Lästips: Johan Croneman i Fokus och Nöjesguiden

Gudarnas skall veta att jag inte alltid gillat Johan Croneman. Enligt mig har han varit en kultursnobb som har en tendens att fullkomligt missa uppenbara saker. Men… man kan ju ändra sig. Så i sommar har Croneman blivit min nya favorit. Först sågade han den svenska deckartrenden i Nöjesguiden och sedan en toppenartikel i Fokus om den svenska pappamyten. Speciellt artikeln i Fokus är bra – den är faktiskt så bra att man bör se till att elever läser den i klassrummet. Varför? Jo, för att han är duktig på att formulera sig och uttrycka åsikter om rätt stora ämnen, som jämlikhet och könsroller. Artikeln som finns i Fokus sommarnummer är en liten pärla kring diskussioner om genus i klassrummet. Bara ett skönt citat i mängden: (Om att ta ut lika mycket föräldraledighet): ”Det innebär om att vi fortsätter med samma raketfart in i framtiden, som det senaste året, så kommer kvinnor och män att ta ut lika mycket föräldrledighet, och ta samma föräldraansvar för sina barn, redan år 2219. Om 211 år alltså” . Så läs och begrunda för här finns en del intressanta fakta och tankar om vi män verkligen vill vara jämställda på riktigt (nej, inte dela allt 50-50). Fokus finns fortfarande ute i affärerna. Den innehåller även en mycket bra artikel om Sveriges två stora partistrateger.
Bor ni i någon större stad kan ni även plocka upp Nöjesguiden som handlar om literära debuter. Det är intressant läsning men allra bäst är Cronemans korta men effektiva skopa åt en kritikerkår som lagt sig platta och upplyfft mycket av dagens ”deckar”-litteratur till god litteratur – det är den inte. Lättläst och roade kanske men inte välskriven, litterär, fördjupande, allmänbildande eller utvecklande (jo, kanske det sista, om man är en tolvåring). Finns ute nu.

Irakkriget på film och TV – fortsättningen

Vi har tidigare skrivit på filmpedabloggik om Irakkriget på film. Nu har det kommit lite fler filmer i ämnet till Sverige. Alla tre är intressanta misslyckanden. Det är filmerna Stop-loss, Redacted och Battle for Haditha. Redacted och Battle for Haditha behandlar samma problematik nämligen övergrepp genomförda av amerikanska militärer, men på lite olika sätt. Båda filmerna försöker skapa autencitet genom ett dokumentärt arbetssätt. Bägge filmerna bygger även på verkliga händelser. Nick Broomfield som gjort Battle for Haditha är en känd dokumentärfilmare och har tagit sitt arbetssätt till spelfilmen. Brian De Palma som gjort Redacted har använt sig av bilder som ser ut som om de är gjorda av egenfilmat material, övervakningskameror, mobilkameror, vloggar och nyhetsbilder. Båda filmerna använder sig av skådespelare som inte är vidare kända för att öka autenciteten. Båda filmerna har samma svaghet nämligen att sökande av autencitet påverkar berättelsen. I Redacted ser de olika ”riktiga” filmerna för proffsigt skapade ut. Övervakningskameror brukar t.ex. inte ha ljud. Sedan ser det lite väl spelat ut ibland. I Battle for Haditha är det snarare tvärtom. Det är lite för ojämnt berättat för att få en bra helhet i berättelsen. Till Battles försvar måste ändå sägas att det kanske är den spelfilm från Irakkriget som ändå fungerar bäst. Den tar upp viktiga ämnen som den psykiska hälsan hos soldaterna, dehumaniseringen inom militären men allra viktigast är att den ger irakierna ett ansikte såväl de civila som ”terroristerna”. Filmen visar även på ett obehagligt sätt hur det är de som bestämmer över terroristerna eller soldaterna som är de som saknar moral och betänkligheter. De är på båda sidor beredda att offra och utnyttja andra, bara deras sida vinner. Stop-loss är en lite annorlunda film än de två ovan även om den tar upp liknande problem. Filmen har tagit sin titel från en klausul som tvingar soldater kvar i armén. Soldaterna blir tillbakaskickade till ett krig de inte längre förstår och inte vill återvända till. Regissören Kimberley Pierce filmar och berättar på ett liknande sätt som i sin föregående film, Boys don’t cry, som även den byggde på verkliga händelser. Det viktiga är de mänskliga relationerna i Stop-loss. Det handlar om hur dessa relationer påverkas av hemkomna soldater som inte klarar av att bearbeta sina erfarenheter. Som huvudpersonen säger – vad gör man när stället där man stoppar undan allt hemskt blir full (hjärnan), när det börjar rinna över? Filmen är gjord ur ett soldatperspektiv. Det handlar om de vanliga soldaterna och de problem de finner såväl hemma som i Irak. Det är en liten annan approach en många andra filmer från Irakkriget. Fördelen är att filmen inte känns som en anti-krigsfilm. Det borde vara lättare för många, främst unga som själva kanske hamnar i armén att förstå vad de ger sig in på. Publiksiffrorna i USA eller Europa verkar dock peka på att unga inte ville se den. Som film för skolbion är den ändå intressant just genom att det känns så mycket att den vänder sig till unga tittare. Här är det inget storpolitiskt maktspel utan bara några unga män som hamnat i en tillvaro de inte riktigt förstår eller klarar av att bearbeta.
Battle for Haditha finns på DVD (visades aldrig på bio), Redacted visades på bio enbart i Stockholm men kan hyras digitalt via SF anytime och film2Home (båda kräver Windows) samt Stop-loss som går på bio just nu. Ingen av dessa filmer har blivit några kassasuccéer. Speciellt inte i USA där man fortfarande inte vill se film om Irakkriget. Däremot klarar man av att se på TV om kriget. Då menar jag inte nyheterna som inte rapporterar något av värde om kriget utan TV-serier och satirserier. Som vanligt är det till programmen Daily Show och Colbert report man skall vända sig om man vill få lite upplysning om irakkriget och USA. Daily Show gjorde detta mycket roliga inslag om hur mycket man rapporterade om rapporten som visade att USA:s regering medvetet gick i krig trots att de visste att man ljög för att få gå i krig.
http://www.thedailyshow.com/video/index.jhtml?videoId=171628&title=senate-intelligence-report

På Tv-seriefronten däremot – där har det hänt saker. Som vi skrivit tidigare har serien använts för att göra folk och soldater mer positiva till tortyr, med lyckat resultat. 24Steven Bochco försökte göra en TV-serie om kriget som hette Over there (som visats i svensk TV på TV6). Serien var intressant och tog upp de flesta ämnen som filmerna om Irakkriget försökt belysa som tortyr, posttraumatisk stress, soldatövergrepp, oförståendet över varför man är där, skillnaderna mellan politikers syn och soldaters etc. Serien fick bra kritik men sågs inte av tillräckligt med tittare och lades därför ner efter en säsong. Amerikaner vill och klarar helt inte enkelt av att se filmer och TV-serier som visar vad deras krig orsakar. Men TV-serier kan faktiskt ta upp ämnet på andra sätt. De tre TV-serier som engelskspråkiga kritiker hyllat som de bästa de senaste 20 åren tar alla upp kriget på olika sätt – det är the Wire, Sopranos och Battlestar galactica. Sopranos och the Wire som både gick på HBO och SVT och båda är Tv-serier som utspelar sig i nutiden tar upp Irakkonflikten på ett liknande sätt. I båda serierna påverkas karaktärerna av världen efter 11 september. För poliserna i the Wire betyder det mindre resurser att bekämpa kriminaliteten i USA, i Sopranos innebär det att maffian får det lättare och rent utav kan använda sig av homeland security till sin egen fördel. Men egentligen är kritiken mycket smartare och finare än så. I Sopranos så bryter gangsterbossen Tonys son ihop och klarar inte riktigt av en värld där regeringen och USA är ännu värre förbrytare än hans egen maffiafamilj. I the Wire så finns det stark kritik, speciellt i säsong 5, som handlar om medierna. I den säsongen visas hur lögn efter lögn till sist blir sanning om bara tillräckligt mäktiga personer försvarar lögnen. Som detektiven Bunk säger i första avsnittet: det här är Amerika, ju större lögn desto mer tror folk på den. Både Sopranos och the Wires storhet ligger i att de skildrar USA i många aspekter och nyanser och arr de försöker skildra hela USA i miniatyr.




En annan serie som faktiskt försöker med samma sak och som definitivt handlat om Irak är Battlestar Galactica. Serien som är en science-fiction handlar om robotar skapade av människan förinta oss. Serien har i säsong 3 verkligen fått det att handla om Irakkonflikten. Det som hände i säsong två innebar att människorna blev ockuperade av robotarna och tvungna att försöka anpassa sig till det nya livet. Inför säsongen gjorde man webisodes (episoder på internet) om hur orättvis ockupationen var och hur människorna led under den. Man hade till och med en berättelse om hur en man förlorade sin fru och gjorde det otänkbara – blev självmordsbombare. Det intressanta med denna serie som vunnit prestigefyllda journalistiska priser, utsetts till det bästa på TV av TIME magazine är att den vänder på perspektiven. I ett USA där amerikaner helst inte vill se filmer om Irakkriget, får värdelös information på TV, försöker ändå denna serie förklara problemen med invasionen av Irak. I serien är det ju människorna, de vi håller på som är Irakierna. De onda (robotarna) är amerikanarna. En intressant twist och den tvingar faktiskt åskådaren att se konflikten i Irak ur nya ögon. Inte minst tvingar den amerikaner och oss andra att se att terrorister inte är per definition onda och att det kan finnas en anledning till varför ”terroristerna” agerar som de gör. Så öppningen på tredje säsongen (nu ute på DVD) är perfekt till diskussioner om Irak men även större diskussioner om terrorism och medierapportering.
Som avslutning kan vi påminna om Taxi till den mörka sidan (som SVT repriserade i sommar) har kommit ut på DVD i England (den långa versionen av filmen). En annan dokumentär att hålla ögonen öppna för är den av oss tidigare nämnda Standard Operating Procedure som bör dyka på olika festivaler samt DVD och TV inom en snar framtid. Dokumentären är en uppgörelse med Abu Ghraib skandalen och gjord av Errol Morris. Den är intressant då den berör vår modernas kulturs förhållande mellan det fotograferade och verkliga skeenden.