det i medierna som möjliggör dessa processer?
Som barn till östeuropéer tycker jag alltid det är spännande att diskutera öst och väst – vad och vem är det som bestämmer vad som är öst och väst? I alla svenska dags- och kvällstidningat var det mycket upprörda känslor efter Sveriges nederlag i Eurovision Song Contest (ESC) och prat om öst mot väst, kompisröstning etc. Det är ganska kul läsning att läsa alla upprörda inlägg på debattforum på nätet. Samtidigt känns det om ett alldeles ypperligt tillfälle att diskutera många av de frågor som uppkommer om rasism, historielöshet, dåliga geografikunskaper och den goda journalistikens slutliga kollaps i Sverige.
Så här följer lite intressanta ämnen att med sig till klassrummet:
Öst mot väst skriker medierna. Vad är egentligen öst och vad är väst? Vem är det som definierar det? Är det utifrån historiska eller geografiska aspekter? Är Finland eller Grekland öst?
Kompisarna i Öst? Hur står det till med svenskars känsla för nutidshistoria? Är alla östländer vänner med varandra? Gillar alla länder från före detta Jugoslavien varandra? Är Polen kompisar med Ryssland och Vitryssland? Hur är baltländernas relation till sina grannländer? Gillar verkligen Turkiet och Grekland varandra? Är Grekland öst? Varför är relationerna som de är? Här finns ett utmärkt tillfälle om att tala om kommunismens och Europas historia.
Mediernas roll. Vilken roll har medierna skapandet av monstositeten som är melodifestivalen och ESC? Kan man tävla i musik, eller vad är det egentligen man tävlar i? The Ark utmålades som vinnare redan innan man hört en ton av deras låt så vad är det man röstar på egentligen? Påverkar skriverierna vad vi senare tror oss höra i en vinnarlåt?
Det rent filmiska – lite svårare. Varför är det ingen i Sverige som faktiskt kommenterar att the Arks uppträdande som det såg ut i TV var bedrövligt? Det såg ut som Ola and the Ark. Så som man på SVT tillsammans med the Ark valt att klippa det hela såg det inte ut som om det var ett band som framträdde. Det såg även inte ut att vara en livespelning, man såg knappt att han sjöng. Att fokusera på hans ögon kanske var en rolig idé på idéstadiet men i praktiken blev den katastrof då man inte såg hans ögon under allt smink. ESC är en sångtävling men det är ett TV arrangemang och hör man en låt enbart en gång så är synintrycket enormt viktigt.
Medier och demokrati. Diskutera hur medierna blåser upp en liten skitsak som ESC och melodifestivalen till det alla måste se och prata om. Fundera på vad som då inte diskuteras istället. Om medierna lyckas trumma upp en sådan nationalistisk stämning vad gäller något så oskyldigt som musik vad skulle de då inte kunna göra i krigstider? Hur gör medierna för att vi skall tycka illa om de andra? Hur skapar man ett vi och ett dom? Vad är det i medierna som möjliggör dessa processer?
torsdag, maj 03, 2007
Filmmusikens funktioner nu på nätet!
Har ni varit på vår mycket uppskattade föreläsning om filmmusik och musikvideor har ni redan stött på filmmusikens funktioner dvs. hur fungerar musik och bild tillsammans. Mycket av detta innehåll finns nu på Multimediabyråns nya fräscha och spännande webbplats.
Gå in på:
http://www.multimedia.skolutveckling.se/Tema/
Mediekunskap/Filmmusikens-funktioner/
Läs om filmmusikens funktioner, filmmusikhistoria, dataspelsmusik men även hur era elever själva kan använda sig av den musik som finns på multimediabyrån för att skapa filmmusik. På multimediabyråns nya webbplats finns även mycket enkla och bra kurser i hur man gör egen musik i Garageband eller lägger musikpussel i inom olika genres för att skapa egen filmmusik.
Hata Göteborg som skolbio?
Hata Göteborg är i mitt tycke årets bästa svenska film. Helt ärligt en av de bästa filmerna jag sett i år oavsett varifrån den kommer. Den berör viktiga ämnen som det svenska klass samhället, manlighet och vårt förhållande till våld. Alla tre mycket viktiga ämnen att tala om i skolan. Med rätt inledning samt rätt för och efterarbete av filmen så kommer den säkert att fungera som skolbio men frågan är om ens det räcker? För filmen är riktigt bra och realistisk och kan bli problematisk att visa av just den anledningen, den ligger lite för nära de som verkligen borde ta till sig den dvs unga män i gymnasieåldern.Så vad göra? Skall man visa den i skolsammanhang? Nja. För det första, du som lärare gå och se filmen själv innan du tar dit din klass. Våga inte lyssna på andra utan bedöm själv om din(a) klass (er) klarar av och är mogna nog att se denna film och att diskutera den. Funder på om du själv skulle klara av att ha en diskussion om filmen, både före och efter – för den kommer att leda till många samtalsämnen. Är svaret ja på dessa frågor så för all del gå och se denna utmärkta film med era elever.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
